Skörden : Avslut?

Avslut på en skörd? Nej, det finns knappast. I alla fall inte för den som gör kvalitetsvin. Så länge vinet lever och utvecklas i flaskan lever skörden. På gott och ont. Det lyckade vinet skänker lycka åt alla som varit inblandade i dess väg från knopp till dryck i glaset. Det misslyckade vinet sprider i lika stor utsträckning smälek och skam. Ve den som är mån om sitt rykte och ändå, på grund av slarv eller inkompetens, buteljerar en sekunda vara och säljer den som kejsarens nya kläder. Historien är sällan barmhärtig mot den som försöker blåsa vinkonsumenten.

Men det är klart att det å andra sidan går att tala om något slags avslut på själva plockandet och jäsandet. Där är vi nu i vår bevakning av skörden på Domaine Rabiega 2020.

Som tidigare framgått såg druvorna genomgående, och särskilt de blå, mycket fina ut, och redan i det läget stod det klart att det skulle vara möjligt att göra bra vin i år. Exakt hur bra, har blivit tydligare allteftersom den alkoholiska och därefter den malolaktiska jäsningen genomförts. Vitt och rosa blir okej men inte exceptionellt bra, såvida inte vinmakaren lyckas med det omöjliga, vilket han just nu är i färd med att försöka sig på. Dock kan något återhållna förhoppningar vara på sin plats här.Med de röda viner förhåller det sig annorlunda. Plockade vid exakt rätt ögonblick för att druvorna skulle kunna leverera både frukt och struktur är de små mästerverk i vardande. Men här finns också plats för ett varningens ord: Att kocken står där med en perfekt fisk, grönsak eller köttbit bäddar för framgång, men, en klåpare och den som har ständig otur i köket kan förstöra också den ädlaste råvara. Detta gäller även i vinmakeriets understundom lika dystra som mystiska och glädjefyllda värld.Det jag säkert kan säga så här långt är att vi sitter på en tank med syrah som är fullt i klass med de bästa årgångarna av det högt prisade (både avseende priset och tilldelade utmärkelser och priser) Clos Dière ”cuvée I”. Någon carignan finns dessvärre inte kvar på gården och knappt heller någon grenache (planteras dock nu och kommer så småningom att återkomma), men det finns desto mer cabernet sauvignon. Den första caben på gården planterades 1989 och då som en understödjande del i en tänkt blend kallad ”cuvée II”. Nu har vi så mycket cab att vi måste tänka i nya banor och, förmodligen, göra en IGP-blend på cab och syrah, och kanske också en aop-blend med syrah och lite cab. Detta vid sidan om det tänkta, nygamla toppvinet på syrah à la ”cuvée I”.Det som hänt sedan sist är att de färdigjästa tankarna till del blendats. Bland annat har en högst medveten mix av cab jäst i öppna ekfat respektive tank blandats och i viss mån har syrah och cab satts ihop. Nu väntar olika lagring i tankar av rostfritt stål, ekfat av olika slag och storlekar samt äggformade betongtankar. Min vana trogen kommer jag säkert mixa om vid ett flertal tillfällen innan vinerna slutligen hamnar på flaska. Detta ”mixande” beror på hur vinerna utvecklas och om jag ser att något går åt fel håll eller upptäcker lägen där 1+1 kan bli 3. Om detta får vi återkomma när buteljeringen närmar sig, sannolikt någon gång i höjd i med skörden 2021…