Fram till dess deras pump gick sönder var familjen Pärson en familj som andra. Mamma Ulla-Camilla hade förvisso ett konstigt namn men var i allt väsentligt en vanlig skolfröken, ämneslärare i matematik och fysik på högstadiet i tätorten någon mil bort (namnet kom sig av att hon, Ulla Johansson, alltid velat heta Camilla och att hon tyckte det skulle vara cool att heta något som rimligtvis ingen eller i vart fall få andra hette, när hon sedan gifte sig med Pelle Pärson blev hon Ulla-Camilla Pärson). Pappa Pelle var en populär medarbetare på kommunkontoret i tätorten, där han var kamrer. Hans problem med schizofreni var inget som påverkade hans arbete eller position annat än att alla var på sin vakt när han dök upp, för det hade hänt några gånger att han kommit till jobbet och varit någon annan; gått in på fel kontor och gjort någon annans arbete eller påstått sig vara en missnöjd kommuninvånare och nu krävde han upprättelse, men även vid de tillfällena hade det hela löst sig på bästa sätt sedan Malm, vaktmästaren med den platta näsan och de blomkålsaktiga öronen och före detta svensk mästare i lätt tungvikt – en viktklass han lämnat med följd att hans slag nu var än tyngre och när han fick för sig att gå i clinch var det ingen som kom loss med mindre än att Malm ville ha det så – helt enkelt lappat till Pärson på ett sådant vis att denne fick föras till ortens lasarett för väckning och schizofrenibehandling. De tre barnen Pärson, tolv, 14 respektive 16 år gamla var som vilka andra ungdomar som helst. Varken populära eller impopulära. Medelmåttor i det mesta. På fredagarna hände det att barnen fick klara sig själva när Ulla-Camilla och Pelle åkte på dans och de närmast abonnerade på en plats på Dansbandsveckan i Malung. De diggade musiken och atmosfären och de var duktiga på att dansa. Pelle hade till och med placerat sig topp tio i SM i jitterbug en gång i ungdomen. När Ulla-Camilla och Pelle var på Dansbandsveckan brukade barnen vara hos sina morföräldrar i Tidaholm. Kort sagt var Pärsons en tämligen vanlig medelmåttig familj bosatt på landet någon mil från tätorten.
I likhet med alla andra där på landet någon mil från tätorten hade Pärsons egen brunn och allt var frid fröjd i både familjens liv och i den närliggande tätorten fram till dagen då pumpen i brunnen gick sönder. ”Det är lugnt, vi ringer brunnsborrar’n, han fixar det här på en dag eller två och så länge ska vi nog stå ut med våra tilltagande kroppsodörer, det växande berget av disk och en diet utan vätska,” menade den ibland något naive Pelle. Det visade sig snart att brunnsborrar’n var på semester i två veckor och så här i juli var det inte så lätt att hitta någon annan som kunde komma och fixa brunnen åt Pärsons. ”Nåja, vi får ge oss till tåls,” sa Pelle till övriga familjen och utan att beakta att det här hände sommaren 2018, under rådande värmebölja, grillförbud och torka.
Ganska snart började det köra ihop sig för familjen. Kanske startade Pärsons resa mot undergången när pappa Pelle i samband med frukosten dag tre noterade en påträngande, mystisk lukt. Han sa det också ”Satan i gatan vad ni luktar, ungdjävlar!” Ulla-Camilla noterade att han framförde sin mening på ett både rättframt och lätt brutalt vis. Inte den vanlige Pelle riktigt. Barnen å sin sida tittade förskrämda ner i bordet och skämdes. ”Ja, det är bra, skäms på er, era förbannade apor!” sa Pelle.
Efter en vecka bestämde sig en alltmer desperat Ulla-Camilla för att fixa pumpen själv. Familjens samlade kroppsodörer fick henne att spy varje gång familjen samlades kring matbordet i köket eller framför teven i vardagsrummet och som hon inte alltid hann ut innan spyan kom ur henne gjorde inte hennes ansatta tillstånd saken bättre vare sig för henne själv eller övriga familjen. Med växande desperation och med svårartade uppstötningar av sur art satte hon ihop en enkel ställning med ett gammalt hjul med vars hjälp hon kunde dra eller snarare snurra upp den gamla pumpen, som befann sig ett femtiotal meter ner i det osedvanligt stora brunnshålet. Nu bar det sig inte bättre än att när hon nästan fått upp den gamla pumpen så snavade hon där vid sin ställning och föll ner i brunnen. Självklart saknade familjen henne på kvällen, men det negativa att inte få maten serverad uppvägdes av det positiva att Ulla-Camilla inte var där och kräktes medan de andra åt.
Barnen Pärson hade vid det här laget hunnit bli persona non grata bland kompisarna. Ingen stod ut med deras odörer och snabbt changerande sätt att föra sig. Kort sagt började de i sitt av törst och trötthet kraftigt försämrade allmäntillstånd och lätt omtöcknade förolämpa folk till höger och vänster och att skälla ut sina tidigare kamrater. Detta ledde till att de blev mäkta impopulära i trakten och de drog sig frivilligt tillbaka i hemmet, där de hittades i mitten av augusti i samband med att polisen kom för att hämta dem och se till så de efterlevde skolplikten. Alla tre hade skrumpnat ihop framför teven som fortsatt visade kanal 5.
Nu undrar du kanske vart pappa Pelle tagit vägen? Jo, det kan jag berätta för dig att efter ett tiotal dagar fick han för sig att han var Astrid Lindgren. Nu kanske du undrar vem Astrid Lindgren är och det kan jag tala om för dig. Det är en sagotant och när pappa Pelle Pärson blivit hon och klätt upp sig i väl utvalda kläder han hittat i Ulla-Camillas garderob tog hen familjens gamla DKW och åkte till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och krävde att få bli gud eftersom det var hens värld. Det fick hen nu inte. Istället internerades hen i Säter och såvitt jag vet sitter hen där än.
Dela “När Pärsons blev persona non grata och pappa Pelle Astrid” på Twitter