I Albert Bonniers Förlags julbok till vänner och medarbetare 2009 skriver Niklas Rådström (”Det blir ingen julbok i år”): ”Vi har inte vår fantasi för att bedra oss själva, utan för att genom att tänka på hur livet skulle kunna vara se hur det verkligen är”. Det tycker jag är mycket bra skrivet, fast för att visa att jag läst Ernst Bloch vill jag tillägga, att fantasin och dagdrömmen också visar på möjligheterna och hur livet borde vara.
Så var det här, det på denna blogg flera gånger omskrivna vinet: Q-rious VMC 2009. Sedan i förrgår i en butik nära dig.
Ännu en ny version av qrious.se
När jag för några veckor sedan var i Kalifornien så var det inte för att spana efter Boxer-Robert och Lennart Grankvist (vilket, måste jag erkänna, man kan förledas att tro om man följer en så oseriös blogg som vinifierat.se). Uppdraget var att blenda en ny årgång av Farmer´s Reserve Chardonnay. För närvarande säljs årgången 2008 i Sverige och den nya blenden lanseras gissningsvis våren 2010 (en kul idé kan vara att köpa på sig några pannor 08 och sedan göra en jämförande provning med 09 t ex i juni respektive november 2010).
Det var ett sant nöje att blenda Farmer´s Reserve 2009. Inte bara för att jag fick spana efter kändisar i San Fransisco; det jag hade att välja på från årgången var genomgående bra och dessutom billigare än ”2008”, som sattes ihop när kronans förhållande till dollarn var betydligt sämre än nu.
Vinerna jag använt kommer från tre producenter av vilka en är en av Napas mest ansedda. Vilken det är, får vi (importören och jag) inte avslöja. För att producenten skulle gå med på att sälja till oss och vårt, i deras ögon, löjligt billiga vin, var vi tvungna att skriva på ett NDA (non disclosure agrement), vilket innebär att vi inte får avslöja att vi köpt vin från denna onämnbara vingård.
Hursomhelst ska ni veta att drygt tio procent av 94 – kronorsvinet Farmer´s Reserve kommer från en riktig topproducent. Klart man är nöjd med det kapet. Resten av de ingående delarna skäms inte heller för sig (en hel del Russian River, som å ena sidan drar ner på fläsk och kraft och å andra sidan stramar upp och adderar komplexitet). Nåja, 2009 lanseras inte förrän om några månader och tur är det för det här vinet behöver lite tid för att komma till sin rätt och till dess har vi ju faktiskt 2008:an att gotta oss åt.
Vid sidan om Farmer´s Reserve (se kommande inlägg samt en massa reklam i det förgångna) och Qrious Semillon (samma parentes som nyss) har jag under hösten för den svenska marknaden även blendat Qrious V.M.C. Det är ett vin som lanseras som så kallad säsongsvara den första februari 2010 och som sedan säljs i alla Systembolag under cirka tre månader.
Det intressanta med det här vinet är att Systembolaget provade och baserade sitt inköp på årgången 2008, men det köpte in 2009, som, förstås, måste vara minst lika bra, annars annulleras köpet. Det här är ett utmärkt arbetssätt. Vi blendare, producenter och importörer måste upp till bevis inte bara en utan två gånger, vilket bättre garanterar att produkten i fråga inte bara är sammansatt för att vinna en inköpsrunda (för att sedan falla av i kvalitet och/eller öka i pris). Således: gläd er konsumenter. Och Systembolaget: satsa mer på den här typen av inköpsförfarande. Alla vinner på det.
För oss i producentledet underlättar det på så vis att vi kan vara mer precisa i våra inköp, att vi bättre kan styra våra partners och att vi kan vara mer effektiva i våra prisförhandlingar (allt från vinet i sig via butelj och korkar till leverans och lager). Något som även det oftast kommer konsumenten till godo genom lägre priser.
När jag var i Navarra för att blenda Qrious V.M.C. i november visste jag att vinet skulle ut i butikerna drygt två och en halv månad senare. Det gav utrymme för möjligheten att blenda och planera den övriga förberedelseprocessen (inklusive buteljeringen) så att vinet hinner återhämta sig från den obligatoriska ”buteljsjukan” – de flesta viner är alltid i obalans första tiden efter behandling och buteljering. I det här fallet valde jag att rekommendera kylstabilisering – vinet kyls ner runt nollan något dygn för att fälla ut kristaller som man därmed slipper få i flaskan, något som i vart fall okunniga konsumenter inte vill ha. Detta trots att vinet till stor del bygger på muskatell som inledningsvis brukar ta mycket stryk av en kylstab. Men, som sagt, med vetskapen om de två och en halv månaderna fram till lansering vet jag att vinet hinner hitta sig själv igen.
Blendade till det här vinet när jag var i Chile i augusti. Då handlade det om ett ”råvin”, oklarat och ofiltrerat och snarare grumligt och dunkelt än upplyst och tydligt. Nu är just den saken inget större problem för den som är van. För den ovane kan det förstås däremot vara svårt att förstå hur de olika komponenterna ska passas ihop för att dels resultera i just den produkt man söker, dels för att ett plus ett ska bli tre (och det vid rätt tillfälle, d v s när vinet är tänkt att konsumeras).
Sedan själva bledningsögonblicket har allt gått i en rasande fart. Min uppdragsgivare, Andreas Karlsson på Terrific Wines, trodde att årgången 2008 skulle bli en succé när vinet lanserades i oktober och ville ha den nya årgången klar så snart som möjligt (det är en katastrof för en svensk importör att få leveransstopp eftersom det i värsta fall kan leda till att produkten avlistas, alltså försvinner ur Systembolagets sortiment). Leveranstiden från Chile är en dryg månad (båt).
Karlsson fick rätt. Årgången 2008, som skulle ha räckt några månader till tog hastigt och lustig (faktiskt) slut i förtid och därför har årgången 2009 redan lanserats (häromdagen).
Kul. Samtidigt föreligger det förstås alltid en viss risk när man måste skynda på lanseringen av ett vin. Den nya årgången kan upplevas, och upplevs ofta, som knuten och ”mindre” (uttrycksfull) än den ett år äldre årgången som konsumenten är van vid. I just det här fallet tror jag dock inte att den risken är särskilt stor, men ni konsumenter lär låta oss få veta hur det förhåller sig med den saken.
Mer om Q-rious Semillon på qrious.se
Muse har lyckats med det otroliga att göra ett ändå bättre album varje gång de försökt. Följaktligen är The Resistance bäst hittills.
Hur pinsamt det än är så vägrade jag under flera år att lyssna på Beck. Tyckte att han snott Jeff Becks namn. Nu har jag, fem över tolv, upptäckt Odelay (utkom 1996…) på den coola skivbutiken Rasputin i San Fransisco, måste jag få tillägga för att försöka reparera vådan av att ha missat Odelay på det mest uppseende väckande vis (ber alla som genom åren försök övertyga mig om Odelays förträfflighet om ursäkt). Vilket utmärkt album.
Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att Becks musik låter som Malbec från Argentina. Närmare bestämt en Yacochuya. Hm, men om Muse vore en argentinsk Malbec, vilken skulle det vara? Egentligen kan Muse inte vara en argentinsk Malbec, men ska det vara någon måste det vara Bressia Conjuro (som inte finns i beställningssortimentet så man får nöja sig med andravinet Profundo).