Det är alltid intressant att se hur vi i Nuet skriver om historien och hur vi tar historiska personer och anpassar dem för våra egna syften. Om man ska tro propagandan från Château Pape Clement var påven Clemens V en riktig hejare som inte bara direkt deltog i vintillverkningen utan också var en synnerligen handlingskraftig påve. I sin utmärkta bok ”Påvarna” – läsbulla utfärdas härmed – konstaterar Göran Hägg, att Clemens V är ”en av de för kyrkan mest katastrofala personer som innehaft ämbetet som påve”. Trots att det är tveksamt om ”han och kung Filip (Philippe IV le Bel) alls kunde tala med varandra” (den förre talade occitanska, den senare ”franska”) förhindrade det dem inte från att skylla den förre påvens, Bonifatius, tillkortakommanden och bannbullor på tempelriddarna, vilket ledde till att merparten av dessa inom kort brändes på bål för att de ägnat sig åt ”avgudadyrkan och homosexualitet”. ”Till skillnad från dem som begick inkvisitionens övergrepp eller drev häxprocesserna kan varken Clemens eller hans omgivning för ett ögonblick ha trott på de absurda anklagelserna,” skriver Hägg, som också konstaterar att Clemens passade på att hänge sig åt nepotism av sällan skådad omfattning. Tilläggas ska, att Dante i ”Den gudomliga komedin”, välförtjänt enligt Hägg, placerade Clemens V som näste man upp och ner i hålet i ”Inferno” ovanpå de likaledes usla påvarna Nicolaus och Bonifatius (se ovan). På tal om slottets version som, som alla förstår är direkt löjeväckande, är den även historiskt felaktig såtillvida att Clemens inte hade något val: han kunde inte sätta sig på påvestolen i Rom. Han avled, efter en kringflackande tillvaro, i Carpentras (inte Avignon). F ö låg varken Avignon eller Carpentras i Frankrike vid den här tiden (jfr slottets propaganda) utan i Provence, som tillhörde det tyska kejsardömet och närmast löd under kungen av Neapel. För den som nu undrar: den påve som först installerade sig i Avignon på riktigt var Clemens efterföljare Johannes XXII.
Alternativ till den katastrofala påvens vin.
