Nöt-crème, den gamla klassikern ni vet, den har vinifierat återfunnit i en husgästs gottepåse, snott och nu testat. Smakar den nu som förr? Och hur smakade den då? Egentligen? Hustrun vet precis hur den smakade.

Hustruns svek

Jag: Nu, lilla gumman ska vi testa nöt-crème! Hustrun: Nej det ska vi inte. Det smakar apa. Det vet vi redan. Jag: Jamen, vi ska testa det till de osvavlade vinerna på… Hustrun: Va?! Finns de där skitvinerna kvar i huset? Vad har jag sagt om det?! Jag: Du har sagt att de ska ut och de är ute. Jag har gömt dem utomhus. Men det viktiga nu -tänk Vetenskap gumman – är att fokusera på testet och den förestående provningen. Hustrun: Det där är så dumt att till och med du borde vara oförmögen att tänka ut en så totalt meningslös övning. Jag vägrar!

Själv bäste dräng

Således har vi fått begå den här ytterst intressanta provningen på egen hand. Först nöt-crèmen, som smakade precis som den alltid gjort eller i alla fall som vi inbillar oss att den alltid gjort. Inte särskilt gott. Men konsistent i smaken.

Hemlis

Vinerna så. Senast de provades var något mer än ett år sedan. Då hade de stått öppnade i 34 månader. Således är vi nu uppe i runt 47 månader i öppet tillstånd. Lagrade i skymundan på en icke närmare definierad plats (Hustrun kan läsa detta). Är de alls drickbara efter så lång tid – en tidsrymd som de facto kan ta livet av också oöppnade viner?

Oklart alkoholrustikt

Vitvinet, denna osvavlade chardonnay från Languedoc och 2013, är i högsta grad oklar att titta på och har antagit en slags orangevit (vit, inte genomskinlig) färg, doften är minst sagt stor och slår emot en redan då vinet hälls i glaset, oxidtoner finns där men också ett inslag av äpplekompott, smaken är besk och alkohol-rustik (obalanserad), eftersmaken vibrerar av russin, nötter och alkohol. Fortsatt drickbart. Dock oerhört äckligt tillsammans med nöt-crème.

Urin och tuggmotstånd

Rödvinet, detta osvavlade tjut från Languedoc och 2013, är, precis som för ett år sedan, svåruthärdligt. Den flyktiga syran slår emot en och lämnar inget i övrigt att önska för den som gillar att sniffa lim; vid sidan om denna högst genomträngande doft kan där skönjas ett inslag av urin som torkat in i bomull eller annat kalsongmaterial. Som vinet är fullt av flagor och kristaller får man i nästan lika stor utsträckning som dricka det tugga i sig det. Då er utsände i de eventuellt hälsovådliga dryckernas förlorade värld inte är alldeles dum i huvudet vägrade han svälja skiten, varför vi inte vet om en brygd av det här slaget är väl ämnad att ackompanjera nöt-crème. Den nyss nämnde och hela redaktionen på vinifierat.se ber sina HR om ursäkt för denna veka undfallenhet för omsorgen om det egna välbefinnandet när, egentligen, vetenskapen, kräver annat. Förlåt.

I beg your pardon.

PS: Viktoria!

PS Hustrun (sedan hon, dessvärre, läst ovanstående): Va?! Så det var du som snott X:s nöt-crème?! Och dina så hjälpsamt framförda teorier om att det kunde vara hundarna eller damen som tog betalt i Pressbyrån på Arlanda som tjuvat till sig nöt-crèmen var bara rökridåer? Rökridåer utlagda av en simpel tjuv! Jag: Vetenskapen, älskling, Vetenskapen kräver detta av oss. Ingen kallar Galilei eller Einstein för tjuvar idag, eller hur? Hustrun: Mig veterligt har de heller aldrig stulit, särskilt inte nöt-crème från sina vänner. Jag: Nej, men du kan heller inte bevisa att de inte gjort det, eller hur? Ha! Hustrun: Jag ger upp.

Dela “Långtidstestat naturvin & nöt-crème samt Hustrun & vi viker ner oss” på Twitter