Vinisud: Ogre battle & Servitrisen från Underjorden

Plötsligt stod hon där, vid sidan om vårt bord, inte särskilt anspråksfull vare sig till kroppshydda eller munhygien och med en därmed allt annat än uppfriskande andedräkt, som gjorde sig påtaglig när hon slog fast att vi skulle dricka Piña colada som aperitif. Utan att invänta vårt svar började hon skriva ner sin egen beställning med ett lika belåtet som mystiskt och illauktande leende, ja munnen stod och läckte på vid gavel när hon gjorde detta. När vi vågade oss på ett försiktigt ”nja, vi tänkte oss nog en öl före maten” förlängt med ett onödigt ”vi har provat vin hela dagen”, tog det hus i helsike och efter att ha talat

Pintade på språng

om för oss vilken slags lägre människoras den tillhör som inte dricker Piña colado som aperitif på hennes restaurang gick hon med påtagligt sura steg och ett synnerligen fientligt kroppsspråk iväg och hämtade ett par öl, som hon snart var tillbaka med och ställde ner med ett klatsch eftersom uppseendeväckande mängder vätska rann utmed glasens utsidor. Medan vi försökte torka av oss ölskvättet föreslog hon så att vi skulle äta fjäderfät pintade idag och dricka Månadens Vin. Vi tog ett djupt andetag och sa tyst och utan att se på henne och framförallt utan att insupa hennes bristande munhygien ”i så fall vill vi prova vinet först”. Efter att ha stått och glott på framförallt mig en lång stund gick hon slutligen iväg och hämtade en butelj rödtjut och skvätte ner insidan av ett undermåligt, litet och löjligt glas med det. Trots den bristfälliga provningsvolymen stod det klart att vinet var av vad man vänligt skulle kunna kalla ett prisvärt budgetvin, pimpat med äcklig maceration carbonique-teknik. Nu tog jag bokstavligen talat saken vid hornen och spände ögonen i Servitrisen från Underjorden och förklarade på en lång utandning att vi inte skulle dricka hennes vin och inte äta hennes fjäderfä, däremot ville vi ha en hamburgare. Medan jag vände bort huvudet för att andas in frisk luft, stod hon där och sög på sina ruttna tänder och funderade över vilka djävelskap vi skulle utsättas för. Till slut bestämde hos sig förmodligen för att spotta i våra hamburgare för efter att ha låtit oss vänta en halvtimme var hon så plötsligt tillbaka med ett brett, illaluktande leende och två hamburgare, som vi hade väldigt svårt att få i oss. Ogre battle.

Äta i Palavas (Montpellier)

Palavas les Flots är en kommun i sig, men ses oftast som Montpelliers hamn och strand, allt i ett. Väl placerad i den, sommartid, trevliga miljön, ligger Le

Palavas är Montpelliers hamn och strand, allt i ett.

Saint Georges. En krog som följer havets rytm och bjuder det som dagens fisketur inbringat. Som tur är håller man sig även med en finfin entrécôte och lika finfina ostron från bankarna utanför närbelägna Bouzigues. Kort sagt är detta en restaurang för den som uppskattar trevlig service, en utmärkt köttbit och frukterna från Medelhavets bästa ostronbankar. Ganska kort  vinlista, som ändå har den goda smaken att innehålla det viktigaste, här exemplifierat med Château Saint Martins läckra Picpoul de Pinet för inga pengar alls.

Côté Rue: Stjärnglans över Draguignan

Inte nog med att Benjamin Collombat arbetat på trestjärnig krog, imponerats av danska laget i Bocuse d´Or, gästspelat i Norge, har råkoll på Noma och har utsetts till ”Espoir 2011” av Guide Michelin, han har dessutom bestämt sig för att skapa Draguignans första stjärnkrog. I augusti 2011 öppnade han Côté Rue, i förrgår var Guide Michelin där och provåt igen och frågan är om inte stjärnan kommer redan i nästa upplaga av guiden. Även om den nu inte skulle komma då, är Côté Rue ändå det givna krogvalet i Draguignan med omnejd. Modernt, innovativt, humant prissatt (menyer mellan 29 och 59 €), hygglig vinlista (Montirius Gigondas för under 50 €), trevlig och bra service anförd av Sandrine Collombat och, framförallt, gott. Att Benjamin Collombat dessutom är synnerligen sympatisk och avspänd gör, förstås, inte saken sämre. Värt en charter till Nice och hyrbil därifrån.

