Kategoriarkiv: Litteratur

”Flaubert& Brooke” – en nu än mer häftig bok

Publicerat av
4

För cirka två år sedan släpptes ”Flaubert & Brooke – 10 kriminella noveller” som e-bok. Då försäljningen gått ganska bra släpptes den idag också som häftad bok.

”Flaubert & Brooke” är en bok Bernt Danielsson och jag skrivit tillsammans. Först skrev vi ”Vinifiktioner” och fick så pass blodad tand att vi ville fortsätta samarbetet. Fortsättningen blev ”Flaubert & Brooke”. Tanken var sedan att följa upp den sistnämnda med fler noveller och romaner i deckarhäradet. Nu blir det inte så eftersom Bernt dessvärre lämnade oss förra året. Men hans konst finns kvar, hans övriga böcker finns kvar och, inte minst, finns ”Vinifiktioner” och ”Flaubert & Brooke” kvar (både som e-bok och tryckt bok).

Så här presenterar förlaget ”Flaubert & Brooke”: ” Sebastien Flaubert är en piprökande kommissarie som tillsammans med sin assistent Theodore Brooke löser vinrelaterade brott i Parisregionen. I tio noveller jagar de kriminella och stöter på diverse minst sagt udda karaktärer. I ”Boulevard” har vinkonnässören Hubert Garnier fått för sig att lägenheten är en tickande bomb och gjort vinkällaren till sin permanenta bostad. I ”De försvunna slotten” påstår Madame Ostranova att ett provensalskt slott, från en dag till en annan, bara gått upp i rök. Det låter helt otroligt, men slottet går helt enkelt inte att finna längre…”

Ja, det låter otroligt, men jag har frivilligt varit med och skrivit den här boken i den för mig annars ganska ointressanta deckargenren – allt tack vare Bernt som var mer välvilligt inställd till genren och absolut tyckte att vi skulle göra det här, och det är jag mycket glad för att vi gjorde. Arbetet med ”Flaubert & Brooke” tog flera år i anspråk och var ett enda stort nöje.

Galleristen

Publicerat av
Svara

”Ja, Madeleene Pyk e’ vel vår fremsta kånstner ida’.” Sa Galleristen på en för en tavelmånglare olämpligt bred stockholmska . Kvinnan lyssnade uppmärksamt, och en aning förnöjt. ”Hon har ju allti’ sina katter me’ i sina tavlor, eller nestan jemt, som tigrar, katterna finns me’ som tigrar, och ju fler tigrar desto mer e’ tavlan verd.” Kvinnan såg nu segerviss ut. ”Titta!” Utropade Galleristen. ”Tre tigrar!”. Kvinnan flämtade till och såg sig omkring. Upprymd. ”Och der! Der e’ ju en tiger till! Den her tavlan kommer å stiga i pris, de’ e’ ja seker på.” Mannen suckade och kved lite men började snart treva efter plånboken.

Musik.

Bokens framtid

Publicerat av
1

I samband med årets upplaga av kultur-arrangemanget ”Storytelling i Tällberg” hade jag nöjet att moderera ett samtal mellan förläggarna Svante Weyler (f d Weylers) och Jonas Axelsson (Polaris). En diskussion om ”bokens framtid” som även fick igång publiken och som förhoppningsvis fortsatt på många håll, och som nu fortsätter här genom det här högst subjektiva inlägget.

Inledningsvis är det värt att notera, att bokens historia som ”en bok för alla” är mycket kort. Det är lätt att få intrycket att allt fick fart med Johannes Gutenberg (1400-1468) och hans boktryckarkonst. Riktigt så är det inte. Gutenberg innebar främst kraftigt ökade möjligheter till duplicering på papper i Europa, men inte mer än så. De gamla handskrivna arken, barkbitarna, papyrusen och så vidare blev historia – i alla fall i de delarna av världen som inte redan hade tryckta böcker i form av den för oss européer mindre kända och betydligt äldre kinesiska boktryckarkonsten, vilken även den hade begränsat folkligt genomslag. För att boken skulle bli ”en bok för alla” krävdes en industriell revolution, slopad (eller åtminstone lättad) censur, ökad läskunnighet, fler bibliotek och ökat välstånd. Det är ingen överdrift att säga att boken som ”en bok för alla” och som konsumtionsvara har en i sammanhanget så kort livstid som 100 år.

Boken snart historia?

Den här korta perioden som för vissa av oss är bokens enda självklara historia – ”så här har det alltid varit” – är alltså kort och… kanske snart över. I alla fall menade både förläggarna, och flera med dem, att den tryckta boken står inför utmaningar så stora att den kanske inte överlever, åtminstone inte som vi känner den idag. Inte minst är ljudboken, alltså i någon mening den gamla klassiska muntliga traditionen, på stark frammarsch. I samma takt som ljudet, och för den delen e-boken, vinner mark, tynar pappersboken bort. Effekterna av detta kan bli enorma, och det förefaller klokt att tänka efter nu vad dessa effekter kan bli, om de är önskvärda och om så inte är fallet hur vi hanterar problemet.

Vid en enkel enkät-omröstning fick deltagarna, inklusive panelen och tillresta kulturpersonligheter, ge sin syn på framtiden. Alla menade att den tryckta boken finns kvar om 30 år och att det då också finns kvar bibliotek med nya pappersböcker (någon i panelen menade dock att framtidens bibliotek snarare är digitala mötesplatser). Emellertid har ljudboken tagit över och skolorna kommer inte köpa in nya klassuppsättningar med tryckta böcker. Frågan om det om 30 år finns bokförlag så som vi känner dem idag fick ett tveksamt njae till svar. Däremot var alla överens om att framtidens pass är digitala. Så gott som alla – med undantag för undertecknad – var överens om att framtidens böcker generellt inte är interaktiva och att interaktivitet respektive uppläsning inte kommer påverka berättelserna ungefär så som den muntliga traditionen gjorde på sin tid, och därmed inte heller varken levandegöra eller förändra det ”skrivna” ordet.

Vikten av uppläsaren

För egen del tror jag att ljudboken redan är så långt kommen att många läsare och förlag bryr sig mer om uppläsaren än om manuset, ungefär som rätt rollbesättning kan göra framgångsrik film också av ett svagt manus, eller som en duktig översättare kan få en medioker text/författare att framstå som bättre än vad som är fallet. För mottagaren kan detta bara vara av godo samtidigt som det har mindre betydelse för kvalitetslitteraturens framgång i sig (med det, kvalitetslitteratur, menas här väl skrivna och/eller smarta och/eller viktiga berättelser med förmåga att överleva steget in i en ny tid, detta var f ö något som kort berördes under samtalet i Tällberg: på frågan om vilken 1800-talets i sin samtid kommersiellt mest framgångsrika roman var, kunde ingen svaret, och kanske finns inte heller det svaret i exakt form, men det är tveksamt om någon bok slår Trilby av George du Maurier – Maurier arbetade på sin tid med den berömda tidskriften Punsch och var bland annat morfar till de barn som inspirerade James Barrie till Peter Pan, hans berättelse om Trilby blev i seklets sista flämtande år en exempellös framgång både som följetong i tidskrifter och som bok och teaterpjäs ((och senare flera filmer och… Fantomen på operan)), och vid sidan om berättelsens värld gjordes och såldes en mängd ”Trilby-produkter”, till exempel dockor och tvålar; mest känd bland dessa produkter är kanske i vår tid ”Trilby-hatten” som genom åren burits av många såväl kända som okända personer, inte minst Leonard Cohen). För kvalitetslitteraturen torde valet av uppläsare och eventuella ljudillustrationer likväl vara av yttersta vikt såtillvida att inget av detta får ta fokus från eller ändra texten sådan som upphovspersonen ville ha den – kanske måste framtidens författare ge egna instruktioner om vad som får och inte får göras i de här avseendena.

