Kategoriarkiv: Musik

Irländska bokfynd men ingen Djuna Barnes

Publicerat av
Svara

I år är det 100 år sedan Flann O´Brien föddes och på The Killarney Bookshop i Killarney hittade jag hans debutbok ”At Swim-Two-Birds” – som, upptäckte jag nyss, numer även går att handla via svensk nätbokhandel… så klart -, vilken jag mer eller mindre aktivt letat efter i decennier, vilket, ska erkännas, i bästa fall låter en aning korkat och i värsta fall som att jag är obsolet med tanke på det nyss sagda om svensk nätbokhandel, men jag är nu en gång för alla en sådan där som gärna handlar cd och böcker i affären. Får återkomma till hur den är. I väntan på det rekommenderar jag mer än gärna O´Briens ”Klagomunnen”. Efter att ha hittat den efterlängtade ”At-Swim-Two-Birds” blev jag så till mig att jag trodde jag kunde hitta det som inte finns, som en ny bok av Djuna Barnes, och det fick mig att i en stund av mer än vanligt utvecklad sinnesförvirring blanda ihop Edna O´Brien och Djuna Barnes, varför jag köpte en novellsamling av Edna O´Brien (”Saints and sinners”), återkommer eventuellt om den – hur jag kunde göra detta fatala misstag vet jag inte, men det ger mig en bra anledning att rekommendera något av Barnes, till exempel ”Nattens skogar”. Däremot var det inget misstag att köpa Roddy Doyles senaste, ”Bullfighting”, och dessutom tredje delen i trilogin om Henry Smart, ”The Dead Republic”, som jag av någon outgrundlig anledning ännu inte läst – de båda första delarna är bra, del ett, ”En stjärna kallad Henry”, bör alla läsa. Det här inlägget, vägrar jag inse, är ungefär lika ointressant som ett inlägg om vilka matvaror jag köpt idag (påstortellini) eller vilka viner jag funderar på att köpa framöver (Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir). Mer irländsk musik.

Polarprisad Patti punkikon?

Publicerat av
Svara

Polarpriset brukar i min mening sällan gå till någon som inte förtjänar det synnerligen väl. I år går det bland annat till en av mina gamla favoriter, en favorit som aldrig upphört att utvecklas och som därför har hängt med i skivsamlingen genom åren. Däremot förvånas jag över att så många kallar Patti Smith för punkikon och punkens gudmor. Rimligtvis har personerna som använder sådana epitet på Patti Smith varken koll på henne eller punken. Patti framför tre låtar av andra låtskrivare: 1, 2, 3. Pattibonuscover från Stockholm. Givet vinval till Patti.

Temple Bar: öl, ostron & sång

Publicerat av
Svara

Det finns många Temple Bar, men bara en Temple Bar i Temple Bar i Dublin och om man någonsin ska gå på en Temple Bar är mitt råd att man ska gå på just Temple Bar i Temple Bar i Dublin. 160 års historia, flera inslag av levande musik dagligen, hundratals whiskey- och whiskysorter, finfina ostron från Galway Bay och minst lika finfina pints Guinness att skölja ner blötdjuren med och om inte det skulle duga finns också typisk pubmat som Ploughman´s lunch av bästa sort och även om det tar emot att dricka annat än Guinness i Guinness hemstad är det tillåtet att prova Smithwick´s till Ploughman´s lunch . Utöver allt detta finns det en beer garden som ger den som längtar efter en cigarr möjlighet att avnjuta denna på plats. Sist men inte minst: atmosfären är som sig bör hur fin som helst och på väl valda platser hänger porträtt av Phil Lynott och Rory Gallagher.

