Kategoriarkiv: Vinproduktion

GUN:s vinetiketter i Toulouse!

Publicerat av
3

Runt senaste millennieskiftet lyckades jag lura den geniale designern Greger Ulf Nilson aka GUN, att inte bara göra layouten till min roman ”Skördeoffer” (Gong Gong 2002) utan också en radda etiketter till viner som jag då var inblandad i. Resultatet blev som förväntat nyskapande och högst personliga etiketter (”Skördeoffer” blev också både originellt och vackert layoutad med en cool omslagsbild och högkvalitativt papper och tryck), etiketter som kom att prisas på så olika platser som Guldäggsgalan i Sverige och VinItaly i Italien. Och nu ställs de där etiketterna ut på Galerie Château d’Eau i Toulouse (11 september – 5 november 2023).

”La photographie comme point de départ” heter utställningen, som visar ett flertal (prisbelönta) böcker, framförallt fotoböcker, (prisbelönta) fotografier och annat (prisbelönt) som den flinke Greger skapat genom åren. Tidigare har några av etiketterna han gjort varit med på ”Le mois de la photo” i Paris och hans verk i övrigt har visats lite varstans i världen. Något om etiketterna som kommer finnas i Toulouse:

”r-etiketterna” användes för vinerna som tillverkades i SARL Rabiega Negociant, ett bolag som startades i mitten på 1990-talet för att göra mer volyminriktade drycker vid sidan om gården Domaine Rabiega. Syftet med detta var att balansera det underskott som en liten gård som Domaine Rabiega (10 ha) alltid dras med. Det lyckades väl. Medan vi gjorde mellan 16 000 och 20 000 flaskor per år på gården snurrade vi runt cirka 700 000 liter i vinhandelshuset (vin som köptes in, förädlades och såldes vidare, alltså så som många av de ”stora” arbetar idag, t ex Château d’Esclans, Château de Berne och Château Minuty, med den skillnaden att de är mångmångdubbelt större än vi var).

Etiketterna domineras av ett ”r” som Greger skapat enkom för de här etiketterna – även om det kan förefalla så, finns det inget annat typsnitt som är exakt likadant som det här r:et. Vad gäller pinnen med en rund prick vid sidan om (användes för ”Rabiega Prestige”) är det däremot inte unikt för de här etiketterna och har heller aldrig, som det unika r:et, fått en massa priser. Den här designen fick för övrigt stort utrymme även på VinExpo i Bordeaux 1999 (tror jag det var) när de första gången visades där, och vi har sett många kopior ute i världen sedan dess. Kul är att gruppen som köpte Domaine Rabiega 2020 ånyo har lyft fram det unika r:et och gett det en plats på några av sina etiketter, och då inte minst på ultrapremiumrosén ”r Rabiega rosé”.

De svartvita etiketterna baserade på ”Rabiega r:et” gjordes för en serie viner på Château d’Esclans som vi arrenderade mellan 1995 och 2004. Här gjorde vi viner som Grebase, Mourbase, Carbase, Svala, Rouxanne, Concours, Tibouren, Rochêne och Recinsaut. Detta kunde vara rosévin jäst och lagrat på ny ek (Rochêne då, Garrus idag), rödvin på torkade druvor (Recinsaut, cinsaut gjord som recioto), fatjäst rolle och annat som var nymodigheter då. Men framförallt handlar utställningen om  Grebase (grenache), Mourbase (mourvèdre), Carbase (carignan), Svala (rolle) och Rouxanne (roussanne) – samtliga endruvsviner.

Till varje vin gjorde Greger en positiv och en negativ etikett, dvs han vände på färgerna och lät vitt bli svart och svart vitt. Än mer originellt är att r:en på etiketterna är fotografier av en skulptur av urspungsr:et. Varje låda innehöll hälften negativa och hälften positiva versioner. Tyvärr försvann de här originella verken ut i intet när Vin&Sprit senare sålde sin verksamhet.