Djuna Barnes i trilbyhatt

Själv är jag, som sagt, försiktigt positiv. Det är, förstås, viktigt att följa upphovspersonens instruktioner, men bortsett från det öppnar detta dörrar för sådana som vill bygga in mer än bara själva texten i sitt verk. Detta är något jag ägnade mycket tankemöda åt i början av min egen författarkarriär. ”Anakolut (mm)” utgiven 1986 innehåller dels interaktivitet, dels musikhänvisningar och den försökte på alla vis spränga gränser, till exempel genom att brödtexten låg redan på bokens omslag. När boken återutges senare i år (sannolikt i maj) kommer förhoppningsvis greppen med interaktivitet och musik att fungera bättre än 1986, detta i och med att interaktivitet nu är en del av vardagen för många samtidigt som musikhänvisningarna kommer finns på en lättillgänglig spellista på Spotify – annat var det 1986 då läsaren var tvungen att införskaffa musiken och antingen göra ett eget blandband eller spela skiva efter skiva allteftersom musikhänvisningarna dök upp.

Kanske kommer ”boken” i framtiden att flyta ihop med radioföljetongen, teatern, filmen och datorspelen på ett sätt som vi kan ana redan idag, men då på ett mer självklart vis. Och frågan är då hur den traditionella boken står sig i konkurrensen, särskilt då vi väger in att dagens unga och till och med deras föräldrar tar det interaktiva som något självklart, kanske till och med önskvärt.

Samhällets säkerhet

Ett intressant spår i diskussionen om boken i framtiden är individens läskunnighet och förmåga att tillgodogöra sig längre textsjok och, faktiskt, samhällets säkerhet. Vad händer om kommande generationer slutar läsa? Det är svårt att se att låt säga utbildningen på universitetsnivå sker via ljudböcker, och vem ska läsa långa kontrakt och affärshandlingar eller ska de också finnas i ljudformat? Och vad händer med ett samhälle som digitaliserats på ett sådant sätt att en cyberattack kan stänga ner det på nolltid. Kommunikationen mellan de olika delarna och myndigheterna i samhället bryts, sjukhus förlorar alla patientjournaler inom loppet av en sekund… Inget finns kvar. Detta är knappast något som tas på fullt allvar ens i dag då cyberattacker, både kriminella och sådana som är ledda av fientligt inställda makter, börjar bli vardagsmat. (Noterbart är att EMP/HEMP, elektromagnetisk puls, och effekten av den samma är känd sedan 1960-talet, och då den kan ha samma effekt på ett digitaliserat samhälles funktioner som en cyberattack är det anmärkningsvärt att mått och steg inte vidtagits redan för länge sedan i syfte att säkerställa livsviktiga funktioner om de digitaliserade skulle slås ut, och det om något understryker väl hur främmande de här riskerna är för dem som satts att bedöma samhällets sårbarhet i den nya digitaliserade eran.)

Vad händer då med den fysiska bokhandeln? Här gick meningarna isär. Alla ville ha kvar bokhandlarna. Men, visade det sig, vissa handlade redan sina böcker på nätet, andra vägrade inbundna böcker och ville bara ha pocket. En av förläggarna menade att bokhandlarna inte ser om sitt hus i tillräcklig grad, bland annat genom att sitta på för litet utbud. Här kom frågan upp om insatser från regering och riksdag. I Frankrike till exempel har staten gått in och tvingat Amazon och Fnac med flera att ta betalt för leveransen av böckerna de säljer, annat skulle vara smygrabatt och i Frankrike har man inte släppt de fasta priserna på böckerna – två saker som stöttar den fysiska bokhandeln.

Snabbt konstaterades att politiken inte ska styra kulturen. Om detta var alla överens. Dilemmat är att även då politiken för över pengar till andra som i sin tur ska fördela filmbidrag, statsstöd till tidningar och så vidare så blir även det, åtminstone till del och som alltid, en fråga om positioner och vilka svågrar och svägerskor man har.

Någon menade att det där ändå bara är snack ity utvecklingen den är ohejdbar. Det är den förvisso. Men utvecklingen kan gå såväl framåt som bakåt. Eller i sidled. Och den låter sig påverkas. Och det är väl där någonstans årets diskussion i Tällberg om bokens framtid ska få sin fortsättning på ”Storytelling i Tällberg” 2023: hur påverkar vi bokens (och därmed samhällets och vår) framtid?

Musik.

PS En retorisk fråga till deltagarna på ”Storytelling i Tällberg” var var folk köpt in årets julböcker, på nätet eller i en fysisk bokhandel (detta med tanke på att alla vill se den fysiska bokhandeln finnas kvar som ett självklart inslag i stadsbilden riket runt), ingen behövde svara och det behöver inte heller någon som läser detta göra, men det är ett faktum att det är vi konsumenter som via vårt köpbeteende bestämmer hur morgondagens stadskärnor ska se ut.

En januaridag på Junibacken

Publicerat av
Svara

Inte utan snart besannade farhågor styrde vi stegen mot Junibacken, Barnbarnet och jag. Junibacken, en fasansfull plats för den vuxne i rummet som låtit sig uppfyllas av Anders Tegnells evangelium; kort sagt överallt oansvariga och skrikiga och dreglande ungar med snordroppande näsor och nollkoll på vad socialt avstånd är. Som tur är är Barnbarnet en riktig skitunge och hon slängde effektivt ut sådana som befann sig i de hyddor och låtsasbutiker som hon ville vara i, och väl där, i butiken eller hyddan, såg hon till att medelst hotfulla miner och ljud samt fysiskt våld ingen släppa över tröskeln. Det hände att andra mor- och farföräldrar och liknande som var där med barnen blev upprörda när detta hände. Då tittade jag snabbt bort och ställde mig att le mot någon liten telning i närheten, samtidigt som jag gjorde uppmuntrande och kärleksfulla miner mot densamma. En avledande manöver, fylld av kärlek och tydligt signalerande att jag hörde ihop med det uppmärksammade barnet ifråga, inte bråkstaken i juvelerarbutiken. Detta fick snart de nyss nämnda förnärmade vuxna att ge upp och se Barnbarnet som en stackars Pippi Långstrump, utan vare sig mamma eller pappa. ”Stackars barn”, muttrade de allt som oftast medan de slokörade drog sig bort mot Mumindalen eller någon annan del av Junibacken, där våldsverkaren rimligtvis inte kunde befinna sig samtidigt som hon med lika stor brutalitet som framgång höll sin butik i ”Sagolandet” fri från inkräktare. Dock slutade det hela både abrupt och illa när en polispatrull från Norrmalm oanmäld och plötsligt uppenbarade sig och grep mig. Jag förstod förstås varför och förklarade att jag på intet vis kunde hållas ansvarig för mitt barnbarns övergrepp och brutalitet. ”Barnbarn? Försök inte. Vi förstår nog varför du hänger här på Junibacken!” Sa de något aviga poliserna och förde helt sonika bort mig medan Barnbarnet jagade iväg en feberröd unge som försökte äntra Pettsons stuga.

Min ryske vän

Publicerat av
Svara

Jag träffade Sergej på hotellgymmet. Vi bodde på Excelsior med magnifik utsikt över staden och vi körde båda våra träningspass tidigt på morgonen. Detta för att hinna ner till terrassen före den stora anstormningen av frukostätare. Det gällde att få ett av borden med utsikt över Dubrovnik i soluppgången.

