Det har tagit emot att lyssna på den här skivan, Bowies sista, men nu är det gjort, och visst är det bra, riktigt bra. Det går inte komma ifrån att många nog skrivit upp ”Blackstar” 
eftersom det är Bowies sista. För den inbitne står det dock klart att detta det sista (?) eposet visar på en utveckling intill slutet samtidigt som upphovsmannens förmåga att vara viktig fortsatte till det sista musikaliska penseldraget. Blackstar är i likhet med många av Bowies verk inget för den som inte vill utmanas (vissa av hans skivor o d är idag föga utmanande, men det betyder inte att de, eller han, inte var det då de släpptes), men för den som gärna tar sig an en musikalisk utmaning är den mumma. Bortsett från ett steg framåt och åt sidan, på känt manér, har Bowie, högst medvetet måste vi förmoda, bakat in tongångar från hela den gigantiska, 50 år långa karriären.
Det är stor konst och som avskedsgåva omtumlande.
Hear hear!