”Signature” skapade Greger för det bästa av det bästa från Château d’Esclans. De här vinerna gjordes alltid i mycket liten volym, max ett tusental flaskor, oftast färre, ibland bara ett par hundra. Dyra och exklusiva och de skulle ha en etikett som matchade det. Signaturen på flaskorna är min fula signatur, som Greger med hjälp av guld- respektive silverblad, en vacker flaska och en allmänt snygg och stram design med väl valda typsnitt och annat jox lyckats få riktigt exklusiv. När Vin&Sprit sålde fick jag rätten att behålla både namnet och designen, och faktum är att den här versionen av namnet ”Signature” förmodligen är den enda som någon någonsin lyckats skydda i vinsammanhang – vilket inte hindrar att det finns massor av ”signatur” och ”signature” på olika håll i världen. Jag själv har dock inte gjort något nytt ”Signature” sedan jag lämnade Château d’Esclans 2004.

Sist men inte minst Ententa, Sariza och Mammuth. Har tidigare skrivit om det här bulgariska äventyret på vinifierat.se. I korthet fick jag 2001 lov av min arbetsgivare Vin&Sprit att åta mig två konsultuppdrag. Detta sedan jag fått en mängd förfrågningar efter medaljerna och poängen som trillat in till Domaine Rabiega och Château d’Esclans och blivit utsedd till ”Vigneron de l’année” av GaultMillau. Det ena uppdraget landade i hos Hedges i Washington State, USA, det andra hos Vinzavod Assenovgrad utanför Plovdiv i Bulgarien.

Ett resultat av arbetet i Bulgarien, vars syfte var att dels skapabättre viner, dels utbilda personalen, blev ett antal nya viner, gjorda enligt principer som dittills inte använts i Bulgarien: grönskörd, extremt välvalda skördedatum per parcell, sorteringsbord, små jäskar, nya ekfat (franska och bulgariska) med mera. Inte minst lyfte vi också fram druvor som rubin, som dittills sällan setts i ensam majestät (om ens alls). Av rubin gjorde vi ett elegant vin kallat Sariza (kejsarinna), av mavrud gjorde vi ett power-vin som skulle gjort självaste Parker lycklig kallat Mammuth och så gjorde vi en blend av rubin, mavrud och cabernet sauvignon kallad Ententa (samförstånd). Hur väl vi lyckades kan diskuteras men vi var nöjda och Jancis Robinson och en internatilnell jury (med bland annat Mishca Billing) rankade samtliga tre viner topp fyra i samband med en provning då de skulle utse Bulgariens bästa viner.

Vad gäller etiketterna trollade Greger igen. Nu byggde han ett akvarium, fyllde det med vatten och droppade vin i det och tog bilder av de olika mönstren detta skapade. De här bilderna fick sedan dominera etiketterna, som också innehöll en massa text (i stramt typsnitt) om det unika projektet som låg bakom de här vinerna.

Idag torde dessvärre såväl etiketterna som vinerna vara ett minne blott – skälet till det finns i mitt inlägg på vinifierat från januari 2020, läs gärna det, och åk framförallt till Toulouse, denna läckra stad, och gå på Château d’Eau medan Gregers utställning pågår.

Musik.

Nya etikettsregler

Publicerat av
4

Efter många om och men har politikerna i Bryssel värkt fram ett nytt regelverk för Europas viner. Medan debatten i Sverige mest handlat om vilka ingredienser som kan tänkas ha tillförts drycken och om hur druvorna har odlats, har det ute i Europa mer ofta handlat om energiinnehållet. Det är också det sistnämnda som får mest utrymme i det nya regelverket.

Kort sagt ska på etiketten och/eller via en QR-kod framgå hur mycket energi vinet ifråga innehåller. Utöver detta ska eventuella rester av processhjälpmedel och/eller de fåtal tillsatser som får göras, till exempel arabiskt gummi och vinsyra, nämnas på etiketten. Detta utöver det regelverket som redan idag finns avseende alkohol, volym och allergener som svavel och äggvita.

De nya reglerna börja gälla kommande årsskifte och gäller inte retroaktivt. Som producent tycker jag att det är utmärkt att alla ämnen som finns mätbara i drycken ska nämnas. Det kommer innebär att väldigt få saker nämns och det är viktigt i en tid då alltför många låtit sig itutas att vin generellt innehåller hur mycket tillsatser som helst. Det gör, som bekant (hoppas jag), inte vin.