Hotellet i sig ser annars inte mycket ut för världen. Lyxigt så klart, fem stjärnor förpliktigar, och inte dumt alls där det ligger fastklistrat på branten ner mot havet. Receptionen och huvudentrén återfinns på fjärde våningen, i höjd med vägen ner mot staden. Nivåskillnaden gör att det här planet, som alltså har direktentré från vägen, på havssidan befinner sig fyra våningar upp. Souterräng big time.

Problemet är inte lyxen eller läget. Snarare handlar det om att det är en ful byggnad. En fyrkantig kloss i vitt och glas. Inte vacker alls. Eller, inte vacker alls för vissa av oss. Kanske är det bara vi västerlänningar som hänger upp oss på konstruktionen, kanske tycker till exempel ryssar och bulgarer, för att nu inte tala om kroater, att det är fint. En skön utveckling av den grå och rätlinjiga socialrealismens byggnadsverk.

Gymmet ligger på våning – 1, under nivån med terrassen och frukostmatsalen och två nivåer under den väldiga pianobaren med alla sina fotografier av kändisar, inte minst skådespelarna i Game of Thrones, som tagit en drink där eller smort kråset på Excelsiors lyxrestaurang på samma plan. Kanske Jamie Lannister och de andra sprungit på gymmets fem löpband eller slitit i någon av de båda cross trainer eller roddmaskinen, som står utplacerade på rad med utsikt över hotellets 25 meter långa inomhusbassäng, två nivåer längre ner.

Jag var på plats för att delta i en fem dagar lång resa arrangerad av Kulturrådet , EU och Kroatiska Litteraturfrämjandet. Vi skulle utbyta erfarenheter och ta del av ny litteratur från våra respektive länder – utöver Sverige och Kroatien deltog Slovenien och Bosnien-Hercegovina – och försöka få till stånd utgivning av nya, unga författare från respektive land. Intressant för en liten förläggare som jag, inriktad på vad många skulle kalla obskyr litteratur. Böcker som knappast kan intressera de mer kommersiellt inriktade förlagen. I alla fall inte förrän någon av de obskyra får nobelpriset.

Den uppenbara utmaningen för en liten, idealistisk förläggare är att få det att överhuvudtaget gå runt, att överleva. Mer driven av kärleken till litteraturen och en uppriktig tro på att kulturen behövs för att demokratin och det fria samhället ska fungera och bestå, än en rent kommersiell kraft, är den lilla aktören tacksam för alla bidrag. När inbjudan damp ner på kontoret, det vill säga min hyrestvåa i Svedmyra, var jag inte sen att tacka ja. En fantastisk chans att bidra till det europeiska kulturutbytet, kanske en möjlighet att få bidrag till ny utgivning och, inte minst, det ska erkännas, en gratissemester i paradiset Dubrovnik. Denna urgamla stad, denna gamla stadsstat, Ragusa, som tillsammans med Venedig dominerade Adriatiska Havet under så lång tid, som invaderades av Napoleon och som fick sjuttiofem procent av alla tak förstörda under det fruktansvärda inbördeskriget, som bröt ut när Jugoslavien föll samman. Katoliker, ortodoxa, muslimer, kroater, serber, bosnier… alla mot alla, mitt i Europa, i en tid då ett sådant krig borde vara omöjligt – å andra sidan finns här ingen olja eller andra rikedomar än underskön natur och turism som på ett mer direkt vis kan påkalla omvärldens intresse. De ekonomiska incitamentet saknades och ingen var intresserad av att flytta fram positionerna när röken just höll på att lägga sig efter Kalla kriget. Dubrovnik fick tillsammans med resten av Jugoslavien klara sig bäst det kunde.

Min dagliga timme i gymmet, med start nollsex trettio, var inte bara ett sätt att upprätthålla mitt strikta schema hemifrån. Det var också ett sätt att rensa hjärnan inför dagens övningar och att ladda den med endorfiner och att fundera över mitt nya, ambitiösa projekt ”Malawi”.  Tanken är att samla ihop Malawis viktigaste författare, poesi och prosa, och ge ut en mycket omfattande antologi i Sverige. Finansieringen försöker jag få till genom att hyra ut ägodelar via Hygglo. En privatperson, jag vet inte vem, hyr till exempel min cykel en tid, allt är försäkrat och jag behåller åttio procent av beloppet. Lägg till detta pekuniära bidrag från EU och svenska staten.

Det var när jag lufsade fram där på löpbandet som Sergej dök upp med sin atletiska kropp och ett ”Good morning!”, som om vi var gamla kompisar. Medan jag svettades och kämpade i promenadtempo satte Sergej snart av i full karriär på bandet intill mitt, och utan att verka märkbart påverkad av det hårda tempot fortsatte han ivrigt babbla på. Om vädret (sisådär de senaste dagarna tydligen men nu ska det bli fint, sol, varmt). Om gymmet. Bassängen nedanför (blå, klordoft, ovanligt stor, tom). Om hotellet (lite opersonligt, men bra, bara bra, se på gymmet bara), Om Dubrovnik (så fin stad, otroligt att allt så nyligen var förstört, och tänk på historien, vad kan ni i väst om Ragusa? Men Venedig kan ni?). Om mig.

”Kulturresa? Vi gillar kultur i Ryssland. Vet du hur mycket vi satsade på kultur och hur billigt det var i det Sovjetiska imperiet? Och vi hade en lång tradition redan före det. Dostojevskij. Pusjkin. Berberova. Gogol. Majakovskij. Achmatova. Tolstoj. Turgenev.” Sa Sergej som om han kunde klassikerna på sina fem fingrar.

”Har du läst alla?”

”Det har alla ryssar. Till skillnad från er, sönderamerikaniserade robotmänniskor, är vi ryssar kultur. Vårt förnamn är Ryss. Efternamnet Kultur.”

När Sergej såg att jag mulnade och tog sats för att säga något tillrättavisande eller åtminstone något som kunde bredda debatten, brast han ut i ett bullrande skratt.

”Jag skämtar förstås! Kulturen är internationell. Det vet till och med fransmännen innerst inne. Det som är sant är att Ryssland är befolkat av starka människor, män, och har så alltid varit. Vi är starkare, så är det bara, och det är därför vi behöver en stark man för att leda oss. En Stalin. En Putin. Men det förstår inte ni klendankar i väst. Bara en sådan sak som att vi inte har några homos i vårt land.”

”Inte?”

”Nej, inte ryssar. Klart det finns en eller annan fjolla, läderbög eller lebbalotta, men de är alla sprungna ur blodslinjer från Stora fosterländska kriget och alla våldtäkter som våra kvinnor utsattes för. Tyskar, rumäner, italienare och andra fjollanstrukna raser tog sig friheter och har skapat mycket oreda. Vi har väl ordnat upp en del av det där, sibiriska läger och så, men allt är inte utrett. En och annan smygbög finns säkert kvar.”

”Så du gillar Putin?”

”Gillar? Det är ett för klent ord. Kärlek. Men ingen sådan där fjollkärlek, hehe, nej det här är sann fosterlandskärlek till en ledare jag är beredd att följa i döden. Men du vet, vi är kompisar.

”Du och Putin?!”

”Se inte så förvånad ut. Varför skulle vi inte vara vänner?”

”Inte vet jag. Jag har aldrig träffat någon som är personlig vän med Putin tidigare, eller till någon annan hög potentat heller för den delen.”

”Om du visste hur många fester vi haft tillsammans. I Moskva. Både hemma hos honom och hemma hos mig. Fast oftast i hans eller min datja i Sotji. Ja, vi har väl varit i hans palats någon gång också men då ska alltid hans fru vara med. Satkärring. Nu går vi och får massage och badar turk!”

