”Kan du inte raka dig?” frågade Hustrun vänligt då mitt anletes vilda hårväxt fått härja fritt några dagar. Kort sagt såg det inte så kul ut. Men den vänliga frågan fick mig, förstås, att vilja göra annat. Således såg jag snabbt till att forma den vildvuxna coiffuren till ett så kallat bockskägg. Mitt livs första. Och, plötsligt, förstod jag inte varför jag inte tidigare haft bockskägg. Sofistikerat. Moget. Elegant. Ju mer Hustrun suckade och bad om att få tillbaka anletet hon gift sig med, desto mer övertygad blev jag om att framhärda i detta
uttryck för min mognad till man, en person som inte är obstinat eller visar skadeglädje. Fylld av en lätt euforisk insikt om mitt Jags fullkomligande, satte jag mig i förrgår på planet till Rom för att besöka en ny uppdragsgivare i Latina/Lazio. Som sig bör inledde vi med ett restaurangbesök i urbs aeterna, eller den Eviga staden för er som inte får ihop urbs med urban och aeterna med eternity/eternell – och ja, det här med urbs aeterna var mycket onödigt, men så är jag inte fullt lika mogen idag som jag var då, i förrgår. Allt gick bra ända tills middagssällskapets sista gäst anlände som femte benet på bordet. Bortsett från att personen ifråga, värmen till trots, var pinsamt välklädd, visade han sig dessutom ha vad som måste vara världens mest välansade och perfekta bockskägg! Italienare… Middagen igenom satt han sedan och höll fram sitt perfekta ansikte så alla kunde se den välskötta busken, särskilt jag, som gjorde vad jag kunde för att dölja mitt bockskäggs långt ifrån fullkomliga kanter och vilt spretande och av olika kulörer skrikande strån. Tror att till och med mitt bockskägg självt insåg där på krogen att dess saga snart skulle vara all. Någon slags bockskäggsmusik.
Dela “Historien om mitt bockskäggs korta levnad & Cornelius Vreeswijk” på Twitter
Nog har man lust att göra något annat med den stubb som varje morgon syns i spegeln och känns i handflatan. Men det är nog minst lika jobbigt att få till och sköta ett snyggt skägg som att bara ta bort stubben såtillvida man inte vill se ut som följande gubbar.
https://www.youtube.com/watch?v=0_EFdod4YDo
Misstänkte nog att ett sådant klipp kunde komma 🙂 Mer skäggmusik, nu från The Beards http://www.youtube.com/watch?v=3nQwLlFF1As
Ok några irländska skägg och några från Götet.https://www.youtube.com/watch?v=1fzRZuGEr04
https://www.youtube.com/watch?v=cyEcOIKz5Fg
Om jag skulle minnas min kompis berättelse om festen, trubaduren (Cornelis) och allt som sedan hände…. tyvärr, får kolla upp det. Bockskägget (ur min synvinkel) symboliserar här två viktiga saker nämligen; kreativitet och bohemiskt ”tänk”. Dessa två mycket viktiga ord behöver ”renässans”. Vi behöver alla bli mer kreativa och bohemiska (lite olydiga/egensinniga) annars fastar vi i ”mittenfåran” som snälla, dumma, välanpassade, ”obildade” (genom ”mainstreamsience”), ”känn INTE dig själv” (var som alla andra) m.m. ”Fram för lite bockskägg”! Geten är ju ganska ”bångstyrig” och egensinnig!
Hm, får ta och lägga till med ytterligare ett bockskägg således… Ser fram emot storyn om festen, trubaduren och som sedan hände!
Hade varit fint att få se detta ostyriga skägg. Snart stundar ju ledighet. Varför inte ge bocken i dig en ny chans då!
Haha, ja varför inte? Tackar för denna uppmuntran att släppa fram bocken i mig.
Nu är det så att jag anser att en Vikings skägg bör vara á la medium rare, dvs mellan ”klippt i förrgår” och ”klippt förra månaden”. Man må nämligen draga sig till minnes den från Frankrike emanerande bönen på Gudshjälp! Sålunda:
”För Nordbornas raseri bevare oss Milde Herre!”
Hur skulle det ha sett ut om Djingis Khans betvingare alla bure svarta välansade italienska bockskägg när de brände Rom???
Tack! Du har helt rätt och med din hjälp är jag nu åter vid mina sinnes fulla bruk. Vet inte vad som flög i mig när jag satt där och blev impad av ett överansat buskage. Vildvuxet och oansat är vad som gäller från och med nu. http://www.youtube.com/watch?v=mL3tliRg9sE