Det första kärleksbrevet måste ha kommit redan för ett år sedan. Han mindes inte exakt. Däremot kom han ihåg att det var en varm dag. Om han hissat upp persiennerna hade han mötts av en bländande sol i zenit, grannhusets slammade 60-talsfasad och innergårdens ödslighet dallrande av hetta.
Han kom att tänka på en varm dag, Förmodligen när han gick i skolan. Det var kanske fiskafänge på gång. Metning. En fiskeväska med drag. Ett metspö. Nej. Inget av det där kan stämma. Guppande vågor. Mot stenar. Glittrande sol. Kortbyxor. En begagnad cykel utan pakethållare och uppåtböjd framskärm. Sommarlov. Avgaser med bly. Buller och bång, näää… Men allt gick åt helvete. I alla fall. Så mycket var klart. Dåliga betyg. Obegripliga lektioner. Fattigdom och elände och marginalen. Fast inte hade de varit fattiga. Egentligen. Han hade framtiden för sig, men det var så det var! Det var framtiden som sket sig! De var inte fattiga och eländiga eller marginaliserade, inte ens… Det var bara framtiden som blev skit, som försvann, som blev fel, som helt enkelt jävlades och vems fel var inte det om alla som fångat framtidens? Och de som nästan fångat framtidens. Alla som inte bommat den och nu satt där och flinade och ljög.
Sommar! Det måste ha varit sommar! En kvavt dallrande dag mitt i värmeböljan. Den där dagen han inte längre riktigt minns, eller blandar ihop med annat. Annars var nog det mesta sig likt. Disk och röra på diskbänken. Lägenheten inrökt och smutsig. Ölburkar i stora lass. Smutstvätt. Lätt ångest och något som skaver i magen. Fett och stripigt hår. Oborstade tänder i dåligt skick. Fast så var det nog inte heller då. Så hade det blivit på grund av den förbannade framtiden som lurat honom på tiden och livet.
Då hade han blivit förvånad. Rent av chockad. Fast mest sårad. När framtiden blåste honom. Varför ville någon honom så ont? Vem gjorde han förnär här i världen? Han levde ju sitt liv vid sidan om vardagen. En icke-medborgare, som samhället säkert gärna hade varit utan. En kostnad vida överstigande vad han själv bidragit med. En minuspost i samhällets bokföring. En av parasiterna. Det var han medveten om, och han skämdes, fick ångest av att tänka på det, men hur han är försökte, ville, fick han inte tummen ur, hade aldrig fått tummen ur, det fanns alltid en morgondag och en ursäkt idag. Fast kanske inte nu längre. Den satans framtiden! Nu var det nog kört. Det visste han och han ville bara göra en sak till: Ställa allt till rätta. Göra så att det som blivit fel blev rätt. Sätta dit dem som gjort honom så ont. Som förstört hans liv. Tagit chanserna, framtiden, ifrån honom. För så var det ju egentligen: Det var inte han som misslyckats, det var politikerna, regeringen, kulturmupparna, etablissemanget!, som förstört allt för honom. Tagit hans liv ifrån honom. Vänt upp och ner på tiden och livet. Tagit tryggheten från honom. Han ville ge tillbaka till alla som förstört hans liv. Som förstört det samhälle han minns från sin bekymmerslösa barndom. Vad var det för fel med det? Ont föder ont föder hat. Därför skrev han hatbrev och lade ut dem på Twitter och Facebook. Där hade han vänner. Riktiga vänner. Sådana som tyckte som han. Om han skrev
Lägg ner jävla stadstelvisjonen särskilt Tv 3!
svarade andra. Hans vänner. De var så många. Hundratals. Tusentals. Alla tyckte likadant.
Inte en dag för tidigt!
Skrev de. Och
Ställ de ansvariga inför rätta!
Och
Riksrätt, de ansvariga måste dömas!
Det tyckte han var bra, men allra bäst var inlägg som
Landsförrädare! Och var är statsministern som gömmer sig under stenar istället för att agera!
Skottpengar på den!
Politiker = parasiter, media = lögnare
Tack vare vännerna på nätet vet han att han har vänner, att det finns många som han, att det är de som är det egentliga samhället, inte etablissemanget och alla andra som går runt och smilar och solar sig i sin egen glans där ute på stan och i skolan och på teve. Flest vänner får han varje gång han skriver om Greta Thunberg. Skriver han
Hon är barn skulle vara skolan
Följer massor av kloka inlägg från sådana som har koll på läget
Jag har en vän som är professor och expert på aukustiska barn, han sägeratt Gretas föräldrar borde ställasinför rätta.
