När Katalanske kocken mot slutet av middagen, högt och ljudligt, berättade, att han, när han häromsistens var ute och reste, hittat Torres Jaime Primero, ringde alla varningsklockor och jag svarade med återkommande stönanden i stil med ”nähä, det är en dag i morgon också”, ”oj, vad tiden går när man har kul”, ”vad sa ni att vi skulle göra i morgon förmiddag?”. Hustrun däremot gick, med ett tomtemorsaktigt leende på läpparna, rakt i den slukt gillrade, spanska fällan. ”Åh, men du har ju tagit med dig din fina Calvados till Sverige, Lars!” utbrast hon och jag såg hur Katalanske kockens anlete, i ett slag, målades i förnöjelsens och självgodhetens grälla färger och ta mig tusan om han inte kastade ett öga åt mitt håll också! Bortsett från att jag sedan tvingades sitta där och se på när Katalanske kocken fröjdade sig med min fincalva, vågade jag inte gå och lägga mig förrän han gjorde det eftersom jag var, och är fortsatt, övertygad om att mina giftiga blickar hade en lugnande inverkan på hans spritintag. För att undvika ett liknande debacle kommande natt ämnar jag nu gå ut och påta ner Calvan – denna vällagrade, äppledoftande och komplexa dryck – i trädgårdslandet.

Dela “Calvados Pays d´Auge ”Vénérable” (R Groult)” på Twitter