Inlägg med jetlag nu inlagt

Barolo, Heitz, Serene & Lafite

Var som vanligt på Barolo i samband med mitt Seattle-besök, i väntan på avfärd till ökenlandskapet runt Red Mountain, på andra sidan Cascades, tre timmars bilfärd ostsydost om Seattle. Nyss nämnda stad har alltid varit trevlig, men sedan jag 1997 kom hit första gången har en fantastisk utveckling skett. Idag formligen kryllar det av bra krogar och vinbarer. Barolo är ett av de här ställena. Waterfront och nyöppnade Mistral är ytterligare två bra tips i staden.

Inledde med ett besök på The Waterfront, där blandade ostron stod på programmet. Världens största ostronbankar återfinns i sundet utanför Seattle så det är ingen tillfällighet att man äter bra ostron här. Waterfront är en av ytterst få ostronkrogar i världen (kanske den enda) som är så sofistikerad att den har grön Chartreuse V.E.P i sitt sortiment. Bara en sådan sak. (Jodå, de har Lillet också)

Från The Waterfront styrde vi kosan till Barolo, där flera av vännerna i Seattle dök upp. Mycket bilprat (de är upprörda över att Brawn blir Mercedes, men det var det ju redan i stort sett) och vin, förstås. Egentligen var nog en 86 Lafite Rothschild bästa vinet, men det var så tillvida korkdefekt att det inte är lätt att veta – dock föreföll det mycket spänstigt och Lafitigt god, där bakom korkångorna. 89 Mouton Rothschild var nog som den borde vara, men ändå inte riktigt bra. Tillfällig svacka i bästa fall. Cayus Syrah både doftar och smakar lite Grenache och är bättre är Cayus dyrvin Crazy Frog, som i sig också är bra, inte för mycket power och vinmakaren lyckas ta vara på sitt klimatområdes svalare fördelar. Sist men inte minst Hedges nya projekt: Syrah-vingården Les Gosses (på Red Mountain), ett vin gjort på ettåriga (!) stockar och riktigt hyggligt i både struktur och smak. Vi ser med tillförsikt tiden an avseende Les Gosses (eller Descendents Lesnågonting Dupont, som det ska heta, uppkallat efter Ann-Marie Hedges franska förfäder).

Mistral slutligen, öppnade bara för några veckor sedan, ligger också på Westlake, en vinspott från Barolo. Trevligt, modernt designat. Subtil, god och välkomponerad mat. Bäst av allt: jag som är ett rejält stolpskott när det kommer till att pricka viner i blindprovningar satte faktiskt 06 Domaine Serene Evenstadt. Lätt som en plätt. Och en riktigt bra Pinot från Oregon. Vid sidan om det bl a en Heitz Cellars från 1985 (Anniversary Edition) med en massa acetaldehyd, men visst, det är ett kul vin på sitt vis, men för min del bara när jag vet vad det är så jag vet att jag ska låta impad.

Barnsligt inlägg om Formula 1

Nytt år, ny F 1 – säsong. Michael Schumacher gör come back. Som vanligt tillsammans med Ross Brawn – mannen som vallat Schumi till förartiteln i så olika stall som Benetton och Ferrari. Nu ska de försöka göra om det i Mercedes. Det kommer inte att lyckas. Inte för att Schumi är för gammal utan därför att depåstoppen tagits bort i år. Fundera på hur många regelrätta omkörningar Michael Schumacher gjorde under sin tid i Ferrari och hur många gånger han vann tack var Brawns överlägsna taktiska sinne och de snabba depåstoppen.

En samtida som kunde köra om
Den bäste någonsin?
Eller kan Jim Clarke ha varit bättre?

Formula 1 och Syrah

Mest för att jag ska få berätta att jag satt och såg F1 – kvalet på terrassen på trestjärniga Louis XV förra lördagen så vill jag säga några ord om Syrah och dess olika stilar: Jag satt alltså där på terrassen och avnjöt en lunch medan Button, Räikkönnen, Vettel och de andra dundrade förbi på bara tre-fyra meters avstånd.

