Trots att adressen är densamma som för 1949 Duck de Chine, ligger inte d lounge vägg i vägg; man får helt enkelt famla runt tills man hittar den diskreta entrén en bit bort, inte långt från de mörka männen som står och kränger droger. Väl inne kan man känna sig utvald:
bara att hitta hit kräver sin den. Cocktails förstås, Cohiba och Montecristo, ingen Chartreuse VEP, men väl Drambuie, som kan fungera som substitut om den gröngula abstinensen blir för svår, en härlig mix av mutade och mutande, av omsvärmade västerlänningar som tror sig vara viktigare än de är, ortsbor som har tillstånd och fusk att sälja eller som är framgångsrika företagare och tror sig vara viktigare än de är, äldre män och yngre kvinnor och folk som vill tillhöra de vackra och inne och så du och jag, de förnöjda iakttagarna som diskret glor ögonen ur sig, smuttar på sin Drambuie och puffar på Cohiban och får någon slags förflugen Casablanca-flash mitt i Peking-natten. Dooley Wilson.