Kineser föredrar franskt & RHCP

Publicerat av
Svara

Enligt winealley.com ökade den kinesiska vinkonsumtionen med 20 % per år under perioden 2006 – 2010. Idag konsumerar kineserna årligen 1,4 miljarder liter vin, vilket, det är min egen räkneövning, gör att kinesen fortfarande konsumerar mindre än 1,5 l per capita. Winealley konstaterar också, att medan Ryssland varit räddningen för många andra länders produktion de senaste åren är det Kina som gällt för fransmännen. När exporten föll med 8,2 % i volym och 18,8 % i värde åren 2008 – 2009, ökade exporten till Kina med 87 % (volym) respektive 54,3 % (värde). Perioden 2009 – 2010 ökade den franska vinexporten generellt, 6,5 % (volym) och 14,6 % (värde). Avseende Kina är motsvarande siffror 57.9 % respektive 53,3 %. Noterbart är också att Kina idag är den största importören av Bordeaux-vin. RHCP.

Beyond Biondi-Santi: Cune, Spätburgunder & Finch

Publicerat av
Svara

För ungefär 20 år sedan köpte jag i samband med VinItaly på mig ett gäng Biondi-Santi. Till detta inköp drevs jag av upprepade uppmuntrande uppmaningar och hyllmeter av hyllande artiklar. Buteljerna jag köpte var av varierande ålder, men ingen var riktigt ung. Merparten var Brunello, några Rosso di Montalcino. Det flaskorna haft gemensamt utöver det höga priset är att de alla känts som mycket seriösa försök att göra ett riktigt bra och elegant vin, men att de kört in i en dimma av flyktig syra, orena stick och otillräcklig druvkvalitet och till slut hamnat i diket. Plockade i helgen upp en Rosso, dessvärre utan årgång eftersom den lilla etiketten trillat bort i samband med någon misshandel flaskan utsatts för i min källare och korken, som förvisso var i bra skick, var så vinmarinerad att den var omöjlig att få något vettigt ur. Etiketten var dock den ”gamla”, det vill säga den där det står ”Cantina della fattoria ’Il Greppo’”. Gissningsvis en tidig 70-talare. Nu tror nog majoriteten av er att jag ska dissa det här vinet fullständigt. T o m jag tror det! Men nej, eller, alltså det var inte bra och i mina ögon mycket långt ifrån marknadsvärdet, men det var ändå okej på något vis. Det var trött, men det hängde ihop i sin ljusa, orangebruna färg och med sin doft med ett överraskande inslag av frukt och för att vara en gammal Biondi-Santi väldigt lite färskt gips och flyktig syra – det sistnämnda förmodligen därför att Rosson fått mindre ek än toppvinerna. Lite murken och trubbig var den, och en aning skitbesk, men den hade en fin eftersmak av nöt och i huvudsmaken kunde man förnimma ett inte oangenämt inslag av petroleum. Shit, bästa Biondi-Santi jag druckit, tror jag! Nu var det dock så att det här vinet öppnades som en avledningsmanöver eftersom min syster och hennes man var på besök och jag själv tänkte dricka en Cune Imperial (Reserva) 1981. Visst, inte bästa Imperial-året, men gott nog, och elegant, vilket förstärker den klassiska Imperial-stilen. Nu var det moget och gott med, pittoreskt nog, ett litet drag åt det mer ”dilliga” Viña Real-hållet, bara för att snabbt återgå till sitt rätta jag: Imperial och Rioja och ett förvånat uttryck av svartvinbärssaft och nykokt, mjölig King Edward. Avslutningsvis: Syster och Svåger hade med sig en Assmannhausen Spätburgunder från Höllenberg och Kloster Eberbach och 2009 och den visade sig vara riktigt mumsig Spätburgunder med både elegans och jordgubbe; något snipig kanske men icke desto mindre god. Beyond The Bizarre.

Torvald, Brioni, Commander, Marshland & Frank Zappa

Publicerat av
Svara

Att en tioårig häst år 2011 kan vara favorit i ett lopp som Olympiatravet är smått osannolikt och vittnar om att det handlar en undantagshäst och möjligen också ganska svaga tips inför loppet. Låt vara att Torvald Palema fick ett bra lopp i Olympiatravet, men att han blir fyra är i min bok fullt godkänt och långt ifrån ett misslyckande. En hedershäst. Att Brioni vinner är oerhört kul och välförtjänt. Att Commander Crowe slår ihop och galopperar är tragiskt. Att Marshland efter en snygg Örjan-styrning från hopplöst bakspår blir tvåa är imponerande. Frank Zappa. Skål för Brioni!

