Det var illa nog när Pia pep iväg ut mot ön till. Etter värre blev det när hon plötsligt tvärvände och rusade tillbaka över isen, förbi den samlade familjen och deras hus med den bolmande skorsten, och vidare över de snötäckta gärdena, och landsvägen!, och försvann in i ”Björnskogen”. En oroväckande utveckling på en dag som annars börjat riktigt bra.

Det var en sådan där gnistrande, kristallklar vinterdag. Redan sena mars men med Kung Bores närvaro lika påtaglig som vore vi kvar i mitten av januari. Fast det var förstås ljusare nu. Lika kallt, med rimfrost och rykande andedräkter, tjocka vantar och flera lager kläder. Men ljusare, mycket ljusare. Hög och klar luft som kändes i lungorna  när man stakade på i skidspåren och som fick den varma chokladen att smaka extra bra till matsäckens tunnbröd med messmör. Skidspåren, hårt packade och väl inkörda, glänste i solen och bjöd på rena drömföret. Glid… Och allt är som inpackat i vadd. Avlägsna ljud, dova och dunkla. Någon hugger ved, en accelererande scooter i fjärran, en gren som knäcks under den tyngande snön: tung trots dagens rekordkyla. Världen mysfryser och gnistrar och glänser i snöstjärnornas och kylans reflekterande våld.

Sommarhuset de köpt – de kallar det för sitt sommarhus trots att de är där lika ofta på vintern som på sommaren – kostade, som husfar sa, ”ingenting”, och det gjorde det kanske inte för en stockholmare, van att betala miljoners miljoner för små skyffen innanför tullarna. Här fick familjen ett stort, ombonat trähus med en väl tilltagen strandtomt och utsikt över sjön och ön mitt i den, och med en hall lika stor som halva deras lägenhet i Stockholm, salong, matsal, massor av rum och en oinredd vind med uppenbar potential även för den fantasilöse. För ”ingenting”. Avfolkningsbygd. Långt från arbetstillfällena och för klent utrustad för att kunna föda en familj med den moderna människans krav på bekvämligheter och service. Perfekt för en storstadstrött storstadsfamilj. Nu när pandemin slagit till och de ändå måste arbeta hemifrån och plugga på distans, har familjen valt att ta sitt pick och pack och göra sommarhuset till sitt högkvarter. Den trånga lägenheten i Stockholm är nu mer som en övernattningslägenhet. Ett nödvändigt ont för affärsresor till hennes och hans respektive arbetsplatser.

När Folkhälsomyndigheten och regionen och skolan och utbildningsministern, eller vem det nu var som bestämde det, ville att barnen fysiskt skulle infinna sig på plats i skolan igen, protesterade föräldrarna högljutt. De argumenterade mer emotionellt än rationellt och utan egentliga argument mot att barnen skulle återgå till den vanliga skolgången. ”Farligt”, ”huvudlöst”, ”skitregering”, ”ingen ordning”, ”de 22 experterna säger”, ”titta på Finland!”… ledde fram till kontentan: ”Vi vägrar!”. Med tanke på situationen fick de som de önskade, ingen ville ta på sitt ansvar att tvinga livrädda människor till allmänna platser i detta pestens år. Då de förstod att de fått sin vilja igenom, att de slapp göra som alla andra, firade de med champagne, som de sa, fast egentligen var det billigt mousserande vin från Italien, prosecco, framställt på mediokra druvor i en storindustriell process – något annat tillät inte det låga priset – och som de beställt hem till lanthandeln, traktens utlämningsställe för varor från Systembolaget. Inte brydde de sig om faran med allmän skolgång. De trivdes bara alltför bra med sitt nya liv, där på vischan norröver. Möjligen hade ungarna en annan syn på saken, men de var, trots allt, bara barn.

