Coolaste författarnamnet, Harper Lee. Om vi får tro den officiella historieskrivningen är ”Ställ ut en väktare” (”Go Set a Watchman”) ett utkast till ”Dödssynden” (”To Kill a Mockingbird”). Lee skrev alltså den här sin andra roman först, blev inte nöjd, skrev ”Dödssynden”, gav ut den cirka 1960, fick Pulitzerpriset och mycket, mycket annat, och boken blev film och fick Oscar, och sedan gav hon inte ut något förrän 2015, året före sin död, då ”Ställ ut en väktare” kom. Den lilla livstid som ligger mellan böckerna hjälpte Lee andra att skriva böcker, Truman Capote till exempel, och vem vet, kanske skrev hon något under pseudonym också?
Det som talar mot det sista är att medan ”Dödssynden” fungerar fullt ut – det hurtiga greppet med att beskriva de rasistiskt betingade orättvisorna och övergreppen i Södern genom ett barns oskyldiga och färgblinda ögon – blir ”Ställ ut en väktare” en slags halvhurtig ”Sickan Karlsson och Olle Söderblom i Södern” och det greppet övertygar inte, och det hjälper inte att Lee fördomsfritt och avslöjande tar upp frågor som då var brännheta och än idag är synnerligen aktuella. Då och då glimrar det till om kvinnans roll, om de svartas situation, den spirande medborgarrättsrörelsen, periferins förhållande till centralmakten och dotterns frigörelse från fadern. Men det räcker inte för att det här ska vara en riktigt bra bok. Det visste nog Lee, och därför gav hon ut hellre ut ”Dödssynden” på sin tid. Varför hon gav ut den här? Tja, många, inklusive undertecknad, ville så klart hemskt gärna läsa den, och det, läsa den, måste givetvis varje litteraturintresserad människa göra.
Lynyrd Skynyrd.
Vad jag förstår var vare sig Harper Lee eller hennes förläggare så nöjda med väktaren.
Läst efter Dödssynden får den ju ett stort värde ändå.
Ja, rent litteraturhistoriskt hade hon en skyldighet att släppa manuset på ett eller annat sätt.