Ytligt sett förefaller Spritfabrikören och Spritfabrikörskan vara ungefär så normala som spritmänniskor i bästa fall kan vara. Till exempel hade de till Nyårsafton 2011 med sig den egenhändigt producerade Alberts Brännvin, som visade sig vara en riktigt bra vodka, med ett synnerligen positivt och smakrikt Wyborowa-drag parat med finess och väl avvägd rondör – tveklöst är Spritfabrikörskan, som skapat drycken, en fingom av Guds nåde. Dock kan man inte låta bli att fundera över hur ångorna i en spritfabrik påverkar människor. Varför, till exempel, hade Spritfabrikören med sig en 59:a till Nyårsfirandet, då det enda man med säkerhet vet är, att antingen kommer Barndomsvännen och jag att dricka upp allt i Förberedelserummet, eller så kommer givaren att tvingas se hur ett gäng giriga gommar slukar drycken på nolltid utan andra syften än att se till så att de andra inget får? Och varför, frågar man sig, försöker inte Spritfabrikörskan stoppa honom när han får sådana där idéer? Hur som helst kan vi som hann få i oss något av vinet innan det glupskt slöks av församlingen meddela, att det var helt fantastiskt! Gamla tyskar är snudd på oslagbara. I det här fallet tror vi oss veta att det var en Riesling, men något sådant gick inte att uttyda av etiketten och om någon vinifierat.se-hangaround vet varför det stod både ”Kabinet” och ”Spätlese”  och, för den delen, ”Naturrein” på etiketten får den personen gärna träda fram och sprida ljus över detta, för oss ovetande, stora mysterium.

Dela “Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959” på Twitter