Kategoriarkiv: Logi

Flyinge Kungsgårds vandrarhem, Flyinge

Publicerat av
6

Väl framme i Sverige hamnade vi på det sydsvenska hästcentrumet Flyinge, dit den efterhängsna hästkärran skulle. Döm om vår förvåning då vi steg ur bilen för att koppla loss transporten. Det blåste så in i norden. Mystiskt. Det hade inte blåst i Malmö, inte i Lund, inte i Södra Sandby. Hustrun kom då på varför och ställde sig plötsligt att njuta i vinden. ”Vinden som uppstår när Historiens slår sina slag! Känner du?” sa hon eftersom hon är en slags hästmänniska precis som alla andra kentaurer som går runt på Flyinge och låter, i förekommande fall, håret fladdra fritt i den millenniegamla vinden. ”Ända sedan 1100-taletblåser den!” sa hon lyckligt.

Kentaurerna önskar God Jul

Som tur var hade Hustrun snart vädrat ut resan och var redo för nästa mål, vilket var vandrarhemmet på Flyinge Kungsgård och därmed vad det här inlägget handlar om, egentligen. Kort sagt bor man i studentrum – Flyinge utbildar allt från hästgymnasieelever via hippologer till beridare och håller sig med ett internat – vars invånare tvingats bo på annat håll, och betalar billigt för det. Bonus är att man kan vandra runt i Sveriges häst- och avelshistoria och, om man så vill, studera kentaurer och deras ofta om min gamla ridlärarfanjunkare i kavalleriet påminnande sätt att prata och närma sig djuren; korta, bestämda, kommandoaktiga meningar, fyllda av välartad artikulation och pondus. Utöver allt detta kan man äta på plats och om man har tur rider någon eller några duktiga ryttare i ridhuset just då, varför man får en gratisföreställning, i bästa fall ledd av en fanjunkarmässig utbildare som får min livs historia att slå sina vingar. Veckans etta på Kentaur-toppen.

 

Schifferkrug, Celle

Publicerat av
2

När vi äntrade klassiska Schifferkrug i Celle anade vi inte ugglor i mossen. Tvärtom såg stället, där det låg lagom långt från stadens centrum, i, vad vi trodde var, ett lugnt kvarter, längs en trädkantad gata, högst inbjudande ut. Skyltar förkunnade att allt från Adac via Guide Rotarde till Motormännen rekommenderade såväl hotell som restaurang. Men varför stod bakdörren öppen? Något vi upptäckte då vi gick från reception, ut genom dörren till den långa korridoren fram till trappan till övervåningen. Det konstiga var att det gamla, gistna trähuset ångade av värme, utom just där, vid bakdörren, där drog nordanvinden in med väldigt kraft. Och hur kom det sig att den vackra, blå mattan i trappan var alldeles svart och kladdig av något mörkrött. Och vad var det för skrik som hördes utifrån mörkret bakom hotellet? Vi skyndade till vårt rum, kastade in väskorna, låste ordentligt och smög ner till restaurangen. En skällande hund hade nu sällat sig skriken ute i mörkret. I matsalen märktes inget av det otäcka. Där lös julen med sin närvaro och en mycket trevlig personal försåg oss snart med utmärkt Blaufränkisch från Baden, schnitzel och annat smått och gott. Vi dröjde oss kvar i matsalen – sanningen att säga hade vi anlänt lite sent, efter att under en evighet ha suttit fast med hästkärran bakom Herr Simon Fleisch firmabil – men var tvungna att söka oss mot den farliga korridoren när personalen vänligt men resolut släckte ner restaurangen. Åter i korridoren bortom reception fann vi nu tre fejande kvinnor. Den äldsta av dem utbrast, då hon fick syn på oss, ”vi är så hemsk ledsna, men några gäster, barn, har ägnat aftonen åt att leka i trappan och i trädgården och, ja, som ni ser har de ödelagt mattan, som vi nu försöker rädda, vi ber så mycket om ursäkt”. Vi drog en suck av lättnad. Dels därför att mord, såvitt man, trots allt, kunde konstatera, inte stod på Schifferkrugs dagsprogram. Dels därför att det, för en gångs skull, inte var våra ungar som ödelagt hotellet – för det, ska ni veta, har hänt.