Med bestämda steg satte Sergej av mot hotellets spa-avdelning. Jag hängde med så gott jag kunde. En ung kvinna tog leende emot oss. Tydligen kände hon Sergej. Jag vet inte varför, men det fick mig att fundera över om vad det var för massage Sergej talat om och mina farhågor växte då kvinnan bad oss ta av våra kläder och gå till varsitt rum och vänta. Jag skämdes för min taniga och slappa kropp. Till råga på allt hade jag rakat av mig allt kroppshår dagen före min avresa till Kroatien. Sergej tittas ogenerat på mig och jag fann det för gott att inte försöka dölja något. Det var ju som det var. Till min förvåning nickade Sergej gillande. När han såg att jag tittade på honom och att jag noterat hans uppskattande blick fräste han snabbt ”Få inte för dig något, inget bögande här!” Medan han sa detta viftade han upprört med sina armar. Jag fick syn på en tatuering, liksom dold i hans vänstra armhåla.

”Vladi,” undslapp det mig.

”Ja, jag sa ju att jag gillar Vladimir Vladimirovich.”

Jag tittade frågade på honom.

”Putin! För Guds skull Putin! Hur svårt kan det vara att fatta? Jag är nationalist! Fattar du?”

Med det gick vi till varsitt rum och inväntade massösen. Till min lättnad handlade massagen om just det: massage. När den var avslutad hastade jag upp till mitt rum för att byta om inför dagens program. Väl där väntade ett meddelande från Sergej på mig. ”Plockar upp dig efter lunch.” Jag insåg att jag inte skulle vara med på eftermiddagens programpunkter.

*

Det visade sig att Sergej ville ta med mig ner på stan. Till vinbaren D-Vino närmare bestämt. Vi promenerade den korta biten ner till stadens centrum, tog så småningom in på den vackra huvudgatan Stradun, där vi njöt av de många gamla byggnaderna, inte svårt att förstå att flera stadsscener i Game of Thrones King’s Landing spelats in här. Efter en stunds flanerande under tystnad sa Sergej ”Här!” och tog av in på sidogatan Palmoticeva, mer en gränd än gata, och strax steg vi in på den lilla vinbaren D-Vino.

D-Vino är band vinfolk lika berömt som själva Dubrovnik, förklarade Sergej för mig och överraskade med djupa kunskaper i ämnet vin.

”Få inte för dig något nu,” sa han, ”bögjuice är inget för en karl, men en plavac mali från halvön Peljesac är ett vin för en karl med hår på bröstet…” han gjorde en paus , la sin hand på min axel och tittade mig i ögonen, ”… och alla andra fina män… här! här har vi ett vin som går lös på 16 volymprocent, ja jävlar i min själ, ingen bögjuice detta inte, skål!”

Vi satt vid bordet närmast den korta bardisken. De ockrafärgade väggarna var fyllda med tavlor med lämpliga motiv, somliga aningen ekivoka, och personliga hälsningar från kändisar, oftast med anknytning till Game of Thrones. ”I drink and I know things”. Ditkladdad av Peter Dinklage alias Tyrion Lannister. Den unga och trevliga personalen hade snabbt trollat fram ett par plavac mali från Peljesac så snart den fick syn på Sergej.

”Plavac mali, Kroatiens stolthet, ja, här finns många regionala druvor, som grk och posip, men plavac, den sticker ut, det är den enda utländska sorten som kan mäta sig med sent skördad saperavi från slättlandet i Ukraina, vårt Ukraina, vårt Krim, länge trodde man att plavac mali var det samma som italienarnas primitivo och amerikanarnas zinfandel, men så är det inte, det har vi i Ryssland vetat länge, vet du att världens främsta forskningscentrum inom vitikultur var det sovjetiska och urgamla Magarach-institutet i Jalta?, är inte du svensk?, institutet i Magarach leddes av en svensk på 1800-talet, eller i alla fall en del av 1800-talet, haha, annars hade ju karln levt 100 år, eller mer, men allvarligt talat, Sverige hade ju en massa botaniker i von Linnés spår och Christian von Steven hamnade som chef ör Nikitas botaniska trädgård, och vet du vad?, jo, Nikitsky-trädgården som kom till på order av generalguvernören, som var ingen mindre än prins Vorontsov…”

Sergej spände ögonen i mig och i personalen och av pur förvåning såg vi imponerade ut och nickade bekant åt det obekanta namnet.

”… just det, DEN prins Vorontsov, kom att bli Magarach-instutitet, och jäklar vad druvsorter och kloner som sett dagens ljus där, okej, Bordeaux och fransmännens druv- och klonsamlingar där i södern kanske var på samma nivå då, och ja, jag är nationalist!, men plavac mali är plavac mali!, zinfandel och primitivo har sitt ursprung i crljenak kastelanski, crljenak från Kastela, även kallad tribidrag, jävlar vad det där böggänget sitter och glor!”

Sergej, som nu pratade så maniskt att jag började tro att han dragit en lina eller två när han var inne på vinbarens lilla mugg medan personalen öppnade hans flaskor, spände ögonen i en kvintett som satt vid grannbordet. En, som det verkade, engelsman med välansat skägg och stålbågade glasögon, en mullig grekiska, en bullrig amerikan med vårdad accent, en gänglig dansk och en holländare som såg ut som en frikyrkopastor. Om det inte varit för att de hade ett flertal flaskor framför sig, hade de kunnat vara ett lärarkollegium. Lärare i något tråkigt ämne som kemi. När de såg att den maniske Sergej blivit förbannad skyndade sig grekiskan att gjuta olja på vågorna.

”Ursäkta oss att vi tittar på er, men vi kunde inte undgå att höra det där ni sa. Är ni kanske en vinexpert?”

”Vinexpert!? Bögjuiceexpert?! Jag?! I helvete!”

”Hm, jaså, inte, men ni kan mycket om vin, ja, vi fem är här för att vara domare i en vintävling, Dubrovnik Festiwine Wine Competition, där södra Kroatiens bästa viner tävlar mot varandra. Så spännande! Alla dessa lokala druvor! Och som vinerna utvecklats de senaste åren!”

Sergej satt bara och tittade på grekiskan, också långt efter att det blivit outsägligt pinsamt. När till slut holländaren försökte ta till orda flög upp Sergej upp och ställde sig mitt i den lilla baren. Med blicken fäst på en punkt långt bortom D-Vinos väggar stämde han upp med sin bas i en rungande ”Hymn till Sovjetunionen”, originalversionen med både Lenin och Stalin i hjälteroller.

”Sojuz njerusjumyj respublik svobodnych/ Splotila navjeki Velikaja Rus’!/ Da zdravstujet sozdannyj volej narodov/ Jedinyj, mogutjij Sovjetski Sojuz!…”

Han tog i för tsar och fosterland och slet så här långt kommen, alltså efter första versen, upp sin skjorta och vrålade resten av hymnen, alltmedan tårarna strömmade nerför hans kinder. När han sjungit klart alla verserna sjönk han ihop över vårt bord. En ny pinsam tystnad infann sig. Jag la min hand på Sergejs hulkande rygg. Han tittade upp med tårfyllda ögon och sa ömt ”Kurt, vi går hem till hotellet nu.”

Jag fann det för gott att göra som han sa. Medan Sergej betalade för vinerna nickade jag åt de förfärade vindomarna. Så lämnade vi D-Vino, min ryske vän och jag. När vi gick ut genom dörren klämde Sergej till om min vänstra skinka.

”Hm, lika fast i hullet som Vladi.”

Musik.

Årets julklappar!

