Mellanlandade i Kiev på vägen till Simferopol. Efter 40 minuter i passkontrollen, visade det sig vid bagagebandet att min väska inte fanns på plats. Dock gjorde Aerosvits markpersonal ett utmärkt arbete och lyckades efter en halvtimme spåra väskan till ”bagagerummet”. Ganska snart efter detta kom en väldigt irriterad man dragandes med min väska, gav mig den och sa ”brown, not black”. Jag tror faktiskt att jag kommer att ligga vaken en stund i natt och fundera på vad i hela världen han menade med det.

Nya Terminal F på Moskvas flygplats Sheremetyevo är inget annat än grandios och lyxig (massvis med Ukrainska vittofflor till salu, bl a på Zilli där de kostar mer än min resa Nice – Simferopol ToR) bortsett från ett bortglömt rum – rummet som Putin glömde – som står orört sedan Breznjev sånär som på ett par datorer (eventuellt av märket Norsk Data) som kom dit sedan Boris Jeltsin i fyllan och villan bestämt sig för att det var dags att modernisera Sheremetyevo. Till detta rum förs resenärer med besvärliga transitönskningar, som att få komma med sitt plan till Simferopol. Nåväl, efter en vänlig och effektiv behandling blev jag ombedd att tillsammans med fem kineser – vart de skulle begrep jag aldrig – följa efter en bestämd dam som rusade genom vackra Terminal F med oss, nerför lugubra trappor och genom kraftigt upplysta korridorer, tills vi slutligen stod öga mot öga med en gigantisk, uniformsklädd dam som, som tagen ur en av Max Mosleys våta drömmar, stirrade stint ut i horisonten och vrålade ”baagatsche!” gång på gång åt oss (kineserna och mig). När vi mest bara tittade förvånat och roat på varandra började jättekvinnan att slå på sina öron samtidigt som hon skrek ”baagatsche!”. Då gav sig kineserna till att fnittra och till slut gav den imponerande och högljudda damen upp och vinkade oss vidare till en liten buss, där vi knappt fick plats men det luktade avgaser och läckte in vatten. Efter en resa så lång att jag började bli rädd för att planet var inställt och vi skulle bussas till Ukraina, kom vi lätt koloxidförgiftade fram till Terminal C, där kineserna med sin besvärliga destination och framförallt sina besvärliga kinesiska pass fastande i en kontroll som de sannolikt fortfarande står i (eller så skickades de till Chodorkovskis Sibirien – de hade trots allt fnittrat åt Stora Damen), medan jag vinkades vidare till en ung, arg, uniformsklädd kvinna som bestämt rotade igenom min väska medan en likaledes uniformsklädd man – inte så ung, men även han såg arg och dessutom viktig ut – barskt iakttog henne. Efter att båda intresserat tittat och känt på min rakapparat fick jag så äntligen gå till min gate och den väntande flighten till Simferopol. För övrigt är det idag, 24 augusti, Ukrainas nationaldag.

Noterar på Aeroflot-flighten Nice – Moskva (på (om)väg till Krim), att Aeroflot slår alla andra flygbolag när det gäller att hålla igång högtalarsystemet efter start. Dock är detta oväsen mindre störande hos Aeroflot än hos konkurrenterna ity man har haft vett att justera ner volymen så det enda som hörs är ett behagligt mummel – på ryska, engelska och franska – som blandar sig med det konstanta suset i ett flygplan och sakta söver en. När man vaknar är det dags för lunch och en kaka till kaffet som inte går av för hackor eller vad sägs om en kaka som både luktar och smakar som ett inte tillräckligt bra vin som legat för länge i inte tillräckligt rostade franska ekfat? Således luktar och smakar Aeroflots kaffekaka trä och kokos. Bäst av allt: doften sitter kvar i fingrarna till dess man tvättar dem, varför man kan sitta där och analysera kakan även sedan den är uppäten. Tror Aeroflot är det enda flygbolaget som erbjuder passagerarna att både äta kakan och ha den kvar.