Kategoriarkiv: Musik

Brettanomyces & Reeperbahn

Publicerat av
Svara

Tänk vad ofta vi i vinvärlden inte vet vad vi pratar om. Men pratar det gör vi. Och det är ganska skönt.

I gårdagens inlägg (post? varför då?) nämnde jag Brettanomyces och det är väl ändå inte sant vad mycket lustigheter det skrivits om ”Brett” (kärt barn har många namn). Luktar det verkligen ”mus” (inte närmare definierat än så) och ”Brett” (inte närmare definierat än så – å andra sidan förefaller det rimligt att ”Brett” luktar ”Brett”)? Och vad är ”Brett” och vad är i själva verket gamla korkar och fat och orena vinkällare (de båda sistnämnda är förvisso i sig bra på att främja Brettanomyces-variationernas utveckling)?

Uppenbarligen kan man olika uppfatta substanserna som jästen Brettanomyces (det finns mer än en variant) kan ge upphov till och exakt hur de tar sig uttryck beror på vilken Brettanomyces-variant vi talar om, hur vinet tillverkats och lagrats och inte minst vilka andra aromer de omger sig med. I grunden kan ”Brett” resultera i – mitt kemiska språk är okunnigt och franskt så ni får ordna egen översättning till svenska – 4-éthyl-phénol (stalldoft), 4-éthyl-gaiacol (kryddnejlika) och 4-éthyl-catéchol (kamferolja).

Att ”Brett” ofta sätts i samband med både det ena och det andra och t ex förhöjd halt av flyktig syra och vinäger är nog inte fel, men beror sannolikt på en i grunden ganska taskig vinifiering och ett hygienisk tänkande som lämnar mycket i övrigt att önska.

Smalt om Brett
Brett om Brett
Brett
Brett Anderson
Reeperbahn

Steve Vai vs Mig

Publicerat av
Svara

Det slog mig i natt på vägen hem från Torino att jag borde kunna spela som Steve Vai i mina bättre stunder. Idag tittade jag på lite Vai-klipp på nätet och funderade vidare.
Här har han faktiskt tre gitarrer så det är inte så imponerande.
Fixar ganska säkert koreografin här, men kanske inte solot och helt säkert inte koreografin och solot samtidigt.
Det var det här jag funderade på om jag kunde göra i en bra stund, men vid närmare eftertanke kan jag nog inte det.
Får nog utmana någon annan, synd att Jokkmokks-Jocke inte finns med oss längre.

Agnès Jaoui

Publicerat av
Svara

Fransk film brukar sällan uppmärksammas i Sverige. Kort sagt är fransk filmkonst fylld av barnsligheter och pretentiösa utryck. Fast samtidigt kan det vara riktigt roligt, välgörande vackert och uppfriskande pratigt.

En som uppmärksammats av svenska cineaster är Agnès Jaoui . Skälet till detta är att hon är en synnerligen begåvad skådespelerska, musiker och numer även filmmakerska. Filmvärldens Thom Yorke.

lyssna på agnès
lyssna på thom

Pietro, Sommar, Verismen & Jag

Publicerat av
4

När jag för sisådär tio år sedan sommarpratat i P1 fick jag många kommentarer inte bara på vad jag sagt (en attack på skämtet tillika nötrasen Belgisk blå, en tes om den då allmänt hyllade Lars Ramqvists begränsningar som företagsledare, en idé avseende arbetsfördelningen i samhället i syfte att hjälpa arbetslösa in på arbetsmarknaden och annat, som en vinmänniska förmodligen inte förväntades ha synpunkter på) utan också på musiken jag spelat (Pixies, Belly, Shakespeare´s sister, Paul Weller, Jussi Björling, Janis Joplin & The Big Brother, Rita Mitsouko och inte minst en specialinspelad snutt med Peter Puders (TT Reuter, Commando M Pigg, Thåström) i bästa gitarrform och i Stig Vigs produktion, gjord enkom för mitt program) .