Som vanligt missar både lagstiftarna och de högljudda den verkliga utmaningen med vinbruket (och allt annat jordbruk): användningen av gifter i odlingen (ja, vanligtvis även i ekologisk och biodynamisk odling). Det finns många som arbetar hårt på att minimera de nödvändiga växtskyddsmedlen och att  bättre vårda jorden, och de bör uppmärksammas – lämpligen genom att de som inte arbetar klokt i sitt jordbruk får stå med dumstrut i skamvrån, vilket enkelt kan ske genom att skördeuttaget och mängden gödsel och vatten som använts under året sätts ut på etiketten.

Regenerativt proselytparty

Publicerat av
Svara

Årets modeord i Vinsverige är, tydligen, regenerativt. Och vad är då det, tro? Nu vet kanske alla det, och den som inte vet gör nog rätt i att låtsas veta, men om någon ändå till äventyrs behöver få en förklaring, handlar regenerativt vinbruk i huvudsak om att inte plöja så förbannat mycket. Istället ska jorden få växa sig stark i kraft av sig själv och den mångfald dess mikroliv kan uppbåda. Genom att så välgenomtänkta blandningar av allehanda klöver, gräs och blommor skapar vinbonden biologisk mångfald mellan sina vinrader och hjälper på så vis jorden att må gott. En bonus i torra områden är att växtligheten bidrar till att bevara fukten, i den mån den nu finns, mellan raderna.

Är detta något nytt? Nej, det är nog bara så att det blivit mode i vissa kretsar att prata om saken nu, och när så sker finns det alltid odlare som inte hade koll som snabbt hänger på. Och det är utmärkt. Ju fler som tänker till och inser sitt eget ansvar, det faktiskt stora ansvar det innebär att odla och därmed vårda jorden, desto bättre är det, och att ”regenerativt” blivit mode för många är något som vi alla ska applådera.

 

Annat var det för drygt 30 år sedan när vi började så utvalda gräsblandningar mellan raderna på Domaine Rabiega. Till och med den dåvarande rådgivaren från Chambre d’agriculture i Draguignan sökte upp mig och förklarade, att gräset skulle konkurrera med vinstockarna om vattnet och att de sistnämnda därför skulle tvingas till ett bistert liv dominerat av en ständigt närvarande törst. Idag är ingen gladare över våra gräsblandningar är den kanske lite bättre påläste rådgivaren ”Chambren” håller sig med nuförtiden, ja, denne är till och med glatt positiv till ekologisk odling och hållbart jordbruk och tycker inte att sådant är bjäfs och något som stadsbor roar sig med i sina blomsterlådor och rabatter.

 

Tiderna förändras – men det är inte alltid att det som förefaller nytt är så nytt. Egentligen. Jag raljerar lite här om den stackars rådgivaren då för 30 år sedan, han var okej, om än ej särskilt vänligt inställd till sådant som avvek från den breda vägen.  Men det fanns många andra fränder bland vinbönderna, som också ägnade sig åt ekologisk odling och att så gräsblandningar mellan sina vinrader. Redan då. Och vi var absolut inte de första att tänka till.

Den som kommer till Domaine Rabiega idag kanske undrar varför inte alla raderna är sådda med gräs. Skälet är att gården var i ett lätt om inte osunt så i alla fall allt annat än välskött skick när de nya ägarna tog över sommaren 2020. Ett resultat av det var och är att vi varit tvungna att vidta olika åtgärder för att förbättra jorden och dess förutsättningar. Vi har då bland annat fått se oss nödgade till att plöja en del. I år, år tre, är vi färdiga med det arbetet och vi kommer att så gräsblandningar i merparten av de ännu inte sådda raderna. Vi vill ju inte att någon ska tro att vi inte är regenerativa.

Musik.

Hur länge är piwidruvor resistenta?

Publicerat av
Svara

Efter att länge ha varit persona non grata har hybrid-druvor, korsningar mellan olika vitis-arter, blivit populära, åtminstone i utsatta klimatzoner och bland odlare som vill undvika alla former av växtskyddsmedel så långt det är möjligt. Med tanke på att de hybrid-sorter som sedan en tid dyker upp på marknaden är gjorda för att stå emot inte minst mjöldagg och att de är mer eller mindre nya och obrukade, är de för dagen effektiva och tilltalande lösningar för den som gärna avstår kopparbaserade och systemiska växtskyddsmedel. Gott så. Det få dock tycks ta med i beräkningen är evolutionen och att svamparna är stadda i ständig anpassning. Med andra ord kan det, bör det, vara en tidsfråga innan vi får se till exempel mögelsvampar som Plasmapora viticola (”vinmögel” , mildiou fr.) som överlistat en eller annan piwisort. På sikt är det alltså kanske så, att piwisorterna framförallt är intressanta för odling i tuffare klimat snarare än för den som vill undvika växtskyddsmedel.

