Prisvärt inlägg, Blondie & Vai

Den enda som kan avgöra huruvida en upplevelse eller en sak är prisvärd är den som betalar för företeelsen i fråga. Och detta oavsett om vi talar om musik, konst, litteratur, en sällskapskatt, en tävlingshäst, en mjökko, mat, en prydnadsväxt, vin eller något annat. Däremot torde det i de flesta sammanhang gå att rangordna efter kvalitet. Det kan gälla hållbarheten på ståltråd, funktionaliteten hos en skiftnyckel eller kanske upplevelsen av ett

Vai – ett fynd.

vin. Här kan man komma med den lika återkommande som infantila invändningen: ja, men då är frågan vad som är kvalitet?! Ha, har du tänkt på det? Det som är kvalitet för dig kanske inte är kvalitet för mig? Nej, så är det säkert ity den som använder slik argumentation i sin polemik placerar dessvärre sig själv i en sandlåda där endast andra likasinnade leker och gläds över billigt fläskkött som färgats rött och andra varor som de tycker är kvalitet eller i vart fall prisvärd kvalitet. Andra har upptäckt att det föreligger en viss kvalitetsskillnad mellan ett par inte helt vattentäta stövlar och ett par som är täta och dugliga i regnoväder även efter 300 användningar. Hur många har idag koll på Du Mauriers storsäljare Trilby och hur många har koll på Strindbergs verk? Om någon missade det, var det sista en retorisk fråga eftersom ingen har koll på Trilby idag av det enkla skälet att den romanen inte håller samma kvalitet som Strindbergs verk, men den sålde mer på sin tid. Till saken: kan man rangordna vin efter prisvärdhet? Ja, självklart kan man det. För egen del. Men kan rimligtvis inte göra det åt andra – låt vara att ”Fynd” kan se bra ut i en vin – eller köksmixerprovning i en tidning. Det enda rimliga sättet att åt andra bedöma och värdera vin är att göra det så objektivt som möjligt utifrån sin kunskap och den subjektiva upplevelsen och efter en strikt kvalitetsskala. Det är sedan upp till konsumenten att avgöra hur högt på kvalitetsstegen plånboken orkar klättra. Klart är att det inte finns några billiga fyndviner. Sist men inte minst: den som betalar 20 miljoner för en tavla gör det sannolikt mer undantagsvis om den inte anser produkten i fråga vara prisvärd. Blondie. Vai.

Ferry Building, SF, kaffe & Scott McKenzie

 

Ferry Building Embarcadero, vid havet,  med utsikt över Alcatraz, i San Francisco, tjänar numer som en gigantisk saluhall, där sinnesintrycken slåss om uppmärksamheten och där allt till sist landar i att det här är en lisa för själen. Som om det i vore nog med alla närodlade och, i förekommande fall, -bakade produkter och vin och choklad och… så återfinns här vad som rimligtvis är Bay Areas bästa kaffebar: Blue Bottle Coffee. Och här passar väl Scott McKenzie bra in?

Photo: Lato

Vem har inte en avatar? & El Perro del Mar

I min enfald trodde jag att avataren var ett gudaväsen, sänt till Jorden för att hjälpa

Stensäker avatar

människan i tider av elände och ofred. När jag nyss bytte ut min så att säga automatiska ”äggbild”, som alla nybörjare på twitter får, mot en bild av den steniga versionen av Tavels jordmån, visade det sig att min bild är min avatar eller något sådant. Hur som har jag inte för avsikt att fördjupa mig i ämnet, sitter nöjd med att tro att jag har en egen avatar i form av denna stenbild. Trygga i denna vår förvissning chillar vi vidare, nu med El Perro del Mar i en fin cover.

Äta i Sitges & Taken by Trees

Maricel, på strandpromenaden, har utvecklats till en riktigt bra krog.

Photo: Lato

Dom Perignon för 150 € är, trots sitt pris, inget opris. Bra degustationsmeny för mindre än hälften. Utmärkta Mas Borras från Torres kostar ändå mindre. Allra bäst i Sitges är idag kanske annars tapasbaren Guria Taberna – helt enkelt lysande och om Maricel kostar som det smakar, drivs Guria av folk som ger bort maten. Vi chillar till lite Taken by Trees.

Walter Bressia & Jason Schwartzman

Det är inte bara därför att Walter Bressia har en benägenhet att ta med sig gäster ner i sin svinkalla fatkällare, förse dem med gigantiska provglas och tvinga dem att dricka upp allt vin de får i glasen, som man måste älska Walter och hans lilla familjeföretag Bressia. Ett annat skäl är att han, i likhet med övriga familjen, är så sympatisk och på ett synnerligen seriöst och medvetet vis, i skrivande stund, lägger grunden till vad han hoppas ska bli Argentinas bästa vinproducent under många år framöver. Större delen av sitt eget liv har han ägnat åt att hjälpa andra att få till det och det blir lätt så att man går omkring och småhoppas på att han ska lyckas i denna sin nya föresats. Ett steg på vägen togs kanske, nyligen, i samband med Tim Atkins stora Argentinaprovning, då Bressias viner blev de överlägset mest framgångsrika med toppnoteringar avseende såväl rött som vitt och Malbec som andra druvsorter och blandningar. Här kan man läsa om några av Bressias viner som föll Atkins på läppen. Och här kan man lyssna på Jason Schwartzman eller Cocconut Records som han föredrar att kalla sig då han inte gör filmer med Wes Anderson. Och här kan man se vilka Bressia-viner som finns att beställa från BS i Sverige.

Walter Bressia, var vänlig notera glasets storlek

Twitter-Lars & Ian Hunter

Finns, om någon mot förmodan är intresserad, numer på Twitter med adress @LarsTorstenson. De fem senaste tweetsen, svengelska för twitterlitteratur, är (kronologiskt bakifrån): 1. ”A fair wine demands that the consumer, not the vineyard worker nor the nature, pays the price.” 2. ”There are no cheap wines. Somebody has to pay the price for every and each wine, in one way or another.” 3. ”Brigitte Bardot: The only wines that are too expensive are the cheap ones.” 4. ”Har precis avslutat en 60 år gammal Tabacalera från La Flor de la Isabela ’Born in Havana, Raised in Manila’”. 5. ”Vill gärna säga att 60 års lagring gjort Tabacaleran utomjordiskt bra, men den var ganska normalbra, vilket tar emot att erkänna.” Vi avslutar med en Bowie-låt framförd av Ian Hunter & co.

Bijelo Dugme & Goran Bregovic

Festivalpalatset i Cannes må vara känt för många saker, men knappast för sanslöst gung, om inte nersprungna så i vart fall överflyglade ordningsvakter och en publik som löper, vad som i sammanhang definitivt måste hänföras till, amok. Likväl hände detta i lördags och orsaken var Goran Bregovic och hans The Wedding and Funeral Orchestra. Missa dem inte om ni får chansen att löpa amok med dem! Kalashnikov, Gas Gas Gas och Soferska samt vintage-Goran. Nytt med Goran.