Några timmar med nattåget eller bara en timme med flyget och en halvtimme i hyrbilen så var de framme. 250 kvadratmeter i ett rödmålat trähus med två våningar och hel källare. Tvättstuga, matkällare, ett (blivande) hobbyrum. Rum med kakelugnar. Trätiljor på golvet. Vedeldad panna med elpatron – ska snarast ersättas med jordvärme, har det hetat sedan de köpte huset för två år sedan, men hur mycket landet är det?, jordvärme?, och de har råd med el – och linoleummatta i köket, där vitvarorna bytts ut men golvet lämnats orört för att den ”autentiska känslan ska stanna kvar hos oss” (resten av huset är helrenoverat med hjälp av hantverkare hämtade från Stockholm, eller närmare bestämt Krakow).  En tomt på två hektar. Strandtomt (som sagt). Fruktträdgård. Enskildhet. Här behövs inga staket. Närmaste granne bor en kilometer bort. Den före detta djurhållaren Erik Johansson och hans fru Inga, som, måste man anta, tänker husfar ibland, också måste betraktas som en före detta djurhållare, vad skulle hon annars ha sysslat med? Barnuppfödning? Ja, kanske. Men hur intressant är det på en skala?

Huset var verkligen billigt. Vem köper hus häruppe? Dessutom var stället känt som ”Mördarns”. Han visste varför och försökte hålla det hemligt för familjen. Linda och barnen skulle nog inte uppskatta att den förre ägaren tog livet av sin hustru i husets kök med himmelsblå träpanel på väggarna och kopparkittlar hängande i krokar ovanför den effektiva järnspisen HVA no 27 – ingenjörskonst från Huskvarna och ett annat sekel. Mäklaren hade utan omsvep förklarat för honom vad som hänt. ”Du kommer ändå att få höra detta förr eller senare och det är lika bra att jag berättar det med en gång. Andersson, han som säljer, tog livet av sin hustru i husets kök.” ”Verkligen? Ett hus där ett mord skett. Varför?” ”Vaddå?” ”Varför dödade han henne? Och Hur?” ”Nja, han slog väl bara ihjäl henne, jag tror han drog en av kopparkittlarna i huvudet på henne. Ett par gånger. Ordentligt.” ”Verkligen? En av dem som hänger här i köket?” ”Ja. Gör det något?” ”Mig stör det inte. Om folk känner till detta så är det väl en förklaring till det låga priset?” ”Ja, så är det och det är därför du måste få veta, du kunde ju tro att det var något allvarligt, att rör och el måste fixas. Murkna takstolar. Dolda fel.” ”Men det är bara ett mord. Gubben Andersson som slog ihjäl sin kärring?” ”Ja.” ”Varför?” ”Vad för något?” ”Varför dödade han henne?” ”Det är det väl ingen som riktigt vet. Själv sa han bara att hon ’inte höll käften’, så sa han, ’hon höll inte käften’.” ”Var hon pratsam alltså?” ”Pratsam? Ingen är pratsam här. Han slog henne i alla fall. Han brukade slå henne. Särskilt när han drack. På tal om det: om du vill ha hembränt ska du tala med mig, jag har många kontakter.”

Han kände direkt att det här var ett ställe i hans smak, att han skulle kunna bo här för alltid. Visserligen skulle barnen blir mindre bildade och kanske lite dumma, sådär som lantisar är, om man ryckte bort dem från den oas för Sveriges smartaste som Stockholm är. Det hade hon politikern rätt i, hon som vågade säga som det är: Stockholmare är smartare än resten av landets befolkning. Göteborgarna och malmöiterna anstränger sig men de är mest bara patetiska i sina försök att leka storstad, att låtsas som om de minsann också har både det ena och det andra. Det enda de lyckats med är att skapa våld i förorterna, fast det är tveksamt om deras ligor, klaner och kriminella översittare och busar kan mäta sig med dem i Stockholm, nej då är nog till och med Uppsala eller rent av Södertälje mer lyckade i de fallen, tänker han och känner sig nöjd med att han hade vett att lämna Växjö i tid. Direkt efter gymnasiet. Innan småstadsmentaliteten fångade honom och fördummade honom och han blev som sina föräldrar. Lärare båda två. Hade kunnat sluta illa.

Med Linda förhåller det sig annorlunda. Hon är från Kalhäll. Växte upp i en villa där. Välutbildade föräldrar och så långt allt rätt: Kalhäll, nästan Stockholm, och välutbildade föräldrar. Problemet var att mamman var bibliotekarie och pappan journalist, arbetade på DN. Bortkastade utbildningar och meningslösa karriärer. De hade ju kunnat bli något om de bara velat, om de kämpat, om de gjort rätt val. DN-reporter och bibliotekarie, vem bryr sig liksom? Stöttor till det trötta Sverige han inte vill veta av. Det Sverige som förstört sig självt. Och Linda är likadan. Men vad kan man förvänta sig, barn till en bibliotekarie och en journalist… Född med skygglappar till en meningslös karriär. Tur för henne att hon träffat honom. Hamnat i en, låt vara trång men ändå, lägenhet i innerstan med en man som kan föda sin familj. CFO. Fin titel också.