Gammal carignan igen

Publicerat av
Svara

”Gammal carignan” såtillvida att vinet i sig har 15 år på nacken, snarare än att stockarna är lastgamla. Vikten av det där sistnämnda betonas inte sällan när frågan kommer på tal om huruvida det är möjligt att göra riktigt bra vin med druvan carignan. Har sedan decennier hävdat att det inte behövs gamla stockar, låt vara att det kan vara en fördel. Däremot är ett begränsat skördeuttag av största vikt. Och, förstås, en lämpliga hantering under och efter skörden.

Att välgjorda carignan-viner är långlivade är ingen nyhet, och ett 15 år gammalt dito är rent åldersmässigt inte mycket att skryta med. Skälet till att jag ändå tänker skryta lite om ett blott 15 år gammalt carignan-vin är att det kommer från Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc.

Började arbeta på konsultbasis med gården i samband med skörden 2006. Då var vägen fram till den önskade kvaliteten lång. Inte bara därför att vissa fält var planterade med hopplösa, högavkastande kloner och att det saknades en tradition av kvalitet på Brescou. Där fanns också en och annan olämplig maskin som behövde bytas ut, och den tydliga odlingsfilosofin lös med sin frånvaro. Idag, 17 år senare, är gården en liten juvel, som stoltserar med två certifieringar för hållbart jordbruk och ett för ekologiskt vin, och till det ska läggas att verksamheten är koldioxidneutral. Bäst av allt: en ägare som lagt ribban högt och en oerhört skicklig och motiverad personal. Klart det blivit bra. Det enda som inte hängt med i utvecklingen är priset. (Konsultens betydelse? Absolut. Men inget hade gått att åstadkomma utan den satsande ägaren och den fantastiska personalen.)

Men åter till det inte särskilt gamla carignan-vinet, blott 15 år gammalt. Grejen är, som torde framgått ovan, att Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 tillverkades i en tid då långt ifrån allt var satt på plats på gården. Kort sagt haltade det mesta. Likväl kom den här lilla godingen till då. Och det ser jag som ett uttryck för druvans storhet. Ge den bara någorlunda rätt förutsättningar och behandla den med (stor) respekt så kan det gå vägen även om inte allt är som det ska.

Jag brukar under en mer eller mindre lång tid prova viner jag gör. Detta i syfte att bättre förstå vinet i fråga och förhoppningsvis kunna göra det (ändå) bättre nästa gång. Ibland känner jag att någon flaska ska ligga extra länge. Det gällde det aktuella vinet. Här fanns något som signalerade, att trots att så mycket ännu inte var på plats, skulle den här fula ankungen komma att blomma ut som en svan med tiden. Och så blev det! Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 är fortsatt vitalt och bjuder på en tilltalande frukt med inslag av både lingon och blåbär och, förstås, mognadsaromer och väl integrerade toner från den ek vinet en gång fick sig till livs. Den påtagliga syra som inte sällan utgör en vattendelare när carignan provas, är här väl avvägd och känns bara livgivande.

Det är en ynnest att ha fått vara (och fortsatt vara) konsulterande vinmakare med erfarenheter från mängder av druvor, odlingsplatser, länder och kontinenter, och kanske är den största ynnesten att ha fått arbeta så mycket med de sydfranska sorterna grenache, carignan och syrah. Höjden och bredden för vad de här tre kan åstadkomma var för sig eller tillsammans är snudd på oändliga.

Musik,

La Bourbe & därefter på Domaine Rabiega

Publicerat av
Svara

Voilà! Första vinet från årgången 2022 på Domaine Rabiega är sedan några dagar på flaska! Snabba ryck, kan tyckas, och för det mesta brukar vi inte buteljera förrän tidigast i februari året efter skörden. Skälet till detta snudd på nouveau-vin är att det handlar om en liten volym, som dels kändes klar, dels var svår att lagra på ett korrekt vis – ju mindre volymen är, desto knepigare är det där med att hålla behållaren syrefri, och det gäller särskilt om det är en tank med så kallat mobilt tak, alltså en överdel som kan höjas respektive sänkas beroende på kärlets exakta volym. Inte sällan krävs det mycket svavel för att klara av ett sådant lagerförfarande, och likväl finns en risk att vinet oxideras eller på annat vis tar stryk av kontakten med syre. Således: för att undvika både svavel och oxidationsrisk buteljerade vi.

