I diverse underliga band försökte vi oss en gång i tiden på att tonsätta Stagnelius och Ferlin. Kanske har Mando Diao lyckats lite bättre när de ger sig på Fröding i Strövtåg genom hembygden. vinifierat tackar hängruntare för tipset och kompletterar med vad som väl är en Mando Diaos klassiker vid det här laget: Sheepdog.
Ferry Building på Embarcadero, vid havet, med utsikt över Alcatraz, i San Francisco, tjänar numer som en gigantisk saluhall, där sinnesintrycken slåss om uppmärksamheten och där allt till sist landar i att det här är en lisa för själen. Som om det i vore nog med alla närodlade och, i förekommande fall, -bakade produkter och vin och choklad och… så återfinns här vad som rimligtvis är Bay Areas bästa kaffebar: Blue Bottle Coffee. Och här passar väl Scott McKenzie bra in?
Photo: Lato
Ju mer jag lyssnar på Them Crooked Vultures,
desto mer övertygad blir jag om att det är ett av det senaste decenniets bästa album. Här lite She & Him för er som tycker att Homme-Jones-Grohl är för stökiga.
Kanske är vinifierat lite sent ute med September, men efter hängrunt-påstötningar kommer här Händerna mot himlen.
I min enfald trodde jag att avataren var ett gudaväsen, sänt till Jorden för att hjälpa
Stensäker avatar
människan i tider av elände och ofred. När jag nyss bytte ut min så att säga automatiska ”äggbild”, som alla nybörjare på twitter får, mot en bild av den steniga versionen av Tavels jordmån, visade det sig att min bild är min avatar eller något sådant. Hur som har jag inte för avsikt att fördjupa mig i ämnet, sitter nöjd med att tro att jag har en egen avatar i form av denna stenbild. Trygga i denna vår förvissning chillar vi vidare, nu med El Perro del Mar i en fin cover.
Maricel, på strandpromenaden, har utvecklats till en riktigt bra krog.
Photo: Lato
Dom Perignon för 150 € är, trots sitt pris, inget opris. Bra degustationsmeny för mindre än hälften. Utmärkta Mas Borras från Torres kostar ändå mindre. Allra bäst i Sitges är idag kanske annars tapasbaren Guria Taberna – helt enkelt lysande och om Maricel kostar som det smakar, drivs Guria av folk som ger bort maten. Vi chillar till lite Taken by Trees.
Det är inte bara därför att Walter Bressia har en benägenhet att ta med sig gäster ner i sin svinkalla fatkällare, förse dem med gigantiska provglas och tvinga dem att dricka upp allt vin de får i glasen, som man måste älska Walter och hans lilla familjeföretag Bressia. Ett annat skäl är att han, i likhet med övriga familjen, är så sympatisk och på ett synnerligen
seriöst och medvetet vis, i skrivande stund, lägger grunden till vad han hoppas ska bli Argentinas bästa vinproducent under många år framöver. Större delen av sitt eget liv har han ägnat åt att hjälpa andra att få till det och det blir lätt så att man går omkring och småhoppas på att han ska lyckas i denna sin nya föresats. Ett steg på vägen togs kanske, nyligen, i samband med Tim Atkins stora Argentinaprovning, då Bressias viner blev de överlägset mest framgångsrika med toppnoteringar avseende såväl rött som vitt och Malbec som andra druvsorter och blandningar. Här kan man läsa om några av Bressias viner som föll Atkins på läppen. Och här kan man lyssna på Jason Schwartzman eller Cocconut Records som han föredrar att kalla sig då han inte gör filmer med Wes Anderson. Och här kan man se vilka Bressia-viner som finns att beställa från BS i Sverige.
Walter Bressia, var vänlig notera glasets storlek
Finns, om någon mot förmodan är intresserad, numer på Twitter med adress
@LarsTorstenson. De fem senaste tweetsen, svengelska för twitterlitteratur, är (kronologiskt bakifrån): 1. ”A fair wine demands that the consumer, not the vineyard worker nor the nature, pays the price.” 2. ”There are no cheap wines. Somebody has to pay the price for every and each wine, in one way or another.” 3. ”Brigitte Bardot: The only wines that are too expensive are the cheap ones.” 4. ”Har precis avslutat en 60 år gammal Tabacalera från La Flor de la Isabela ’Born in Havana, Raised in Manila’”. 5. ”Vill gärna säga att 60 års lagring gjort Tabacaleran utomjordiskt bra, men den var ganska normalbra, vilket tar emot att erkänna.” Vi avslutar med en Bowie-låt framförd av Ian Hunter & co.
Festivalpalatset i Cannes må vara känt för många saker, men knappast för sanslöst gung,
om inte nersprungna så i vart fall överflyglade ordningsvakter och en publik som löper, vad som i sammanhang definitivt måste hänföras till, amok. Likväl hände detta i lördags och orsaken var Goran Bregovic och hans The Wedding and Funeral Orchestra. Missa dem inte om ni får chansen att löpa amok med dem! Kalashnikov, Gas Gas Gas och Soferska samt vintage-Goran. Nytt med Goran.
Det är nu mer eller mindre 50 år sedan Rachel Carsons banbrytande ”Silent spring”
Rachel Carson - banbrytare.
publicerades. Gissar att alla gamla stofiler redan läst den, men om uti fall att det inte är så må denna pinsamma stofil slå sig ihop med de tonåringar som ännu inte tagit sig an Carsons klassiker. vinifierat utgår från att Rachel Carson skulle ha gillat Mirella Freni och klämmer till med henne så här på fredagseftermiddagen.