Japp, nu är den så äntligen här igen: Vinprovning! Och den har fått den snitsiga undertiteln ”Så upplever du vinets alla möjligheter”, vilket gör den till en bok inte bara för nybörjaren utan också för alla oss som faktiskt undrar om vi till fullo förstått vinets alla möjligheter. Läs mer här.
Efter ett par veckor på marknaden börjar omdömena om boken ”Vinifiktioner” trilla in. Positiva omdömen – annars skulle jag, förstås, inte nämna saken. Väljer att lyfta fram en lite annorlunda ”recension” eftersom den är gjord på vinvis och med vinbetyg och allt. Boken kan man köpa i närmaste bokhandel eller rent av här.
Vill direkt be dig som hamnade här på vinifierat.se sedan du sökt på något ord i rubriken om ursäkt. Det är lika bra att erkänna: du är utnyttjad. Här finns varken nakenbilder, bävrar eller gratissaker. Rubriken ser ut som den gör därför att den omfattar de enligt bloggportalen sex mest sökta termerna den senaste veckan och tanken med rubriken är att för en dag kraftigt öka antalet besökare på vinifierat.se så att jag nästa gång jag umgås med andra bloggare sådär lagom avmätt kan säga något i stil med ”besökare? vet inte riktigt, men senast jag kollade, runt första oktober, var det 67 345 besökare den dagen…”. Men när du nu ändå är här kan du passa på att beställa ett exemplar av ”Vinifiktioner” – i den finns en form av nakenbild inspirerad av Picasso, noveller och, låt vara väldigt lite men ändå, sex.
Som vakna vinifierat.se-handarounds noterat inhandlade jag tidigare i år ”The Dead Republic”, tredje och sista delen i Roddy Doyles trilogi om Henry Smart, Irland och irländarna. Den som läst de två första böckerna måste, givetvis, läsa även den här. Inte lika bra som lysande ”A star called Henry”, men bättre än fullt godkända ”Oh, Play that thing”. Här får vi veta hur det går för såväl Henry som den irländska republiken. Smart, underhållande, intressant och skrivet med stor närvaro på typiskt Doyleskt manér. Man kan läsa den utan att ha läst de två första delarna – även om det är lite synd. Irländsk rock.
Nick Cave är en muntrare gök än man kan få för sig vid ett första ögonkast eller öronintag och han är inte bara en bra musiker och låtmakare, han skriver bra böcker också. Har nyss plöjt den lika hemska som bitvis underhållande ”Bunny Munros död”, som handlar om det titeln indikerar att boken ska handla om, men trots det och trots att Bunny är en usel äkta make och far – endast överträffad av sin egen förskräckliga far – förekommer den gamle odalmannens ord för glänta, och i förekommande fall för våt träskmark, flitigt inte bara i texten som sådan utan också i Bunnys tankar och vardag – kort sagt är han besatt av föremålet i fråga – och då blir det ändå ganska underhållande. NIck Cave sjunger och spelar.
Nu börjar måste-bara-ha-boken, Vinifiktioner, levereras till landets bokhandlar. Den som inte kan hålla sig kan handla här. Det firar vi med en knastrande champagne!
På tal om diktatorer så har Mohammed Hanif skrivit en underhållande roman om skitstöveln Zia ul-Haq, homosexualitet i den pakistanska armén och det totalt meningslösa kriget i Afghanistan under 1980-talet. ”Mangon som sprängdes” heter den och den anbefalles härmed till läsning. Vi gratulerar Pakistan på födelsedagen, något i efterskott.
I september kommer inte bara den på vinifierat.se varmt rekommenderade faktaboken ”Vinprovning” utan också årets måste-bara-ha-bok ,”Vinifiktioner”. I korthet är det en novellsamling med 13 sinsemellan olika texter som dock har det gemensamt att vin på något vis förekommer i varje berättelse. Novellerna heter spännande saker som ”Vinlånet på Lamu”, ”Kommissarie Flaubert gör rätt fast det blir fel”, ”Sista dagen i Herculaneum” och ”Backanalen”. Kul och välskrivet. Hur jag vet det? Jag har faktiskt skrivit den tillsammans med Bernt Danielsson så det är klart att jag vet det. I september, som sagt.
”Två husvagnar” av Marina Lewycka, som också skrivit ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska”, innehåller förvisso inga ukrainska vittofflor, men väl ett par ukrainska brunbyxor och som boken dessutom på ett tillgänglig och underhållande vis berättar om eländes elände som i första hand drabbar diverse invandrade lycksökare i England, hör den till böckerna man med både behållning och glädje kan och bör läsa. Sommarvin till boken.
Knappt hann jag lägga ut mina tankar om ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap” förrän vin-, musik- och litteraturförståsipåaren Hans Artberg var där med en massa lästips. Nåväl, avseende ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery tänkte jag att Hans Artberg och de två miljoner fransoser – gissningsvis främst av feminint slag – som enligt bokens omslag läst densamma – eller, på omslaget står det, för att vara mer exakt, inte att Hans Artberg läst den – inte kan ha helt fel. Således har jag nu läst ”Igelkottens elegans” och måste säga att den kort och gott är lysande. Eller som Cecilia Nelson uttryckte saken i GP: ”Hon (Muriel Barbery) pendlar mellan finstämd djupsinnighet och hysteriskt rolig satir”. Bra. När jag så tänkte tipsa Hustrun om boken, därför att jag funderade som så att en sådan här bok kan nog även hon tycka om, gav hon omslaget en hastig blick och sa: ”Jaha, ’L´élégance du hérisson’, den läste jag för tre år sedan när den kom ut i original. Det var den som flickorna och jag försökte tipsa dig om på den där middagen hos D:s för länge sedan, men det fick dig bara att vara stroppig en stund och sedan gick du och satte dig i ett hörn och såg ouppnåelig och skitnödig ut, om du kommer ihåg?”. Vintips till ”Igelkottens elegans”.