Robert, Tom & jag på balett i Seattle

Publicerat av
6

På tal om ingenting befann sig för en tid sedan min uppdragsgivare tillika kompis Tom Hedges och jag oss på operan i Seattle. Detta därför att Anne-Marie och Tom Hedges är djupt involverade i den välgörenhetsverksamhet som bekostar operan. När vi satt där med ett glas bubbel och väntade på att få inta våra platser sa Tom efter en stunds funderande och tittande ”Lars, look at all these people… a typical opera audience…”, jag förstod att något mer skulle komma så jag väntade tyst medan jag studerade människorna runt omkring oss, som såg ut som folk mest gör och då kom slutklämmen, levererad med viss avsmak ”… all liberals”. Dansen vi sedan tittade på visade sig bland annat vara läckra ”Caught” med musik av min husgud Robert Fripp. Man kan väl säga att medan jag trivdes som fisken i vattnet skruvade Tom alltmer på sig under föreställningens gång.
Dansbonus med Fripp (som spelar gitarr i klippet)

Vit Rhônehyllning & Roussanne vs Marsanne & Carlos Santana

Publicerat av
5

Inte för att det spelar så stor roll, men samtidigt som det är helt i sin ordning att många hyllar druvan Marsanne är det lite konstigt att så få lyfter fram Roussanne. Ibland tror jag rent av att många fått för sig att Marsanne är den stora kvalitetsdruvan av de båda. Kanske är det så därför att den sistnämnda är så svår att odla. Känslig för allt, kort sagt. Resultatet är små, osäkra skördar. Till råga på allt är den sedan svår att vinifiera (oxiderar lätt). Detta har lett till att den på många håll ersatts med Marsanne, som är betydligt lättare att hantera. Numer finns det kloner som är lättare att handskas med, men de är inte alltid lika bra som de äldre, svårodlade varianterna. Hursomhelst: Roussanne är den kvalitativa tungviktaren i vit Châteauneuf-du-Pape (inte Marsanne) och den ingår även i de tillåtna vita blandningarna i norra Rhône, där den ofta utgör kvalitetsbasen medan Marsanne står för volymen. För den skull det inte framgått ovan: Roussanne sopar vingården med Marsanne om det är fråga om kvalitet. Avslutar med en allmän rekommendation att inmundiga både unga och gamla – gärna 20 år om de är av bättre kvalitet – vitviner från Rhône samt ett tips: titta alltid efter vita Rhône-viner på franska, bättre krogar. De brukar inte bara vara bra till maten utan också extremt prisvärda. Carlos Santana har f ö gjort en hel del god välgörenhet genom åren, men bandet Santana och han själv som musiker var på topp för fyrtio år sedan och då kunde det låta så här.

Vinreklam: Knastrande krispig, charmig champagne

Publicerat av
1

Vi förflyttar oss tillbaka till december 2010. Twosonkollegan och jag är på uppdrag i Champagne – jo, vi hamnar misstänkt ofta där… – och bland annat knackar vi på hos Champagne Guy Charlemagne i Mesnil. Vi får en provning som heter duga och mitt i allt det goda visar Charlemagnarna upp ett nytt vin, en Brut Nature som är som en sen, tyst, gnistrande klar vinterkväll, då månen lyser upp den orörda snön, där den ligger framför den lätt frusne vandraren på hans färd genom skogen, på väg hem till stugan, som ännu inte syns, men som avslöjar sig, i den friska luften, där den inbjudande doften av gran, som smäller och knastrar och brinner i den öppna spisen, kan anas. När Twosonkollegan och jag ojat oss färdigt frågar vi till slut vad den här härliga turen i vinterkvällen kostar. Svaret får oss att inse att Charlemagnarna inte har alla hemma. Men det är å andra sidan inget problem för oss konsumenter som kan hinka rikliga mängder av vinterkvällens droppar utan att vara sig skämmas eller bli skinnade. Eller vad sägs om 289 ynka spänn för en riktigt bra Brut Nature? Kan köpas här.
Och här kan man höra Anna Ternheim.