Då och då börjar folk på vinmöten diskutera mina skönlitterära verk med mig. Redan från början står det dessvärre ofta klart att de eventuellt läst en bok – den experimentella kollageromanen”(Stadd i) Statisk rörelse” eller
En senare roman
dito ”Anakolut” – för sisådär tjugo år sedan och uppfattat sig inget ha förstått och, underförstått, det berodde på boken. Man får då tålmodigast förklara, att den som försöker skapa litteratur skriver inte deckare – obs! detta är inte en attack på deckare, deckarförfattare eller ens deckarläsare – utan böcker som utmanar läsaren på ett annat plan. Ibland antar läsaren en sådan utmaning och rent av betvingar verket. Ibland inte. Kort sagt möts inte alltid texten och läsaren. Således är det i sin ordning att inte tycka om en bok man förstått sig på och säga det. Har man inget förstått är det inte heller fel att säga det. Men det är oklokt att uttala sig negativt om verk man inte förstått – gäller för övrigt inte bara böcker – eftersom risken är stor att man i första hand står där och dissar sitt eget intellekt.
Känns mycket väl igen, inte bara vb egna kreationer av konstnärlig, litterär eller musikalisk art, utan också andras, vilka man med uppbjudande av betydande arbete (vilket alls icke utesluter njutning) kunnat tillägna sig. Det sistnämnda kallas bildning, ett begrepp så gruvligt antikverat att invektivet ”politiskt korrekt” ter sig som en post-modernistisk nykonstruktion.
Jag grubblar beständigt på detta med den kulinariska bildningsnivån. I synnerhet när det kommer till vin, vilket även vuxna och eljest hyfsat uppdaterade personer har ett förvånansvärt barnsligt förhållande till. Utan att ha smakat vin ens tiondelen så komplext som t ex en mogen, eterisk barolo eller en mirakulöst välbevarad 1940-tals bordeaux, så tror man sig via ett sådant vin liksom kunna ta genvägen från BiB direkt till himmelsk njutning. ”Jag har pengarna, hit med buteljen, nu ska här minsann njutas!” Det funkar nästan aldrig så.
Min kära systers musikaliska ideal är plast-country & western och dansband. Om jag tar med henne till Berwaldhallen på lunchkonsert för att lyssna på något i min smak, t ex Mahlers sjunde symfoni (hur fan ska dom få plats med alla musikerna och koristerna ens där???), så är jag säker på att hon får ett smärre mentalt sammanbrott. På tok för mycket information att sortera för den som är ovan. Total overload, halvvägs in i första satsen. Vi får gå till Tösse Konditori för att äta tröst-bakelser hela eftermiddagen och jag får lova att aldrig, aldrig mer göra så mot henne. ”Jag lovar, Agneta! Lovar!”
Det tar tid och det kräver möda att förstå det sammansatta, det icke omedelbart uppenbara. De flesta av oss människor är bekväma. Det är därför som samtidens utbud av ljud, texter och bilder och oftast också vin ofta är så bottenlöst banalt.
”Det tar tid och det kräver möda att förstå det sammansatta, det icke omedelbart uppenbara. De flesta av oss människor är bekväma. Det är därför som samtidens utbud av ljud, texter och bilder och oftast också vin ofta är så bottenlöst banalt.”
Nog är det så alltid!