Han misstänker starkt att barnen kommer bli som Linda, kurator, eller hennes föräldrar, journalist eller bibliotekarie, kort sagt utbilda sig till meningslöshet, och det även om de bor kvar i Stockholm. Så starkt är inflytandet från Linda och hennes föräldrar och övriga familj, allihop en slags meningslös medelklass utan stolthet eller ambitioner eller, ja, kämpaglöd!, nöjda med vardagen, att guppa runt mitt i strömmen. Hade han vetat att Lindas tveksamma gener haft sådant genomslag i deras förenade arvsmassa hade han tänkt sig för innan han gifte sig med henne och definitivt innan han skaffade barn med henne. Kanske, funderar han, är det till och med bra för barnen att växa upp på landet så de vänjer sig vid att bo där, för där kommer de ha bättre förutsättningar att inte verka dummare än någon annan, och kanske kommer ingen riktigt heller bry sig om deras pinsamma bakgrund: Växjö, ja, han skäms för det, och medelmåttlighet gödd i den kallhällska myllan.

Om rätt ska vara rätt var det Lindas fel, och för den delen också barnens fel, att de nu stod där och såg grannens prisbelönta hamiltonstövare Pia, känd långt bortom kommungränsen och hela traktens stolthet, försvinna iväg in bland granarna på andra sidan landsvägen, på jakt efter något i Björnskogen. Det var de som svarat ja när grannen frågade om de kunde passa hans hund ett par timmar. Entusiastiskt hade de svarat ja, och han hann inte avstyra det hela förrän grannen var tillbaka med hunden och en lång radda förmaningar: ”låt na’nte gå lös för då spårar hon”, ” håll’na helst inomhus tess ja e tebakks, dä ä bara ett par timmar å ho kan hålla sej”, ”ge’na inget annat än torrfoder å vatten”.Grannen, berättade Linda, hade sagt att han var tvungen att köra sin hustru, han sa ”sin kärring”, alla sa ”kärring” här, till sjukhuset. Inget allvarligt. Rutinkontroll. ”Ho’ lider utå dysmetropsia eller närmare bestämt makropsia, allså den formen utå Alice i Unnerlannets syndrom som gör att ting å djur verkar större än di e”, förklarade grannen. Kort sagt tyckte grannfrun när syndromet gjorde sig påmint, att de kvarvarande djuren på gården i allmänhet och hamiltonstövaren Pia i synnerhet var mycket större än de egentligen var, och så sent som i förra veckan hade hon haft ett kort återfall; grannen hittade henne, livrädd och darrig, bakom en fåtölj i vardagsrummet, där hade hon gömt sig för gårdshunden som utan att grannfrun märkt något vuxit upp till en slags elefantstövare. Lite pillertrillande senare hade hon lugnat ner sig och hunden återtagit sin normala storlek, men grannen ville vara på den säkra sidan. ”Kolla upp kärring’n, korrigera medicinering’n”, så hon inte fick andra dumheter för sig. ”Hursomhelst tar de’bara ett par timmar tur å retur te sjukhuset, där ho’ får bli kvar”.

Och här var de nu alltså, hundvakterna, som redan gett Pia resterna från lunchen och sedan tagit med henne ut på en promenad. Utan koppel. De ser hur hon stannar upp ute på isen, halvvägs till ön och med nosen i vädret och näsborrarna rytmiskt rörande sig medan hon scannar av omgivningen flera kilometer bort. Efter en kort tids scannande och funderande bestämmer sig Pia för att tvärvända och dra iväg på jakt efter det där vad det nu är hon fått väderkorn på. Som en skugga dansar hon med lätta steg fram över skarsnön, över landsvägen, för en kort stund fri från timmerbilar med väldiga signalhorn på taket och som det förefaller hundratals strålkastare och extraljus och en liten blinkande skylt i förarhytten, ”Lelle” eller ”Åke” eller ”Jonte” står det, och lika fri är vägen från Volvo, Kia och Volkswagen med skidboxar på taket och fyllda av nöjeslystna människor från söderöver – folk han redan lärt sig att förakta.

