Det kan inte ha undgått vinifierats trogna HR:are att er utsände i de ständigt resande globetrottarnas av stress och jetlag fyllda värld har en aning svårt med resenärer som, trots att de under en bra stund först stått och väntat och glott i kön före säkerhetskontrollen, kommer fram till säkerhetsbandet och då tycks vakna upp. ”Hoppsan, ska jag ta av mig ytterkläderna? Och bältet? Och alla fickknivar måste jag lämna från mig? Pepparsprayen och nagelsaxen också? Jaså, datorn ska inte ligga kvar i väskan?”
Först efter en evighet har de plockat av sig så pass mycket att de släpps igenom metalldetektorn som självklart får spelet. Fler nagelsaxar, hårspännen i metall… Och när allt det där väl åtgärdats skriker personen som ansvarar för röntgenmaskin ”Stopp och belägg! Är det där din väska?” (Kontrollanten pekar på en person med ett förvånat uttryck målat i fejan) ”Du har en stor schampoflaska, familjestorlek, i väskan. Det går inte för sig!” Ja, så där håller det på så att den stackaren som står bakom det där hånet mot allt som kan kallas professionellt eller åtminstone inte debutantmässigt resande börjar gråta och knapra omeprazol en masse och desperat leta efter valium och betablockerare i portföljen.
HR:en vet att vinifierat åtskilliga gånger krävt körkort för resenärer samt en mängd förbud mot fånigt beteende i flygplatsernas säkerhetsköer. Så långt allt väl. Men vad händer när den ovan beskrivne reser med Hustrun? Vad gör han när hon, trots sin tämligen omfattande erfarenhet av att resa, uppvisar alla tänkbara symptom på omoget beteende i säkerhetskontrollens kö? Vad gör han när hon får gå tillbaka och passera metalldetektorn för tredje gången samtidigt som det blivit kaos på bandet med backarna med väskor och dylikt?
Svar: Han, som står där redo att gå vidare sedan flera minuter, börjar stampa otåligt med fötterna i golvet och himla med ögonen och ge ifrån sig ett slags frustande ljud och, när tiden blivit mogen, små, tämligen pinsamma kvidanden. Då! Just då kvidandet börjar sippra över läpparna infinner sig Hustrun, glad som en lärka, och när vår hjälte påpekar att han stått där och väntat en längre tid, svarar hon glatt ”Ja, du hade ju kunnat hjälpa mig eller tagit det lugnt och väntat i kön bakom mig, som tur var, var killarna i säkerhetskontrollen urtrevliga, de skämtade till och med om dig. Kom nu, planet går om bara tre timmar så jag antar att du har bråttom.”