Publicerat av
Svara

Den som följer vinifierat och ännu ej läst följande tre böcker borde förbjudas, men som vi är i grunden en god människa ger vi dem en sista chans. Nu. Den som bryter mot köptvånget får räkna med dels dryga böter i bitcoin, dels om inte stegling, då vi böjer oss för humanismens intåg i vår vardag och det därmed följande avskaffandet av det för en lyckosam steglingen nödvändiga dödsstraffet, så i vart fall tre månader i buren.

1.Herdedikter & Mord. Boken för dig som förstår att uppskatta ett högt tempo och omväxlande vändningar i din bok. Du som inte klarar av detta får nöja dig med att bara köpa boken.

2.Bränna vass. Noveller som, som tur är, inte nöjer sig med sina avstamp i realismen och vardagen, noveller som tar ut svängarna och gärna låter sig bli absurda. Inget för mesar, mallboksläsare och autofiktionens tillskyndare. De nyss nämnda måste, såklart, köpa Bränna vass men slipper läsa den då det vore att slösa med god text på litterära amöbor.

3.Kronos väv. Vad är egentligen sant i historien och, för den delen, i den här historien. Den frågan kan den vakne och alerte läsaren ställa sig. Den som inte klarar av ett högt tempo och att texten hoppar gör klokt i att inte läsa. Däremot måste alla, naturligtvis, köpa boken – med tanke på det nedsatta priset kanske till och med två eller tre ex. Perfekt julklapp.

Utöver ovanstående tre obligatoriska verken och till den svenska litteraturkanonen hörande böckerna, förväntas vinifierats följare att även införskaffa Vinifiktioner och Flaubert & Brooke. Något krav är dock inte det, men väl en rekommendation och rekommendationer ska man, som bekant är, följa.

Musik!

När jag fann mitt jag

Publicerat av
Svara

”Jo för tusan, Dionysus-kulten var sådan, genom berusning, genom att släppa sig själv lös, bryta barriärerna, lämna boxen, kunde människan finna sig själv, vara sitt eget jag.” Sa Sandra.

”Okej, men i den gamla grekiska urteatern använde de väl just berusningsmedel…” Försökte jag.

”Ja?” Avbröt Sandra. Väldigt onödigt. Och störigt.

”Kan du hålla käften någon gång när jag talar…” Sa jag.

”Visst, inga problem.” Avbröt hon igen.

”Suck, men håll då käften, förbannade sladdertacka!” Sa jag.

”Okej.” Sa hon.

”Ergo, alltså, sålunda… i den gamla grekiska urteatern använde de väl just berusningsmedel och om jag nu inte vill det?” Sa jag.

”Använda berusningsmedel?” Sa Sandra.

”Ja.” Sa jag.

”Då måste du finna dig själv genom att släppa dig själv lös på annat vis. Och då är jag rätt person att hjälpa dig.” Sa hon. Och jag var fast. Jag svischade 3000 kronor till hennes konto och skrev på friskrivningsbrevet om något skulle gå fel, om jag på något vis skulle gå förlorad utan att finna ett nytt jag. Sandra upplyste mig om att det hänt.

”Jag hade en  riktig flane från Dalsland, Mellerud tror jag, han borde aldrig ha börjat här hos mig, skulle aldrig ha lämnat Mellerud om du frågar mig, eller så skulle dalslänningarna ha skickat honom till ett hospice i Karlstad eller så. Arvika, om det finns hospice där. Eller kanske till Oslo. Där finns det hospice. Hursomhelst en flane från Mellerud. ’Hjälp mig’, bönade han, och som jag är en vänlig människa och tror gott om alla, hjälpte jag honom. Problemet var att när han väl brutit sig ur sina bojor och kastat av sig överjaget  blev han oregerlig. Ergo, alltså, sålunda (ja, det var Sandra som sa så där och jag tog efter), han lämnade sig själv, sitt gamla jag, släppte alla hämningar, och när han gjort det slutade han här. Jag berättade för honom att det där var farligt, att han befann sig i ett riskabelt vakuum som bara kunde leda till hans undergång. Att vara sig själv utan att vara sig själv gör människan omöjlig i ett socialt sammanhang, med undantag för sammanhang där andra hämningslösa, många skulle säga galna, människor samlas. Sådan grupperingar har en förmåga att förgöra sig själva, och gör de inte det kommer det omgivande samhället, det mer ordnade sociala sammanhanget, att ta sig an galningarna, dessa störande element, dessa gruskorn i maskineriet och ja, han sitter inspärrad sedan dess, om det stämmer att mentalvården upphört med lobotomi är han sannolikt inte lobotomerad, om däremot lobotomi sker i det fördolda, jag menar, titta bara på mentalvårdens historia, snacka om ett accepterat sammanhang där sjuka människor kan agera fritt under förevändningen att de vet vad de sysslar med när de gör sina experiment utanför omvärldens insyn, tycker du jag pratar för mycket, att min säkring gått…” Sa Sandra

”Jag…” Försökte jag avbryta.

”… och min poäng är att det inte alls är säkert att det där med lobotomi hör det förgångna till. Sa du något eller?” Fortsatte Sandra.

”Jag…” Sa jag.

”Jaja, det blir nog bra ska du se, skriv bara på friskrivningsbrevet så sätter vi igång.” Sa Sandra.

Jag satte min signatur på papperet hon höll fram. När det var påskrivet gick Sandra iväg med det till ett litet kassaskåp vid sidan om hennes enkla skrivbord. Bortsett från skrivbordet och kassaskåpet och en takarmatur, som lös starkt och gav små tickande ljud ifrån sig, var Sandras säkert 40 kvadratmeter stora kontor tomt. I bortre ändan, bakom skrivbordet, föll den tidiga dagern in genom två fönster med spröjs.

”Kom.” Sa hon och gick med lätta steg till en massiv dörr på ena sidoväggen. Hon var klädd i en bekväm mysdräkt, en så kallad one piece, i en vagt lila ton som matchade hennes hår och ögonskugga och…”

”Tycker du jag ser gammal ut?” Sa hon och stannade upp vid dörren.

”Nej, jag…” Sa jag.

”Vad glor du på då?” Sa hon. ”Jag är femtiotvå år. Och du är?”

”Jag är trettioett år.” Sa jag.

”Vem bryr sig? Jag menar: Vem är du?” Sa hon.

”Jag? Jag, ja…” Sa jag.

”Bra bra, du vet inte riktigt, det ska nog gå lätt att tappa bort en så ovidkommande personlighet.” Sa hon och tecknade åt mig att gå in genom dörren. Rummet där var knappt hälften så stort som kontoret och rejält övermöblerat med gamla soffor i mysplysch och från gissningsvis 1970-talet. Orange. Brunt. Grönt. Dagern föll här in genom ett smutsigt takfönster. Hon tecknade åt mig att ta plats i en soffa. Jag satte mig försiktigt medan hon med ett väldigt skutt landade i en annan soffa, där hon låg och gungade ett tag till dess soffan lugnat ner sig.

”Mindfulness är en metod som kan användas för att hantera stress och oro. Metoden går ut på att du fokuserar på det som finns i just denna stund, i nuet.” Sa hon och lät som Vårdguiden 1177.

”Pleine Conscience.” Sa jag.

Sandra bara glodde på mig. Och glodde. Hon såg besviken ut. Jag kände mig dum och tittade ner på mina händer.

”Franska. Mindfulness.  Medveten närvaro.” Mumlade jag.

En ny lång paus. Jag vred på mig under trycket av ett tilltagande obehag. Svettades. Jag hade gjort bort mig.

”Okej,” sa hon, ”jag förstår att du vill bli av med det där jaget, du vill inte att det där är du för är det det är du förlorad. En ärketönt.” Sa hon. Jag nickade och svalde medan obehaget fortsatte växa.