Vinet? Jo, det är så kallad ”bourbe” som vi jäst. När druvorna till de vita och rosa vinerna pressats eller som i vårt fall fottrampats, dras musten till ett kärl, där allt kyls ner. Efter några dagar har rester av skal och druvkött fallit till kärlets botten. Denna bottensats kallas på franska ”la bourbe”. Så snart sedimenteringen är klar kan bonden flytta den rena musten till ett nytt kärl och låta jäsningen starta. Skälet till att producenten strävar efter en mer eller mindre klar must är att det kan finnas/oftast finns orenheter i det som faller ner till botten, orenheter som skulle kunna påverka arombilden negativt.

För egen del har jag, i likhet med flera andra vinmakare, inte sällan valt att göra en andra sedimentering av den där första bottensatsen. Resultatet blir nämligen vanligtvis en väldigt aromatisk must. Nu ska sägas att det inte alltid är möjligt att göra detta. Ibland är bottensatsen alltför oren och ibland börjar den jäsa innan den andra sedimenteringen är klar. I år, då vi hade en otroligt fin bottensats och väntade på att den andra sedimenteringen skulle bli klar, satte jäsningen igång. Vi hade då valet att blåsa av allt eller så kunde vi chansa på att det skulle bli bra i alla fall. Min bedömning utifrån bottensatsen kvalitet var att vi skulle köra på.

Tur var det, för de cirka 100 liter vin vi kunde rädda från bottensatsen var tveklöst värda att rädda. Det är inte så att vi skapat en stort vin. Snarare ett ganska (alkohol)lätt och friskt rosévin – bottensatsen vi jäste kom från både vit och rosa must och som vi inte försökt påverka färgen, eller något annat, har vinet en mycket ljust rosa nyans. Men även om vinet inte är ”stort” är det synnerligen spännande och tämligen gott, och i den mån någon tänker att det låter måttligt intressant vill jag påminna om att det bara finns 100 flaskor ”La Bourbe”.

Vad gäller gårdens övriga viner från årgången 2022 kommer de buteljeras planenligt en bit in på 2023 och senare (beroende på vilken tid de tarvar i betongägg och ekfat). Närmast på tur står de två roséviner vi gjort i år, Domaine Rabiega rosé och r Rabiega Rosé, samt ett av de båda vitvinerna, Domaine Rabiega blanc, och röda Ergo Bibamus. Clos Dière, Domaine Rabiega rouge och Fleur de Lys är långt ifrån klara så dem får vi återkomma till när dimman lättat.

Uppföljning skörden 2022 Domaine de Brescou

Publicerat av
Svara

Det är inte bara på Domaine Rabiega jag haft näsan i skörden i år. Var nyligen på Domaine de Brescou och kollade upp var vinerna från 2022 nu befinner sig.

Jämfört med Domaine Rabiega och södra Provence har trakten runt Pezenas fått mer nederbörd, och det dessutom vid rätt tillfälle. Till skillnad från många andra områden som fått se sina skördar minska 2022, eller åtminstone vara lika små som i fjol, är Brescou cirka 25% upp i år. Till del beror detta på att man sluppit frosten, till del på den nämnda nederbörden.

Rent karaktärsmässigt uppvisar skörden på Brescou/i den här delen av Languedoc många likheter med Rabiega/södra Provence (och flera andra håll detta torra och varma år). Till exempel är de röda vinerna ibland överraskande ljusa och lätta (se mitt tidigare inlägg om rödvinerna på Domaine Rabiega). Detta innebär nu inte att de här vanligtvis ganska kraftfulla produkterna plötsligt blivit lättviktare, snarare handlar det om att den relativa lättheten överraskar i förhållande till det varma året, som nog många annars förväntar sig ska resultera i viner med närmast övermogna aromer och mycket färg. Det positiva med detta är att det går att göra riktigt eleganta viner med druvorna från 2022.