Aux Deux Roses, Neuf Brisach

Publicerat av
2

Plötsligt, i samma stund den leende mannen liksom av ett misstag drog med handen över bänken så alla papperen for i golvet, där de blev

Tarte flambée

liggande, i en brun, skosuleformad vattenfläck, insåg jag att värre än så här kan det inte bli: en ohelig allians av en underorganiserad och därför kaotisk värld och en överorganiserad och därför kaotisk värld, Argentina och Schweiz, hade satt klorna i mitt resande och gjort det omöjligt att komma vidare från denna okända flygplats, där alla andra tycktes kunna komma vidare med ett plan medan jag fick gå från kö till kö för att få samma besked, om än förmedlat på olika vis. Mannen som nyss råkat spilla mina papper på golvet var elakast hittills. Han log, det måste erkännas, charmerande, medan han svepte ut med

Aux Deux Roses

handen över bänken och han log, lika charmerande, när papperen seglade mot den skosuleformade, bruna vattenfläcken. Och jag förstod, där vid disken, mitt emot den leende avgrundsfiguren framför mig, och med insiktens häpna fasa målad i mitt eget ansikte, att det här var sista gången jag, efter att ha kört 90 mil, dessutom i lusfart på grund av en lika vid- som ohängd hästtransport bakom bilen, och efter att på vägen ha blendat vin i Tavel, sätter mig på utmärkta, lilla Aux Deux Roses i Neuf Brisach, sydost om Colmar, och vräker i mig, med start 22.15, när den trevliga restaurangens kök egentligen redan har stängt, mängder av Tarte flambée (elsassisk pizza för er som har nollkoll) kompletterad med en rejäl Esclaope de Veau (elsassisk wienerschnitzel) och ackompanjerad av väl avmätta mängder av årets julöl. Hotellet Aux Deux Roses och krogen med samma namn är måhända inget märkvärdigt men helt okej och personalen är synnerligen tillmötesgående och trevlig, även om man anländer vid fel tidpunkt, och deras Tarte flambée är mycket bra, särskilt om man inte är alltför glupskt lagd till sinnet och om man inte vräker i sig den under den dryga timme som föregår sänggåendet.

Äta & bo i Buenos Aires & Lila Downs

Publicerat av
Svara

Det går, givetvis, att tvista om vilken del som är trevligast och mest spännande i läckra Buenos Aires. vinifierat har sin uppfattning klar och förstår inte – samtidigt som vinifierat uppskattar att så är fallet – varför inte alla bor i Palermo. Men var i Palermo ska man bo? Till exempel på boutiquehotellet L’Hotel Palermo. Litet, mysigt. Och i närheten kan man få sig till livs vad som måste antas vara Buenos Aires bästa köttbit: en ojo de bife, lämpligen den på 600 alternativt 400 gram, på La Cabrera. Som om det inte är nog med dessa glödheta tips, kan vinifiera berätta att den som är lagt åt hästhållet med fördel och i november kan titta på världens mest ansedda poloturnering, Abierto de Polo Buenos Aires, på poloarenan som, för det här inlägget, påpassligt nog också ligger i Palermo. Avslutningsvis måste vi utgå från, att en glass på oansenliga men naggande goda Filippo på J L Borges 1802 sitter som en smäck. Viktigt restips: den som vill ha en normal kopp kaffe i Argentina ska beställa inte Espresso men väl ristretto, detta även på anständiga glass- och kaffebarer som Filippo. Nu släpper vi loss Lila Downs.

 

La Cabrera, Palermo, Buenos Aires, Argentina

Helveteshotellet, Köpenhamn

Publicerat av
3

Nattportieren avslöjade inte med en min vad det handlade om. Eller var jag egentligen var. Eller vem han var. Istället log han och var förledande trevlig. Så trevlig att jag villigt, som det slaktlamm jag var, lät mig föras till mitt rum på våning ett. Inte heller verkade saker och ting annat än normala då jag en stund senare slöt ögonen och föll i djup sömn. Bara för att efter några timmar vakna upp till en obeskrivlig stank och en av odören framkallad huvudvärk. Ve och fasa! Rummet stank avlopp och fekalier. Jag gömde huvudet, särskilt näsan, i kudden och försökte fortsätta sova, detta dofthelvete till trots. Då börjar någon banka, ihärdigt, på dörren samt dra något ut och in i dörrens nyckelhåll. Kanske en nyckel, men det låter mer som en olaglig dyrk. Omtöcknad av sömn och fekaliska ångor sätter jag mig därför upp i sängen och stirrar plötsligt en obekant man i ögonen. Efter ett snabbt utrop, ”Okej!” (okej???), slänger han igen dörren, som han precis lyckats dyrka upp. Trots denna surrealistiska upplevelse gosar jag åter, stoiskt, ner näsan i kudden och försöker somna om. Då ringer telefonen. Argt och synnerligen störande. Det är hotellets manager som ber om ursäkt men skulle jag vilja vara så snäll att per omgående samla ihop mina tillhörigheter och gå ut i korridoren och invänta vidare transport till ett nytt rum. Han svarar inte på frågan ”varför?”, han bara lägger på luren med, tror jag mig uppfatta, ett litet kvidande. Jag öppnar nu på allvar ögonen och inser att doften kommer sig av att hotellets avloppssystem, kort sagt, gått åt helvete. Rummet är fyllt av äckel, som jag vadar genom med uppkavlade byxor och mina ägodelar paniskt hållna högt upp i luften. I chock låter jag mig föras till ett nytt rum, högre upp i huset, där jag duschar sjukligt länge, och hoppas att mitt avloppsvatten rinner ner i repan. En förhoppning jag snart straffas för ity då jag trots morgonens äckelupplevelser ämnar tvinga i mig lite frukost, visar det sig att det fekaliska vattnet också sipprar ner genom taket i frukostmatsalen.