Kött, vin & byfånar i Logroño

Mitt i smeten i Logroño, närmare bestämt på Capitán Gallarza 10, esquina Potales 61, ligger Herventia. Alldenstund ställets adelsmärke är kött och ”la cocina del fuego” äter man helt fantastiskt kött här och alldeles särskilt grillat sådant. Vinlistan innehåller ett, för ett vinområde, hyggligt utbud av utländska viner, men framförallt ett långt pärlhalsband av reservor och crianzor, som blott undantagsvis orkar ta sig över 26 eurosgränsen. Lägg till det ett hyggligt champagneutbud, där fina Gosset är dyrast med sina 59 euro och ni förstår att, så länge ni undviker Pingus för 698 euro,  har man inte råd att inte gå både lös på och gärna också vilse i vinlistans utbud. Som extra bonus för gästerna bjuder Herventia på en trevlig och duktig personal, som toppats med undantaget från det nyss sagda i en synnerligen sur och spänd hovmästare/sommelier, vilken tillfredsställer gästens behov av byfånestudier till den grad att man inte behöver se en enda dokusåpa eller talangjakt på TV den närmaste månaden.

Tips på tapas: Marivella

Den avseende sin precision något… nonchalanta… adressen ”Carretera Madrid-Barcelona, Km 241”, förtäljer inte att man måste svänga av allfartsvägen mot Calatayud för att hitta ”Marivella”. Kanske behöver ”Marivella” inte vara mer precist i sin positionsangivelse: ställets parkeringsplats är lunchtid överfull hursomhelst. Den som kommer hit första gången ska inte låta sig skrämmas bort av ställets osexiga utseende: här servera tapas, och för den delen kaffe, som gör resenären lycklig.

vARNing för Ryanair – flygets BiB

Enligt SvD – och Rapport och Råd och Rön– struntar Ryanair blankt i klagomål och

Flygande BiB

fällningar i Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Rent av säger företagets konsumentchef (har de verkligen en sådan?) Stephen MacNamara ”Vi är inte intresserade av vad någon konstig svensk konsumentgrupp tycker”. Under mitt ständiga resande har jag vid ett par tillfällen provat Ryanair och det är verkligen flygbolagens Bag-in-Box < 150 kr i total obalans och såväl över-svavlad som –sockrad och – syrad och rejält migränmotiverande.

 

Küchenchefs Herr Oehlschläger Schnitzel

På det korrekta, men inte uppseendeväckande, Hotel Heidekönig, just utanför den vackra staden Celle – ytterligare en av alla tyska städer man måste besöka – arbetar, enligt hotellets broschyr, Kochlehrling Frederic Bischoff i köket tillsammans med sin, fortsatt enligt broschyren, förebild, den förre kockolympiern Küchenchef Herr Oehlschläger. Huruvida det stämmer att unge herr Bischoff arbetar där, kan vi inte gå i god för, däremot står det utom allt tvivel att Herr Oehlschläger är Küchenchef på stället och när vi, i förra veckan, trillade in i restaurangen en sen kväll tog han, iförd en kockmössa av imponerande styvhet och mått, emot oss på ett ytterst älskvärt vis och serverade oss en fullständigt lysande wienerschnitzel, gjord enligt konstens alla regler, sa i alla fall Hustrun som kan sådant där och som lugnade mig när jag ville fly fältet då det plötsligt, strax efter att vi lagt vår beställning, började banka och leva ute i köket – tydligen ingår bankning när man gör slik mat. Hursomhelst: missa inte Küchenchef Herr Oehlschläger och hans formidabla schnitzel när ni besöker Celle. Här finns han (låter er inte luras av den oansenliga fasaden – den är bara en fasad).

Lördag på Landals i Hallsberg?

En dag när du antingen har för mycket eller ingenting att göra: tag tåget till Hallsberg – detta steg kan och bör, för att undvika onödigt krångel, hoppas över om man redan befinner sig i Hallsberg – stig, som det sig bör då man är på väg till Hallsberg, av i Hallsberg, gå igenom stationsbyggnaden, titta, väl ute ur byggnaden, rakt över gatan, två fingrar vänster, fäst blicken på Landals Konditori, gå dit, stig in, frossa, helst på övervåningen, i smörgåstårta, wienerbröd, arraksbollar, bullar, bakelser och kakor och tag dig en titt i bokhyllorna, har du med dig en bok kan du byta ut den mot en i hyllan befintlig, känner du för att taga med dig en vinylskiva ur hyllans samling, gärna av typen ”Melodifestivalen 1977”, gör du det, åk sedan hem glad och förnöjd. Med andra ord: missa inte Landals Konditori i, i övrigt inte direkt superhäftiga, Hallsberg – det är värt en lördagsutflykt.