Er utsände i de käcka kullornas och de muntra masarnas skuggande skogar och sjungande sjöar har varit i Tällberg och provat vin och ätit oxfilé som stekts eller kokats eller vad man nu gör om den utsätts för 55 graders värme i fem timmar. I vilket fall som helst satt HFE (Hedges Family Estate Red Mountain) som en tilltalande smäck till den nämnda anrättning, tillredd av det duktiga köket på Villa Långbers, ett av ställena i Tällberg, som nu satsar alltmer på mat och vin vid sidan om de mer uppenbara företeelserna som att bara vara ett vackert ställe mitt i den Disney-liknande kuliss Tällberg skulle vara om det inte var på riktigt.
Nåväl. Annat som satt finfint ihop var Långbers charkuteritallrik och Domaine de Brescou Syrah och Clotilde Davennes Saint Bris och löjromstoast. Ja, sedan var det en himla massa annan mat och kombinationer som också gick bra, men här ska endast desserten och Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne nämnas.
Det låter nog en aning fel i den gedigne svenskens begränsade smaklöksregister, att hinka kruttorrt mousserande till en söt dessert, men nu är det en gång för alla en fransk specialitet som kommit till Dalarna för att stanna. En chokladdessert (som måste bestå av tämligen mörk och koncentrerad choklad) kompletterad med en högsmakande hallonsorbet och nedsköljd med Clotildes kruttorra bubbel kan få närvarande fransmän att ursäkta sig inför sitt bordssällskap, ställa sig upp och äntra sin stol och på denna dansa en munter dessert-och-torrt-mousserande-cancan (vill passa på att säga ett varningens ord här: när sådana här saker inträffar ska ni absolut inte uppmuntra fransosen som säkringen gått på utan lugnt och belevat le lagom mycket och applådera försiktigt då dansen börjar klinga av, gör ni inte detta kan situationen nämligen lätt spåra ur, och, mycket viktigt, väller tårar upp i det franska styckets ögon och hen börjar vråla Marseljäsen: tillkalla förstärkning).
Annars var tidigare nämnda Saint Bris ett vin som både stack ut och gick hem i provningen och det gjorde även Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, Denna sinnebild av amerikansk elegans. Lättast att pricka blint, tyckte nog de stackare som satt och lyssnade på mig medan jag tjattrade på om ditten och datten samtidigt som de ville ha lite lugn och ro så de kunde känna vad som fanns i glasen, var nog Cartlidge&Browne Pinot Noir, ett vin som för övrigt gick utmärkt till någon slags mat med karljohansvamp. En föga överraskande men desto mer perfekt match var också en slags kokt marulk och Francoise Feuillat-Juillots Montagny 1er Cru. Ni som väntar på att komma till poängen med det här inlägget ska veta att ni är blåsta för nu är det slut.