I Provence springer i största allmänhet hundar lösa. Mest överallt. När jag nyss var ute och joggade med mina (lösa) hundar kom det en (lös) schäfer springandes mot oss. Sådant brukar lösa sig, särskilt som schäfern var en tik och mina båda hundar är hannar. Döm om min förvåning när den uppenbarligen synnerligen korkade schäfern inte gick fram till den tioårige dalmatinern och utbytte lite nosande med honom innan vi alla drog vidare utan istället helt frankt attackerade den tvååriga hovawarten. Så snart jag insåg vad som höll på att hända försökte jag avstyra det hela, men det tog ungefär en tiondels sekund innan schäfern satt fast i hovawartens käftar och låg och småsprattlade på marken. Vad som då flög i dalmatinern vet jag inte, men – här bör känsliga personer sluta läsa – han började plötsligt, ja, slicka schäfertiken. Efter en stund då hovawarten väl tyckte att angriparen föreföll lugn och att det inte var läge att bita vidare eftersom husse stod och vrålade människoljud i örat på honom, släppte han schäfern som försvann i en väldig, om än lätt haltande, fart. När jag kom hem och förväntade mig viss uppmärksamhet – jag blödde från benet och hade fått en blå tumme – begick jag misstaget att berätta om dalmatinerns tilltag varpå hustrun lämnade mig med mina sår och ett ”ni karlar är likadana allihop”.
Vintips: ”Ungdomlig, mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av persika, ananas, smörkola och vanilj; torrt, mycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av tropisk frukt, vanilj, smörkola, nötter och citrus.”