Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.

Dela “Osäkrad vinfrossa” på Twitter