”Ja.” Sa jag med gråten i halsen. ”Jag vet. Allt jag vill är att lämna det här jaget, det är inte jag, jag vill ha ett annat jag.”

”Säg nåt mer jag redan vet. Har du glömt? Det är bara någon minut sedan som du betalade mig 3000 spänn för att få dig att glömma ditt eländiga jag.” Sa hon.

”Jag minns, jag minns!” Sa jag och började hulka.

”Så så, nu tar vi varandras händer och nynnar så här, hmmmmahmmmmahmmma… Och så glömmer vi… hmmmmmahmmmmahmmmma…” Sa hon.

”Hmmmmahmmmmahmmmma…” Sa jag medan Sandra filmade mig med sin mobiltelefon. Efter stund började hon pilla med telefonen. Jag fortsatte hmmmma.

”Haha, se här!”” Sa hon och höll fram sin telefon. Hon hade lagt ut mitt hmmmande på YouTube, TikTok och Instagram. Jag hade redan fått rejält med likes och massvis med emojis med gubbar som skrattade så de grät. ”Nu finns det ingen återvändo för dig. Nu finns bara en väg framåt och det är en utan ditt jag. Är du beredd att lämna ditt ömkliga jag bakom dig?”

”Ja, ja! Hjälp mig!” Bölade jag.

”Okej.” Sa hon och tog en bild av mitt bölande och hopskrynklade ansikte och lade med ett glatt skratt ut det på tinder. ”Ergo, alltså, sålunda inget mer göka där inte,” log hon förnöjt.

Mitt gamla, meningslösa, tuffa jag, jaget som sa åt folk att hålla käften och var uppstudsigt, var som bortblåst, här satt jag och bölade och hade fått mitt liv förstört och Sandra hade rätt: här fanns bara en väg framåt och det var utan mitt gamla jag. Och plötsligt stod allt klart för mig. Vägen fram låg där, mitt framför mina ögon, upplyst i ett närmast gudomligt sken, ett sken som fyllde mig med tillförsikt och fick mig att i rasande fart förstå alla dessa som bytt namn! Alla som kastat sitt gamla namn överbord och tagit sig ett nytt hittepånamn. Son-namn som blivit Stargalberg, koski-namn som blivit Jomshof och alla iç-namn som blivit Andersson och Cassius Clay som blivit Muhammad Ali och alla rappare! Vem vill vara sig själv i den här brutala och grymma världen, där jaget inte förslår långt när säkringarna går till höger och vänster på folk?

”Ergo, alltså, sålunda är jag Anna-Greta Lejon!” Sa jag och morrade så högt jag kunde och rusade ut ur Sandras av mysplysch fyllda behandlingsrum. Jag var redo att möta världen som mitt rätta jag.

Musik.

Den bästa dagen i Sten Bomans liv

Publicerat av
2

Dagen som skulle bli den bästa i Sten Bomans liv började flera veckor före själva dagen, och det var inte så muntert då. Snarare stod Sten Boman vid en avgrund som han med tårfyllda ögon och en tom själ blickade ner i. En bottenlös brunn fylld av ingenting, och långt därnere, i avgrundens djup, såg han sig själv falla på väg mot den botten som inte fanns. Armarna och benen var utsträckta, håret fladdrade så gott det kunde, snaggat som det var; det unga ansiktet med sina begynnande fåror i pannan, de små kråksparkarna kring ögonen, den lätt överdimensionerade näsan och de ständigt höjda ögonbrynen var uttryckslöst; det hade accepterat att det var slut nu, och oavsett hur botten därnere såg ut och vad den bestod av, skulle hans sista sekunder i livet hinna förflyta utan att han hann fatta vad som hände.

Rummet var lugubert. Det var ordet som kom för Sten Boman, där han satt i dubbelsängen med täcket halvvägs uppdraget. Dystert på ett franskt vis. Gyllene liljor på väggarnas beige tapeter, en avlägsen doft av croissanter. Lampetter på väggarna! Stuckatur i taket.

Kanske hade rummet en gång faktiskt dekorerats och inretts av en frankofil. En hemvändande bohem, som provat på konstnärslivet i Paris och kommit tillbaka till fäderneslandet i ett eländigt skick, eller en gammal au pair, som ville återskapa lite av sitt livs äventyr hemmavid. Det skulle Sten Boman aldrig få veta. Särskilt intresserad var han inte heller. Ordet luguber bara smög sig på honom, ungefär som den alltmer påträngande doften av croissant som svepte in genom det halvöppna fönstret, placerat just ovanför bageriets entrédörr, en stående inbjudan till gatulivets slammer och dofter och sensommarens värme.

Bageriet, la boulangerie!, slog det Sten Boman, kanske allt har sitt ursprung där: en fransk bagare träffar en svensk au pair och flyttar till Borås och öppnar ett bageri! Och på den tiden, då för kanske fyrtio år sedan, bor au pairen och fransosen i lägenheten ovanpå bageriet. Den lilla, lugubert franskinspirerade ettan. Insvepta i ett nostalgiskt doftminne fyllt av lika delar trygghet och melankoli. Redan då.

Men nej, korkmattan på golvet säger något annat. Rummet måste ha dekorerats för länge sedan. På 1960-talet kanske. 1950-talet snarare. En brunbeige korkmatta, beige tapeter med gyllene medaljonger och liljor, ett tak som behöver målas om och säkert bidrar till den där doften bakom croissanten: cigarettrök och smuts. Ofräscht. Lampan i taket kan vara från samma tid och var med sina spretiga armar säkert omodern redan då. För att nu inte tala om lampetterna! Vem har lampetter nuförtiden? Vem med smak hade det ens då? Lampetternas ovala skärmar är solkiga. En av dem ser dessutom bränd ut, som om en glödlampa med alltför hög effekt fått brinna alltför länge och till slut har skärmen varit på vippen att ta eld. Hela huset hade kunnat brinna ner. Den som bodde i rummet då kanske låg och sov och skulle dödas av de giftiga gaserna och bristen på syre, eller så satt han, för det var väl en han på den tiden, och spelade poker med polarna och ingen märkte något förrän det  var försent, när rummet redan stod i lågor. Eller var det en hon? Syjunta. Det hade man, eller hon, väl på den tiden? Damerna satt där och sydde med varsin kopp kokkaffe och grädde och sju sorters kakor och bullar och sockerkaka. Grovdoppat först. Och så, plötsligt!, skriker en av damerna, ”det brinner!”, lågorna har redan fått fatt i gardinerna vid rummets fönster och slickar sig nu uppåt mot taket, får fäste i färgen, ja i färgen, som nästan hänger där, för målaren har slarvat och använt en alltför utspädd takfärg och nu blir den brännbar och…

Han tittar ömsom rakt ut i tomma luften, ömsom tillsynes ner på sitt nakna och vältränade bröst, nyrakat dagen till ära, men egentligen tittar han ner på det som finns under täcket, det täcke han blivit så förtjust i då han såg det. Ett gammaldags täcke, ett täcke som matchade rummets bedagade skönhet, dess känsla av ett närvarande förgånget och en behagfull… dysterhet.  De flesta stoppar väl in sina täcken i påslakan nuförtiden, men inte här, här har täcket bäddats på gammaldags vis med ett underlakan, som lyser vitt under täckets gulbruna kaos, som kanske ska föreställa en djungel, kanske ingenting, bara en massa färg huller om buller.

Han suckar och får syn på nattduksbordet vid sidan om den gamla eksängen han halvligger i. Ett matchande nattduksbord. I mörk ek och med en marmorplatta upptill. En dörr med ett sirlig lås i mässing; ett skåp som en gång i tiden hyst nattkärlet. En gång i tiden, när det bara fanns utedass. Innan garderoben i hallen gjordes om till en trång toalett med en dusch, som skvätter ner allt i utrymmet och som tvingar fullvuxna att sitta på toalettstolens lock om de vill röra armarna samtidigt som vattnet spolar.

