– Vad kan jag hjälpa Er med?
– Jag an inte säga .
– Vad?
– Jag an inte säga , dotorn. När jag försöer säga ommer inget ljud fram.
– Ja, men snälla Ni, hur skulle det se ut om alla som inte kunde säga låt säga tertahydropapaverolin skulle springa här och vilja ha hjälp för det?
– Jag an inte säga tretalin heller.
– Nå, räck ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.
– Men sa inte dotorn använda stetosopet?
– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till doktorn vill räcka ut tungan, andas djupt och hosta när doktorn säger till. Hur skulle det se ut om jag tog betalt för den här konsultationen utan ha bett er räcka ut tungan, andas djupt och hosta när jag säger till? Har ni tänkt på det? Nej, det är jag säker på att ni inte har för jag har er diagnos klar.
– Är det allvarligt, dotorn? An ni bota mig?
– Det är mycket allvarligt och, gissar jag, obotligt.
– Ronist! Åh! Blir jag sjusriven?
– Bättre än så min goda dam, jag ska skriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psykiatrisk anstalt.
– Men vad är det för fel på mig, dotorn?
– Ni är komplett galen, människa. Nu kan det vara väntelista innan ni kommer under kompetent vård och i väntan på det ska ni självmedicinera. Jag kommer därför skriva ut en knivsudd arsenik att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veckor och ni ska också gå till den här adressen och inhandla det som behövs för åderlåtning, ni ska sedan åderlåta er själv varje onsdag efter kvällsvarden samt då ni känner er trött och hängig eller glad och upprymd och detta under tio veckor eller till dess ni kommer på anstalt.
– Åh, ta dotorn! Det är så sönt med unnigt fol, jag änner mig redan bättre!
– Tror jag det. Se så iväg med sig nu, ärringjävel!