Få saker konsumerar vi på gott och ont endast en gång. Det mesta kan vi, nästan, återuppleva flera gånger. Vi kan äta samma maträtt flera gånger, se samma film, höra samma musik och så vidare. Maträtten, filmen eller vad det nu är kommer uppfattas olika från gång till annan eftersom omständigheterna och vår egen dagsform och klokhet varierar över tid. När er utsände i de alltid ihågkomna klassikernas berusande värld första gången läste ”Dödssynden” av Harper Lee var det mest fascinerande författarens coola namn och den intressanta engelska titeln ”To kill a mockingbird”. Texten som sådan var rar och gullig och inget som vidrörde ett outvecklat sinne.En ny genomläsning långt senare, nu alltså, ger en annan upplevelse. Visst, texten är rar och gullig och det är fortsatt en fantastisk bild av en liten stad i den amerikanska södern på 1930-talet och tur är det för det handlar de facto om allsköns hemskheter. Medan boken, som var sprängstoff i sin hemstat Alabama när den släpptes 1960, idag inte är kontroversiell i sitt hemland har den dessvärre fått se sin aktualitet öka i Sverige för varje år som gått sedan jag läste den då för flera decennier sedan. Den är inte längre bara en lättillgänglig och välskriven text om ett stycke amerikansk sydstatshistoria och den handlar inte längre bara om rasproblem, fördomar , inskränkthet och orättvisa i långtbortistan.”Dödssynden” är en briljant bok och det hedrar den vanligtvis så skickliga juryn för Pulitzerpriset att priset gick till Harper Lee då boken kom ut.Att figuren ”Dill” har Harper Lees barndomsgranne Truman Capote som förebild eller att Gregory Peck fick en oscar för sin gestaltning av Atticus Finch i filmen ”To kill a mockingbird”, att Pecks barnbarn är döpt efter Harper Lee eller att hon själv i princip vare sig gett ut något eget eller varit särskilt mån om att sälja sig själv sedan ”Dödssynden” kom ut gör inte saken sämre. Stark läsrekommendation till er som ännu inte läst och till er som läste för länge sedan. Det är lite som om Astrid Lindgren skrivit en vuxenroman om livet i en småstad i 30-talets Alabama.

Elmer Bernstein och Alabama Shakes och mer Alabama Shakes för er som inte nyss fick nog.

Dela “Harper Lee: Dödssynden” på Twitter