När familjen kämpar sig fram genom snön som inte orkar bära upp deras klumpiga fötter och tunga kroppshyddor, frågar han sig varför i hela fridens namn han gick med på att vakta Johanssons hund. Han vet varför: han vill bli en i gänget. En som liksom alltid funnits där och som blir hejad på, inte glodd på, nere i lanthandeln. En som traktens efterblivna inavel förstå att respektera, inte se ner på. En som Johansson talar väl om när han föreslår att jaktlaget ska utökas med ”Han som köpt Mördarns”. En som får vakta hamiltonstövaren Pia, jaktlagets stolthet. Men nej, det här går inte. ”Fortsätt följa efter henne!” beordrar han familjen. ”Jag hämtar bilen och kör upp i skogen. Ring mig om ni hittar hundfan.”

Han vänder och pulsar tillbaka mot huset. Det ser så fridfullt ut där det står med sin rykande skorsten mitt i all snön och med fruktträden i den gamla trädgården dignande under vit vadd och bärbuskarna hållna i Kung Bores tukt och förmaning av rimfrosten. Riktig vinter. Något att längta efter för en som sett snön försvinna från landets nedersta del. Men allt det där, det fridfulla och vintern, får en också att sänka garden och det går inte för sig i de här trakterna med alla galningar som går lösa här. Vad var det för fel på att mäta lokalbefolkningens skallomfång? Egentligen. Inget ont i det. Egentligen borde alla norr om Märsta, eller åtminstone Gävle, utredas och katalogiseras. Ja, han är lite rädd för folket här.

Han sätter sig i hyrbilen och inser att han måste börja med att köra ner till lanthandeln och tanka innan han ger sig av efter den bortsprungna hunden. Det är illa nog att han inte har en snöscooter, än, och att han måste ge sig ut i skogen med bilen. Tänk att få soppatorsk där bland alla vilddjuren. Faran. Och sedan smäleken när han måste gå till lanthandeln och erkänna att han fått soppatorsk, som en annan skogsamatör och sörlänning. En pinsam gäst i verkligheten. Nej, det får inte ske. Han kör ner till lanthandeln, denna byns samlingsplats och livsnerv. Eller by och by, det är mer en väg, en lång raksträcka mitt i ingenstans, och ett hus och en bensinpump, diesel, eller kanske snarare ett hus med en bensinpump och en väg. Affär på bottenvåningen. Handlarens bostad ovanpå. Här finns allt från huvudvärkstabletter och plåster via frysta piroger och bruna bönor på burk till fiskedrag och skidvantar. I den lilla entrén, mellan ytterdörren och innerdörren, hänger en bild på Icander och minner om en svunnen tid och kanske också som en protest mot tidens gång.Han parkerar framför lanthandels trappa, den som leder upp till det eternittäckta husets entrédörr, en glasdörr med ett stort snett trähandtag och klisterlappar, som förkunnar att butiken också är det lokala postkontoret och utlämningsställe för Systembolaget samt ombud för Tipstjänst. Tipstjänst! Herregud, tänker han, Svenska spel, Svenska spel för helvete, hur långt efter kan en bygd vara utan att gå under, utan att övriga samhället reagerar? Utan att det blir farligt? Ohanterligt?

Han går in i butiken och möts av doften av nymalet kaffe, som vore det fortfarande 1950-tal och färdigmalet kaffe en framtidens påhitt, och surret från charkuteridisken med sin rökta medvurst och tjuvjagat kött och det är nu han slås av insikten att han hyrt en bensindriven hybrid från Korea. Tre fel! Bensin, hybrid, Korea. Det finns inte ens en pump för bensin. Han är lika rökt som medvursten i charkuteridisken! Med gråten i halsen och tårar i ögonen letar han sig fram till frysdisken, låtsas att han letar efter lunch, muttrar ”humhum, lunch, få se”, kommer på att det är efter lunch, låtsas att han letar efter middag, muttrar ”humhum, middag, få se”, börjar plocka på sig piroger och pizzor.

”Vems ä fjollkärr’n därut’?”

Han stelnar till. Känner hur obehaget griper tag i kroppen, letar sig in i blodet och nervsystemet och får kroppen att darra.

”Ä d’n int’ d’n?”

Han fortsätter gräva i frysdisken. ”Humhum, middag, ja, nej, kvällsmat, här äter vi middag och kvällsmat, fjollar äter lunch och middag…”

”Har du int’ lagt i växel? Ell’ dragit handbroms’n?”