Tillsammans med mig var bl a Tom Hedges som jag arbetar med i AVA Red Mountain i Washington State (Wa), Gregg DeLille från DeLille och Mike Towers, tidigare en av delägarna i Duckhorn. Alltså en massa racingtokiga amerikanska vinproducenter. Eftersom Syrah är den stora grejen för alla som gör vin i Wa kretsade vårt samtal – som allt som oftast avbröts av en förbirusande, väldoftande bil – kring frågan hur man gör Syrah lika accepterad som Cabernet i USA, detta med tanke på att resultaten med druvan är så goda i Wa (prova Goedhart Syrah så förstår ni vad jag menar). Detta kretsande ledde oss vidare på Syrah-druvans olika skepnader och vilken väg som är den rätta att gå i Wa och det är nu chefsommelieren på Louis XV, M. Barjor, kommer in i bilden. Han föreslog att vi absolut skulle prova en Hermitgae 2003 från Yann Chave (inte J-L Chave, utan neveun). Amerikanerna ville istället prova Clapes Cornas från 93, min egen gamla Clos Dière Cuvée I från 91 och en Hermitage 98 från Colombo.

Självklart beställde de in alla fyra.

M. Barjor log och sa på sin inte alls tokiga engelska att ”ni kommer säkert att föredra Y. Chave, det är vad vi kallar för ett ’amerikansierat vin’”. Mina amerikanska vänner blev då smått upprörda, men visade detta först när M. Barjor gått sin väg. Hur kunde han säga så? Och vad menade han? (I samma andetag blev de än mer upprörda över några herrar som gjorde entré på terrassen i skjortor märkta med alldeles för mycket reklam för Total, ”tacky” var ordet som flög genom luften och jag skyndade mig att påpeka att männen som nyss kom in i Total-skjortor inte var franska, snarare belgare)

Vinerna provades. Alla blev i sitt redan smått upprörda tillstånd nästan förbannade på Y.Chave-vinet. Inte ett dugg amerikanskt, däremot farligt likt en australisk Shiraz och är det något som amerikanska vinproducenter i Wa inte gillar så är det australisk Shiraz, glöm således att ta med Grangen dit… ”Odrickbart”, blev slutsatsen. Däremot uppskattades samtliga Syrah från Frankrike. Dessa klassiska viner med alkoholhalter mellan 12,8 (Clos Dière) och 13,5 (Colombo) och en på samma gång både mer nedtonad och mer uppstramad fruktprofil.

Man kan tycka att det här var en lång historia för att jag skulle få skryta över var jag var förra lördagen, men poängen är, att amerikanerna i stormsteg lämnar överextraktion och högalkohol bakom sig och styr mot mer klassisk elegans och balans.

För fem år sedan hade de tyckt annorlunda. Garanterat. Men nu är det dags för M. Bajor, och många andra, att tänka om.

Adrian Newey och Red Bull

Det är väl högst sannolikt att en bråkdel av det fåtal som läser den här bloggen bryr sig om racing, men nu är det så att jag gör det och jag måste bara få ge utlopp för min tillfredsställelse över att Sebastian Vettel och Red Bull vann i Kina. Därtill en dubbel för Red Bull. Hur är det möjligt att det här stallet, som kör med Renault – motorer kan vara så bra (Renault – bilarna hamnade längre ner i resultatlistan)?

Till att börja med har stallet ett par riktigt bra förare, särskilt, förstås, Vettel, men de har ju även gamle chefsmeken från McLaren i sitt stall numer, den oförliknelige Adrian Newey. Klart de blir vassa då. Ungefär som Brawn GP, som leds av mästerstrategen Ross Brawn från Ferrari och tidigare Benetton (vann VM där också…). Det är alltid stort hallå kring förarna, men sitter en bra förare i ett stall med bra ingenjörer och bra taktiker, som Ferrari under epoken Schumacher – Todt – Brawn eller McLaren under epoken Häkkinnen – Denis – Newey så blir de oslagbara när bitarna faller på plats.

Skälet till att en förare som Ayrton Senna väger så tungt i F1-historien är att han tog pole och vann GP:n även när han satt i usla bilar och dåligt fungerande stall. Oerhört imponerande. Vakna fantaster noterade f ö även de utmärkta insatserna av Sutil (trots att han till sist körde av) och Brumei i Kina (i en Toro Rosso, men i en sådan vann faktiskt Vettel ett GP förra året).