Stollarna & skatten i urskogen

Publicerat av
3

Du tycker om god mat, mycket god mat. Du tycker om att bo bra. Du tycker om förstklassig service. Du tycker om gamla viner. Du tycker om låga priser. Du tycker om urtrevliga människor. Du tycker om entusiaster. Du tycker om fantaster som svälter sig själva och som redan för 30 år sedan började låna pengar för att kunna bygga urskogens bästa vinkällare, bara för att få se dig, långt senare, le över en

En intet ont anandes Francis Salamolard, minuterna innan han blir blåst på en Beauroy 96.

Château Montrose 1995 för 80 € eller en Beauroy 1996, vinifierad av ingen mindre än Clotilde Davenne på den tiden hon förgyllde Brocards tillvaro, och som stollarna i skogen tycker är så fantastisk och speciell att de inte vill ha betalt för den! Om du tycker att detta passar in på dig kan det vara läge för dig att köra till Auberge de l’Artre, mitt i nationalparken tillika urskogen Mourvan, någonstans mellan Beaune och Chablis, typ. Om det nu finns något vin kvar när du kommer dit vill säga. Hustrun och jag funderar på att flytta in för gott eller i alla fall till dess pengarna tar slut för Odile och Francis Salamolard, som ägarna, de tokiga styckena, heter.

Landhaus Bavaria, Bad Nauheim nära Autobahn

Publicerat av
Svara

Man kan tycka att det är en aning överflödigt att känna till Landhaus Bavaria på Frankfurterstrasse 85 i Bad Nauheim och, inte minst, telefonnumret dit (060323074794), men den som kan detta utantill och som har memorerat den enkla men trevliga restaurangens, och dito hotellets, plats på kartan, har ett halmstrå att suga tag i när personen ifråga, någonstans norr om Frankfurt, plötsligt vaknar upp och inser, att den far fram längs Autobahn, förvisso måhända med ett mål, men utan kost och logi i den sena timmen, och att, med andra ord, det alltmer börjar luta åt att köra hela natten eller, möjligen, övernatta på en rastplats och bli antastad av rastplatsmarodörer. Ja, jag vet att ni fnyser åt detta just nu, men en dag kommer ni kanske att tacka vinifierat för denna, under vissa givna omständigheter, livsviktiga information.

Bo i Lissabon: York House

Publicerat av
2

Vägg i vägg hukar de vackra och ofta färglada husen längs Lissabons paradgator, med sin falnande puts trängs de i de smala gränderna och med sin stolta historia fast

Entrén, York House

förankrad i väggarna blickar de drömmande ut över det oändliga och lockande vatten som deras hemstad omges av. Portugal i allmänhet och Lissabon i synnerhet är Europas bedagade skönhet och som sådan synnerligen intagande Det är inte svårt att se varifrån Lobo Antunes fått inspiration till sina ofta lugubra miljöer och feta spindlar, som kryper runt bland kandelabrar i den unkna källarens hörn (lästips). Och samtidigt är allt oerhört vackert, suggestivt och tilltalande, ja, som hos Lobo Antunes. Mitt i historiens vingslag, på en gata med småbutiker som säljer allt från packningar till pumpar via bakverk till gigantiska motorsågar och radioapparater, ligger York House. Vackert, stämningsfullt och härmed kraftigt rekommenderat som tillfällig bopåle i Lissabon. På hotellet finns dessutom en hygglig restaurang, vars i Portugal världsberömda hamburgare kan rekommenderas. Därtill går det att göra rejäla fynd på vinlistan, till exempel formstarka Quinta do Carmo 97 eller 98 för 45 respektive 42.50 euro.

Bo i Santarem: Casa do Alcacova

Publicerat av
2

Den som förvillar sig norrut från Lissabon kan, med lite tur eller skicklighet, hamna i vackra Santarem. Oavsett om detta sker med vilje eller av misstag, lär ankomsten till staden inbjuda till fördjupade studier i högst den samma och kanske blir man, planerat eller lite oförhappandes, kvar över natten. Det kan då vara bra att ha med sig vinifierat så man enkelt kan påminna sig om att det där fantastiska stället, på toppen av kullen, det gamla slottet som inretts till ett personligt och läckert hotell med riktigt bra frukost, bassäng och, bokstavligen talat, tidernas utsikt heter Casa do Alcacova.