Förra året avstod vi från att göra rosé på Brescou på grund av de överkoncentrerade druvorna. I år råder snarast det omvända förhållandet: druvorna har varit utmärkta för rosé och vi har fått till ett synnerligen bra ”Fleur d’été” 2022. Släpps våren 2023. Druvorna är grenache och pinot noir.

På vitvinssidan är allt, återigen, relativt lätt. Detta beror till stor del på att vi skördat tidigare. Förvänta er alltså att Brescous vitviner från 2022 är tämligen friska och något lättare än vanligt. Kanske också mer eleganta.

Sist men inte minst gårdens paradgren: rödtjuten. Till vår glädje är de båda toppvinerna, ”Château” och ”Prestige”, oerhört bra. Allt sitter på sin plats. Enda nackdelen är möjligen att de här vinerna kräver många år i källaren innan de hittat sig själva. Viner vi får återkomma till…

Domaine de Brescous fruktdrivna och (numer) grenache-baserade ”Carisma” har också landat in väl, men det mest anmärkningsvärda och glädjande är att vi för första gången fått till en riktigt, riktigt bra mourvèdre på stockarna vi planterade för några år sedan. En del av volymen mourvèdre kommer användas för ”Château rouge” och en del kommer buteljeras druvrent på magnum – ett spännande vin jag hoppas få återkomma till om några år.

Musik med rödvinsanstrykning.

Domaine Rabiega: rosé 2022

Publicerat av
2

Domaine Rabiegas rödviner från 2022 har redan avhandlats, låt vara att de säkert snart kommer dyka upp igen i flödet. Men nu handlar det om den rosa vätskan från den nya årgången.

Förra året gjorde vi ingen rosé på Domaine Rabiega. Min bedömning var att druvorna var alltför koncentrerade och att vi skulle få fel balans i slutprodukten. I år ser det desto bättre ut och vi gör två roséviner. Dels en ny version av den exklusiva lagringsrosén ”r Rabiega rosé” (nr 54454, 1050 sek), dels en nygammal version av ”Domaine Rabiega rosé”.

Det förstnämnda vinet görs som alltid i liten volym, max 500 flaskor, och förmodligen blir det färre buteljer än så. Till skillnad från majoriteten roséviner kan ”r Rabiega rosé” lagras några år. I skrivande stund är första årgången, 2020, bättre än någonsin och vinet fortsätter utvecklas åt rätt håll. Gissningsvis toppar det om ett par år och håller betydligt längre. Merparten av det här vinet har jäst på ny ek, vilket ger en karaktär som avviker från de traditionella rosévinerna.

”Domaine Rabiega rosé” är comeback för ett vin som jag gjorde mellan 1990 (om jag minns rätt) och 2005. Vi var tidiga, först tror jag, att låta en mindre del av vinet jäsa på ek, och att dels jäsa en del av musten utan jäst medan den andra delen tillsattes en jästcocktail. Allt i syfte att skapa ett bättre rosévin, som stod ut och helst också över sina kusiner. Om vi lyckades är svårt att svara på och i den mån jag tror att vi gjorde det förbjuder mig min falska blygsamhet att säga det. Å andra sidan är det många roséviner både i Provence och på annat håll som görs på det viset idag.

Vårt nya ”Domaine Rabiega rosé” består också till (mycket liten) del av must som jäst på ny ek, men vi har inte jobbat med någon jästcocktail, utan snarare ägnat oss åt hands off-ande. Det vill säga, vinet har fått sköta sig självt, med undantag för temperaturen som vi kontrollerat så det blivande vinet mått bra under sin tillblivelse.

Går allt planenligt släpps båda roséviner någon gång fram på senvåren 2023.

Décuvage

Publicerat av
2

För ganska precis en månad sedan inleddes skörden på Domaine Rabiega. Sedan dess har gårdens samtliga druvor plockats. Utfallet är något disparat och paradoxalt. Växtsäsongen har varit varm och torr och skulle kunna indikera ett år med mer power än finess. I fjol var det så. I år ville naturen något annat. Kort sagt är årets viner något ljusare och lättare och om kraft utmärkte 2021, är finess och elegans 2022 års adelsmärken.

