Så jag satte mig i bilen, inte direkt glad i hågen, men inte heller motsatsen och styrde med Houses of the Holy sjungande i högtalarna mot Toskana och Siena, förbi susade Côte d´Azur och – medan det började mörkna och CD:n kommit till D´yermaker – så småningom även den italienska rivieran, men där, någonstans i höjd med Imperia, tog det stopp. Brutalt stopp. Mitt i en tunnel hördes plötsligt ett knackande från tunnelväggen. Tock-tock-tock-tock-tock. Det tog en stund att inse att det inte var väggen som knackade på min verklighet utan motorn som pockade på min uppmärksamhet och medan en tämligen otrevlig känsla – en blandning av insikt och frustration – spred sig i kroppen, styrde jag åkdonet in på en Tamoil/Autogrill där jag så småningom ståndaktigt mottog min motors dödsdom av en annars trevlig man i Tamoil-overall. Bilen iväg till en (fransk) verkstad och jag tillbaka hem i en taxi (som tur är finns det bra försäkringar…) och nu får jag tillsammans med uppdragsgivaren försöka hitta en ny tid för vår session. Tur att Led Zeppelin finns.

The Ocean
The Song Remains The Same

Dela “Vinmakandets vedermödor” på Twitter