Han slutar gräva runt och tittar förvånat upp på rösten, en kraftig karl i scooteroverall, rejäla stövlar och en mössa som ser ut att klara en storm i Antarktis. Ansiktet är fårat, näsan rödblå och ögonbrynen så massiva att de döljer större delen av den låga pannan. Han känner igen gubben. Han har varit på bild i lokaltidningen, den som trycks borta i tätorten tio mil härifrån. Han är en av dem som arbetar på den där gården där de tar emot knarkare och försöker på ordning på dem medelst hårt arbete och Guds ord. En hårding. Van vid att neutralisera abstinensridna vettvillingar och själv en gammal missdådare med långt fängelsestraff på meritlistan. Knark, inbrott, rån, misshandel. Ursprungligen från Karlstad, minns han det stod i artikeln, men hade framförallt gjort karriär i Göteborg. Talade en fullständigt obegriplig dialekt med inslag av det lokala tungomålets avhuggna ord och värmländskans sj-ljud och kryddad med ett uns hurtfrisk göteborgska.

”Vadådå?”

”Ja, bil’n d’n har ju rullat ’n i bensinpump’n.”

”Va?”

Han rusar fram till lanthandelns fönster ut mot vägen och parkeringsplatsen och bensinpumpen. Tillsammans med det tiotalet kunder och andra som befinner sig i butiken därför att de inte har något annat för sig, konstaterar han att den nyss, låt vara lätt bedagade pumpen med Nynäs logga men likväl i denna tassemark, smått ståtliga pumpen nu bara är en demolerad hög plåt, till del liggande på marken under ”Han som köpt Mördarns” fjolliga hyrbil, bensindriven hybrid från Korea. Väl medveten om att traktens befolkning nu måste köra sju-åtta mil för att tanka och väl medveten om att allt han hittills lyckats bygga upp i samförstånd med ortsbefolkningen är borta, föreslår han snabbt en lösning.

”Aj fan, handbromsen måste ha gått sönder, skit från Korea, ett sådant elände, men det är lugnt, jag betalar så klart för en ny pump!”

Hans med en aningen för gäll röst framförda förslag tas emot med grymtningar och nedlåtande stön. Som tur är reagerar lanthandlaren mer välvilligt. Han har redan gjort upp med St1 om att få på plats två nya pumpar, en för diesel och en för diesel för lastbilar, om bara två veckor. Vill ”Han som köpt Mördarns” betala honom för den uttjänta pumpen så inte honom emot.

Han gör upp med lanthandlaren, betalar sina piroger och pizzor och låtsas som att han inte alls har ont om bensin. Sjutusen kronor. Det är mycket pengar men en billig peng för att få tillhöra orten och gänget, eller åtminstone inte bli helt utstött ur den lokala gemenskapen. Och det hade kunnat gå värre. Mycket värre. Allt hade kunnat brinna upp till exempel. Då hade han och familjen inte bara varit körda i trakten och fått flytta därifrån: de hade rent av kunnat fångas in av den lokala mobben och lynchats till döds. För handen på hjärtat: trakten saknade, mitt i allt det bukoliska, inte inslag av verkligt inavel, förvisade brottslingar, tjuvjägare och ociviliserat beteende.

På något vis ändå nöjd med utvecklingen vrider han om startnyckeln samtidigt som han vänder sig om för att se så ingen står i vägen bakom bilen när han ska backa loss från pumpen, den som till del befinner sig under den koreanska hybriden. I samband med att bilens elektriska system aktiveras av startnyckeln eller kanske då metall dras mot metall när han backar, hittar en gnista fram till lättantändlig bensin. Med en rejäl smäll exploderar vad han uppfattar som främre delen av bilen och den där under halvliggande bensinpumpen. När han kastar sig ur bilen noterar han i ögonvrån utöver eldslågorna dels de förvånade minerna i de inifrån lanthandeln hatiskt stirrande ansiktena, djupt liggande ögon i förgrymmade anleten med låga pannben och utstickande hakor, dels de brinnande inte närmare definierbara bitarna från explosionen som med full kraft slår in i lanthandelns smutsiga eternitplattor och fönstret som inte förefaller var mycket till skydd för populasen därinnanför.

Musik. C’est le nooord.

Dela “Hundvakten (en påskhistoria från norröver)” på Twitter