Bortsett från gatans ljud och klockornas tickande är det dova ljudet från toaletten det enda som hörs. Ljudet av någon som uträttar toalettbestyr. Skval från duschen. Hon är snart klar. Äggklockan på nattduksbordet visar att han förbrukat 18 av sina 20 minuter. Om två minuter, exakt klockan 16.00 säger den batteridrivna väckarklockan vid sidan om äggklockan, är hans tid ute och hans erfarenheter säger honom att hon i samma ögonblick som äggklockan ringer kommer vara trött på honom. Outsägligt trött. Hon kommer vilja att han genast stiger upp ur sängen, tar på sig sina kläder och lämnar rummet. Att han inte använt tiden till det som han betalat för är inte hennes problem, kommer hon förklara. Otåligt. Utan medkänsla. Och varför skulle hon ha medkänsla? Han borde ha medkänsla med henne. Men han har bara utrymme för självömkan. Det fungerade inte den här gången heller.

Han är 32 år och vältränad, 179 centimeter lång, väger 72 kilo. Har ett sixpack på magen. Rakar hela kroppen. Är slängd i käften. Står inte ut med långsamma människor och sådana som ser dumma ut. Exakt vad det där sista innebär har han inte riktigt klart för sig, och han kan inte förklara vad han menar när han säger ”jag står fan inte ut med folk som ser ut att vara dumma i huvudet”. När han gick i skolan brukade han spöa alla som såg dumma ut. Det förtjänade de. Det enda de behövt göra för att slippa stryk var att sluta se dumma ut. Samma sak med kollegorna på jobbet. På banken. Satan i gatan vad en del kan se ut dumma ut. Han har sådan lust att spöa skiten ur flera av sina kollegor. Men det går såklart inte för sig. Fast vissa kan få se ut att vara dumma i huvudet. Prostituerade till exempel. De finns där i samhället ungefär som det finns ogräs.  Med den skillnaden att ogräs är av ondo och prostituerade av godo. Fast de borde vara gratis. Hur mycket pengar har han inte lagt ut på horor utan att ha något för det?

Kanske ska han söka vård en dag. Nu. För nu får det vara nog. Han är för ung för att betala för horor som inte kan ge honom något. Men han gillar inte vårdapparaten. Litar inte på doktorer och sjuksköterskor. Hans mest bestående minne, hans enda bestående minne från när han var liten, tiden innan han började i skolan, är hur Ollepollepallsketsådetsmall sätter en mistlur mot hans öra och trycker av och hur han sedan hamnar hos en doktor som vet precis hur man ska behandla en knatte som fått en trumhinna bortblåst och blivit döv på örat på köpet: man spräcker helt enkelt den andra trumhinnan så att balans skapas mellan öronen. ”På så vis har gossen inga problem med balansen, slipper yrsel och ni behöver inte torka upp hans spyor,” sa doktorn och såg nöjd ut på det där viset som bara den som vet att den är en Guds gåva till mänskligheten kan se ut. ”Tack doktorn!” sa hans mamma.

Doktorns mottagning luktade eter och det stod ett skelett i ett hörn och i ett skåp med glasdörrar kunde han se burkar med små foster och inälvor som han då inte kunde identifiera – han var liten och obildad. På en vägg hängde en gigantisk bild över en människokropp och doktorn hade en konstig, rund metallgrej i pannan och ett stetoskop runt halsen. Innan han spräckte gossens trumhinna tryckte doktorn det kalla stetoskopet mot först den lilles bröstkorg, sedan ryggen. ”Hosta”, sa han och gossen hostade och grät. ”Räck ut tungan”, sa doktorn och gossen räckte ut tungan så doktorn kunde sticka in en träpinne och se ner i svalget. ”Hm”, sa doktorn och lyste gossen i örat och stack hål på den hela trumhinnan.

Sedan den dagen har han inte satt sin fot på ett sjukhus. Han undviker till och med att se åt en sjukhusbyggnad om han passerar en. I skolan lyckades han smita undan alla besök hos skoldoktorn och alla de obligatoriska vaccinen. Om han skulle råka ut för en olycka eller av annat skäl behöver uppsöka sjukhusvård, dör han hellre än gör det, även om åkomman är aldrig så bagatellartad. Doktorn som behandlade den trasiga trumhinnan är bara en av flera orsaker till Sten Bomans övertygelse att läkare och sjuksköterskor, ja hela vårdapparaten, inte är att lita på.

När hans pappa åkte in till sjukhus kved han ”nej, neej mamma, skicka honom inte till sjukhuset, han kommer att dö där”. ”Snälla du, om han inte kommer till sjukhuset kommer han att dö”, sa hans mamma. Sedan den dagen hatar han sin mamma. En oansenlig och om sanningen ska fram ganska ful kvinna. Hans pappa kom aldrig hem från sjukhuset. Det är åtta år sedan. Han kommer aldrig att förlåta sin mamma. Både ful och dum. Ful som stryk ska ha stryk, tänker han varje gång hans mamma dyker upp i minnesbanken. Han har inte sett henne på åtta år och vill aldrig mer se henne.

Men han behöver inte gå till doktorn för att söka vård, för att få hjälp. Han har hört talas om en ny tjänst på nätet. Nätet är hans vän. Där finns ett liv, flera liv, han kan leva vid sidan om livet och dess banala vardag, besvikelser och tillkortakommanden. Att aldrig räcka till.

Han hoppar upp ur sängen, börjar klä sig, äggklockan ringer samtidigt som horan kommer ut från toaletten, nyduschad och fräsch, redo för en ny kund, fast hon hade inte behövt duscha, han har inte rört henne, bara suttit där, naken, och stirrat på sig själv, först hoppfullt, sedan, med en suck, uppgivet. Hon hade visat honom ett visst intresse till att börja med. Ganska snart hade hon satt sig med sin mobil och surfat runt på den medan hon tuggade tuggummi och blåste bubblor, små skära som svällde och till slut sprack med ett, tyckte han, uppgivet ”popp”. Hon såg inte dum ut trots att hon var det, noterade han. Hon luktade nyduschat. Rent och lavendel. En doft som blandade sig med rummets aromer av smuts, croissanter och gatuliv. Hans egen armsvett. ”Tiden är ute, hejdå”, säger hon. ”Far åt helvete, horjävel”, tänker han, säger ”Jag beklagar, det har aldrig hänt förut”. Hon skrattar avmätt. Han slänger ilsket igen dörren efter sig. Han måste göra något åt detta. Han kan inte vara underlägsen horor. Mindre värd än ogräs.