Medan alla – ingen vågade väl annat – var positiva till det sagda, tyckte de flesta att musiken genomgående sög. Den övervägande majoriteten förstod sig inte alls på Puders underbara lilla inspel och stilbildande Pixies tror jag är populärare idag än de var för tio år sedan eller då de höll på som bäst några år tidigare. Någon sa till och med att jag var för gammal sådan där musik. Hur kan man överhuvudtaget bli för gammal för en musik? Möjligen kan en musik, likt en människa, gå ur tiden. Eller för den delen vara ur led med tiden. Eller utsättas för ignoranta individers åsikter.

Hursomhelst, jag lyssnar faktiskt nästan lika mycket på klassiskt och opera som övrig musik, men det är inte så lätt att lägga in speltips på sådan musik i en sådan här blogg, tycker jag. Men okej, nedan följer tips på ett mycket vackert intermezzo från Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana från 1890, en av mina favoritoperor.

Det är en enaktare, vilket det inte finns så där jättemånga av. Det är också huvudskälet till att den oftast sätts upp tillsammans med Ruggiero Leoncavallos enaktare Pajazzo från 1892. Andra skäl är att såväl Cavalleria rusticana (ofta På Sicilien i Sverige) som Pajazzo är skrivna vid samma tid och att båda kompositörerna och deras verk räknas till verismen, Cavalleria rusticana anses för övrigt som stilbildare inom den samma.

Verismen, för er som vill slänga er med lite abc i operakunskap i helgen, försökte, inom operans ramar, att utan romantiska försköningar återge vardagens dramatik.

skön musik

mer skön musik

Regina & Rasputin

Publicerat av
Svara

Det finns otroligt mycket positivt med försäljningen och nedladdningen via nätet. Nackdelen är att en hel generation blir blåsta, kanske för alltid, på lyckan av att botanisera i en välfylld bokhandel eller skivaffär.

En skivaffär som den i tidigare inlägg nämnda Rasputin är levande kulturhistoria. Fem halvstora våningar fyllda av musik, film, klotter och enormt kunnig personal som genomgående ser ut som de musiker de inte blev eller kanske faktiskt är. Mellan våning ett och två tar man sig via en enkel järntrappa. Sedan är det en trång, nedklottrad hiss som gäller. För att saker och ting inte ska spåra ur körs den, i alla fall oftast, av ung man med långt, flottigt hår och ett trevligt ord på vägen, trots att han tycker att han är coolast i Bay Area.

Bortsett från tidigare nämnda musik köpte jag bland annat också Regina Spektors senaste, Far. Låter som följer.

regina

rasputin

Beck, Muse & Malbec

Publicerat av
Svara

Muse har lyckats med det otroliga att göra ett ändå bättre album varje gång de försökt. Följaktligen är The Resistance bäst hittills.

Hur pinsamt det än är så vägrade jag under flera år att lyssna på Beck. Tyckte att han snott Jeff Becks namn. Nu har jag, fem över tolv, upptäckt Odelay (utkom 1996…) på den coola skivbutiken Rasputin i San Fransisco, måste jag få tillägga för att försöka reparera vådan av att ha missat Odelay på det mest uppseende väckande vis (ber alla som genom åren försök övertyga mig om Odelays förträfflighet om ursäkt). Vilket utmärkt album.

Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att Becks musik låter som Malbec från Argentina. Närmare bestämt en Yacochuya. Hm, men om Muse vore en argentinsk Malbec, vilken skulle det vara? Egentligen kan Muse inte vara en argentinsk Malbec, men ska det vara någon måste det vara Bressia Conjuro (som inte finns i beställningssortimentet så man får nöja sig med andravinet Profundo).

yacochuya

profundo

beck

muse

jeff beck

Clem Clempson

Publicerat av
Svara

Sisådär sex minuter in i Skellington (på Colosseum Live) påminns jag om Clem Clempsons utmärkta förmåga att spela gitarr bra. Den som är ointresserad av musik i allmänhet och gitarrhjältar i synnerhet göre sig icke besvär, övriga kan klicka på länkarna här (dessvärre hittade jag inte Skellington på nätet). Avseende Humble Pie finns det en uppsjö av bra musik från det bandet, övriga musiker i gruppen, med Steve Marriot i spetsen, var fantastiska.
clem
colosseum
humble pie