Det mest pinsamma vi infödda respektive integrerade och acklimatiserade sydfransoser kan tänka oss, är turister som pimplar isbitsförstärkt provencerosé i värdelösa bistroglas. Om de dessutom gör detta på en offentlig inrättning inför omvärldens fördömande ögon, finner vi inte ord för hur illa detta är.

Ovanstående är en sanning som varit skriven i sten. Ända tills igår. Då lockade Hustrun medelst honungslent prat om lunch i solen i en pittoresk by i de mest pittoreska och autentiska trakterna av Provence er utsände bland de lättlurade och därför aldrig riktig coola snubbarnas tragiska och av självömkan fyllda värld, att sätta sig i cabben och köra runt i det pittoreska ända tills den där mest pittoreska byn uppenbarade sig. En inte alls oäven upplevelse, och inte blev det sämre av att ett bord på en inbjudande uteservering snart kunde intas under ivrigt nickande till höger och vänster och kreti och pleti. Detta sista på grund av att det är så vi hemmahörande gör, vi som inte pimplar rosé med is i.

Så långt allt väl. Då! Hustrun: ”Lars, jag vill ha ett glas rosé, kan vi inte ta ett glas rosé ihop?”. Den utsände: ”Hm, nje, klart det finns bra rosé här också, ibland, men nu dricker ju inte jag de här blekfisiga bitterbomberna som är industriellt framställda till och med då de tillreds i liten skala och på ett sätt som Mats-Eric Nilsson godkänner.” Hustrun: ”Nu slutar du konstra! Det där är bara dumheter, det vet du! Nu dricker vi rosé och är som alla andra. Punkt!”

Sagt och gjort. Hustrun beställer i bästa samförstånd med servitören en halvflaska rosé att förgylla måltiden med. In kommer vinet. Hustrun godkänner: ”Inget fel på det, Lars, men du kanske inte kommer gilla det, men bär dig inte åt nu!”. Smakar. Blekfisigt med tydligt inslag av färgglatt dandy-tuggummi i både doft och smak och därtill en sjuhelsikes äckelbeska av hårt pressade skal och som lök på laxen ett svavelinslag som ligger där och vibrerar i såväl näsa som gom. Hustrun (ser vad som rör sig huvudet på er utsände) mellan sammanbitna tänder: ”Nu dricker du vinet.”Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.

Har ägnat söndagen åt botgöring, att skämmas och att arbeta fram en strategi för att återupprätta anseendet i trakten. En sannolikt omöjlig uppgift.

Musik.

Dela “Hustrun, rosé, tur-is-ter & skam” på Twitter