Och
Riksrätt! Landsförrädare! Barnmisshandlare!
Ibland får han mothugg
Björn Borg for världen runt och spelade tennis när han var 16. Var det också föräldrarnas fel, skulle han också gå i skola?
Då vet han inte vad han ska göra riktigt, brukar skriva något i stil med
Du är så dum kommer rök ur öronen haha idjot
Det är då vännerna visar sig, de riktiga vännerna, de vräker ut fakta och hot och hat mot den som skrivit så dumt, nätet exploderar av saker som
Haha Borg spelade tennis dumhuvud, tennis, han var inte atistisk och behövde särskola
Och
Ja, vadå, hur gammal var Karl XII när han blev kung tror du?
Just det där har han ingen aning om men det är nog ett bra svar för det kommer från ”Wolfhunter” och det är ett cool namn och man ser tydligt på hans bild att han har jättestora muskler och han brukar skriva tuffa saker som
Skenhelig filantrop
Hur cool är inte det? Muskler och hjärna. Och han skriver saker som
Statsministern och etablissemanget störtar landet i fördärv, de har noll koll, vi står på randen till avgrunden, vårt stolta tusenåriga arv är borta, sålt till etablissemanget, judarna och muslimerna, men folket ska resa sig och avrätta landsförrädarna och låta parasiterna brinna i helvetet!
Det är både lite skrämmande och väldigt tufft, tycker han, och rätt. Det är så rätt. Varför ska inte alla som förstört hans liv brinna i helvetet?
Det är sällan han går ut. Ibland måste han göra det. Gå till affären och köpa öl och så. Det slår aldrig fel. Alltid står det någon med fel hudfärg, konstiga kläder eller en krokig näsa eller en smilfink i kostym och provocerar honom. Utmanar honom med sitt vara. Då blir han så arg så han skakar. Och lite rädd. Det vet man hurudana de där är och det är inte för inte det sker fler mord än någonsin och brinner fler bilar och är mer kaos än någonsin och snart har väl inte soc några pengar kvar att betala honom med. Nej, det är allt bra mycket åt helvete med det mesta.
Han mindes inte det första brevet i detalj. Men de var alla ungefär likadana, breven. Brevskrivaren gjorde det tydligt för honom att han inte alls var fullständigt dum i huvudet, att han egentligen var en fin människa, fylld av kärlek. Till djuren, naturen, Greta Thunberg, regeringen, politikerna, media, till och med sig själv, trots att hans jag svämmade över av hat och galla och han visste inte vad han hade gjort för att bli måltavla för den där kärleken och hur kunde brevskrivaren något om hans hatiska budskap till världen? Såvitt han visste hade han ännu inte publicerat några av sina tankar. Inte ens nämnt dem för kontakten för soc. Eller ja, jo, det var förstås de där inläggen i sociala medier, men där fanns ju bara hans vänner. Och den där idioten som svamlade om Björn Borg. Idiot. Men vem var det älskade honom, som skrev alla kärleksbreven? Var någon av hans vänner på nätet så mesiga att de skrev kärleksbrev?
Han blev trött av all tankeverksamhet. Av alla känslorna. Av att vanka av och an i den lugubra lägenheten, att vara utan öl, att vara föremål för kärlek, att… till slut lade han sig att sova en stund i fåtöljen framför teven, där Hanna Öberg skidade mot nya framgångar och det gjorde också ont, satans unge, varför fick hon när inte han fick han skulle minsann…
Teven fortsatta mala och Öberg kom i mål medan han utan att riktigt vakna steg upp och gick till sin gamla burk till dator där den stod och sov på soffbordet framför den luggslitna soffan, rörde vid musen och väntade tills skärmen kom till liv. Så skrev han.
”Älskade, älskade du, du duger, du är fin, du är ett naturens under och har ett hjärta som rymmer hela världen, tänk på det, ditt hjärta rymmer hela världen, bara du öppnar det.”
Med av sömn mer än halvt slutna ögon läser han igenom vad han skrivit, nickar nöjt, skickar mailet till sig själv och lägger sig att sova i soffan medan teven fortsätter mala nonstop.