På nätet finns allt att läsa om hans dilemma, hans problem. Vad det kan bero på, vad han kan göra. Han är beredd att göra allt. Utom att gå till doktorn, att åka till ett sjukhus. Han hittar medicin på nätet. ”Priapos superereto”. Han går in på Flashback. Där finns massvis med information om ”Priapos superereto”. Massvis med nöjda kunder. ”Ständigt stånd”, till och med ”större snorre”. Om det funnes en Tripadvisor för knark – vad är mer trip än knark, tänker han – och mediciner skulle ”Piroapos superereto” få högsta betyget. Rekommendationer en masse. Han sitter hemma i sin moderna trea med balkong, fri från smuts och dofter och ljud från gatan utanför. Nyproduktion. Inga skavanker. Stort badrum. Duschkabin. Tvättmaskin och tumlare. Schweiziskt porslin. Utrymme. Påkostat kök med ö och rejäl kyl och frys. Gigantisk platteve inköpt för sportevenemang och actionfilmer. Ett vinskåp med belysning och temperaturzoner. Riedelglas. Parkettgolv. Ett sovrum med en stor säng utan stålfjädrar och knarr. Täcket instoppat i ett påslakan från Ikea. Nystädat. Precis som det ska vara. Det perfekta i presens, futurum och perfektum och han mitt i det, ett nav som allt det perfekta snurrar kring i en oupphörlig, stillastående, framåt- och bakåtblickande cirkelrörelse fast i sin egen navel. Han läser på förpackningen. Det är lämpligt att börja med ett piller i taget. Ytterst sällan krävs ett andra piller. Om möjligt ska tabletten sväljas med ett glas vatten. Han drar slutsatsen att ett piller, kanske två, krävs för en akt och ett stånd. Han vill kunna få stånd närhelst det behagar honom. Han tömmer burken tillsammans med en flaska ekologisk apelsinjuice.

Den här dagen, då han sväljer innehållet i burken med ”Priapaos superereto” inträffar två veckor efter det misslyckade besöket hos kvinnan ovanpå bageriet i Borås, och han är ännu inte framme vid den bästa dagen i sitt liv. Dock har han tagit ytterligare ett steg mot den. Fast till att börja innebär det ständiga stånd som överdoseringen av ”Pirapos superereto” bara elände. Precis som det stått på Flashback är ståndet ständigt och snorren är också större och det är omöjligt för honom att dölja de omständigheter han nu är i. När han inte kan komma med en tidsplan för när han åter ska bli normal och då han vägrar att gå till doktorn, ser sig banken nödgad att entlediga honom. Han ringer facket. Det är ett misstag. Den fule, överårige mannen där skrattar åt honom och säger ”Gå till doktorn eller sök ett nytt jobb, sjuka människa”. Det där sista var onödigt, tycker han. Å andra sidan var det fackliga ombudet inte bara ful, han såg dessutom ovanligt dum ut, vilket Sten Boman lade på minnet ifall den dagen skulle komma då han kan kunna göra upp med alla som behandlat honom illa eller sett dumma ut. Folk ska dingla i lyktstolparna den dagen, det är ett som är säkert.

Inget jobb. Ingen hjälp av facket. Omöjligt att söka nya jobb med den där ständiga utbuktningen som tvingar honom att gå lätt framåtböjd, som en gammal gubbe med ryggont (skulle han i offentlig miljö få för sig att sätta handen i ryggslutet och räta på sig skulle han förmodligen gripas för osedlighet och störande av allmän ordning, i värsta fall misstänkas för pedofili om någon unge råkar befinna sig i närheten då den upprättande rörelsen av kroppen utförs).

Efter någon månad, fylld av ensamhet och en avtagande upprymdhet över det praktfulla ståndet, faller så hans ögon på en annons i den papperstidning eller snarare reklamblad han en gång i veckan får nedstoppad i sitt brevinkast. Tolv sidor annonser och ett par korta texter om vad som händer i stadsdelen. Extrapris på fläskfilé, erbjudanden på elcyklar, nyinkomna skidkläder och  någon som söker statister och modeller, även sådana som har iögonfallande kroppsdelar och uttryck och nu är hans livs bästa dag snart här.

Kvinnan som intervjuar honom på modellagenturen är medelålders, oerhört sminkad och parant, välsvarvad, lila nagellack som matchar läppstiftet och ögonskuggan, allt annat än dum tydligen, mamman han aldrig hade. Rummet är ljust och spartanskt inrett, ett skrivbord, två fåtöljer för besökare. Enkla litografier på väggarna, höstmotiv. Det luktar vagt av citrus. Hon kastar åt honom ett par trikåer. ”Sätt på de här”, säger hon.

”Trikåer?”

”Ja?”

”Det går inte.”

”Hurså?”

”Jag kan inte ha trikåer.”

”Inte ha trikåer? Klart ni kan ha trikåer. Konstiga människa.”

”Nej, ni förstår inte…”

”Jag förstår mycket väl att ni är en sådan där som konstrar.”

”Nej, det är jag inte…”

”Så ni är en viktigpetter?”

”Nej, inte alls, jag har ätit ’Priapos superereto’”

”Ja?”

”Vet ni vad det är?”

”Nej, borde jag det?”

”Kanske inte, men saken är den att den ger en vad det verkar obotlig form av priapism.”

”Piramism?”

”Priapism, från Priapos, han hade en ständig, ja, priapism, Pirapos.”

”Sluta tala i gåtor! Vad är det för fel på er?”

”Jag har kronisk ribba!”

”Kronisk ribba? Vad är det för något?”

”Kronisk ståfräs, erektion, fjång, ansvällning, styvnad, bånge, resning, kort sagt ståkuk.”

”Men herregud, sådana ord ni tar i er mun, ut härifrån, hemska människa! Sjuk! Sjuk! Ni är sjuk!”

Förfärad över kvinnans förvandling, hennes totala oförstående, småspringer han, framåtlutad och med gråten i halsen, mot dörren och just då, just då, är hans lycka gjord och hans bästa dag i livet är kommen, starten på ett nytt, bättre liv. En man som tydligen funnits i rummet hela tiden ställer sig i hans väg. Han håller upp en hand, ler och säger ”Herr Boman! Herr Boman! Snälla ni, gå inte. Jag vill tala med er. Bry er inte om min kollega här, hon är besatt av vältränade män i trikåer och bryr sig mer om sitt eget fotoalbum än att ordna jobb åt alla ni förhoppningsfulla som lockas hit av våra annonser i de lokala reklambladen. Ett sätt att suga upp förhoppningsfulla utan hopp. Hm, ja, hursomhelst: såvida ni inte har något emot att fotograferas i trikåer och kalsonger, ja utan att ert huvud syns på bilderna, har jag ett jobb åt er. Ett mycket välbetalt jobb.” Mannen luktar dyr eau-de-cologne och bär kläder så artistiska och utstickande att Sten Boman hade kunnat ta honom för dum om han inte haft ett så bländade leende och ett så välansat skägg och en så konstig frisyr i neongrönt och rosa. För att inte tala om de alltför stora glasögonen och det glittrande örhänget i höger öra: det sprider takarmaturens ljus i regnbågens alla färger och bländar Sten Bomans ögon.

”Ja, men ni hörde ju vad jag sa, jag lider av priapism, en priapism som är omöjlig att dölja, ni ser ju själv!”

”Ja tack, jag ser kanske mer än jag skulle vilja se, men det är inte det som är poängen…”

”Poängen, vad är poängen?”

”Att ni med ert sixpack och er priapism passar som hand i handske för jobbet som modell för Calvin Kleins kalsonger.”

Sci-fi

Publicerat av
Svara

Sci-fi finns understundom genomförd i Nuet som Déjà vu. Tanken slog Vidkun Quisling – ja, namnet var olyckligt, det var Vidkun den förste att erkänna, men vad göra med vilseledda föräldrar med lika dålig smak som omdöme och fötterna väl förankrade i den otänkande grå massans ängsliga geggamoja, och sedan, ja, då gick livet på av bara farten och han vande sig vid det tagna efternamnet och förnamnet, Vidkun, det tyckte han uppriktig om – då han satt där i husdoktorns väntrum och inte kunde sluta stirra på sin barndomsvän Erling som i samband med Kinesiska sjukan, detta för människan i liv så kostsamma 100-årsjubiléet av Spanska sjukan, kom ut som antivaccinare och bestämde sig för att han inte behövde några vaccin från Bill Gates och George Soros och andra judar och nu satt han där, Erling, och väntade på sin polio-diagnos.

Musik.