Att det blir så, att vinet får – relativt sett, är bäst att tillägga – ljus färg ett varm och soldränkt år, kanske överraskar en del. Saken är den, att den extrema värmen kan bryta ner färgämnena i den blå druvan, varmed vinet naturligt blir ljusare. Nu går det att, åtminstone delvis, motverka det sistnämnda. Till exempel genom att hårt extrahera druvans skal. Fast just det är något som jag aldrig gör, eftersom det oftast leder till obalans och förlorad elegans i vinet.

Med andra ord blir vinerna från Domaine Rabiega 2022 något ljusare och lättare än de från 2021. Rent allmänt ligger gårdens viner 2022, såvitt går bedöma så här långt, stilmässigt mellan 2021 och 2020. Är det bra? Ja, det känns bra, mer elegans och finess än något av de tidigare åren samtidigt som där finns tillräckligt med kraft och en härlig ryggrad. (Avseende de rosa och vita vinerna återkommer jag separat till dem).

Det som händer i vinkällaren nu är, att vinerna jäser och macererar färdigt och allteftersom de gör det, tar vi dem vidare till nästa steg i mognadsprocessen. Idag har vi gjort ”décuvage” på tankarna med druvor avsedda för 2022 Clos Dière, alltså vårt toppvin. Detta innebär att vi skiljer musten från skalmassan, som legat med och macererat sedan skörden för cirka fyra veckor sedan. Att skalen legat med så länge, innebär att vi låtit vinet genomgå en lång maceration. Det ger en viss stil och lagringsduglighet som skiljer sig från vinerna som görs med kort maceration, eller helt enkelt bara ”décuveras” när den alkoholiska jäsningen är klar. För egen del anser jag, att macerationstiden är en av de allra viktigaste parametrarna i vinmakarens hantverk.

Skälet till att vi ”décuverade” idag är att jag genom provning bedömde vinerna i fråga som färdigmacererade. Till skillnad från många andra, innebär décuvage på Domaine Rabiega att vi pumpar bort det självrinnande vinet från tanken, medan skalmassan och en hel del vin som finns i den lämnas kvar. De flesta tar den där blöta skalmassan och pressar den. På så vis kan en större mängd vin göras. Visserligen får den en något avvikande karaktär. Först i ett första steg så musten rinner av skalen i pressen, och sedan då producenten börjar pressa. Det sista kallas pressvin. Vad den där första avrunna musten kallas beror på producentens kvalitetsmål. Jag vill så långt det är möjligt undvika, att aromer från de där ”avslutande vinerna” kommer med i ”fin-vinet”, varför de helt enkelt tas bort och kastas. Detta är ett steg på vägen mot att göra ett vin som upplevs som rent och elegant.

Mitt i skörden & prelevemang

Publicerat av
7

Vi tecknar den 28:e augusti 2022 och konstaterar att med undantag för den sent mognande cabernet sauvignon är alla druvsorterna höstade. Hade vi tidsmässigt befunnit oss runt 30 år tidigare hade vi funderat på att kicka igång skörden nu, och samma datum runt millennieskiftet hade inneburit att vi plockat de gröna druvorna och att vi stod redo att börja skörden av de blå. I år har vi inte bara plockat merparten av druvorna, några tankar har dessutom hunnit jäsa klart (!).

Det sistnämnda gäller två av tre kärl som vi jäst grenache i. Målet är att skapa ett ganska lätt och fruktdrivet vin och därför skördar vi grenache, och lite cinsault och syrah, vid ganska låg mognad. Merparten av druvorna läggs hela i sitt fermenteringskärl, vilket kan vara en tank i syrafast stål eller ett stort ekfat som vi slagit ena sidstycket ur. Oavsett typen av kärl extraherar vi ytterst sparsamt. Den som provat Ego Bibamus från 2021 – första året vi gjorde ett sådant här vin på Domaine Rabiega – vet hur målbilden smakar.

Regnet som, i den mån ett regn kan lysa, lyst med sin frånvaro under snart sagt hela växtsäsongen, har behagat infinna sig lagom till skörden. Det har medfört ytterligare en faktor att ha med i beräkningen när all planering görs. En druva som är snudd på perfekt, men ändå inte perfekt mogen, kanske måste skördas någon dag för tidigt. Ett regn på en mogen klase är mums för mumma för mögelsvamparna som ligger och lurar ute i vingården, redo att slå till så snart rätt mix av fukt och värme infinner sig.

Å andra sidan: so far so good! Druvorna som bärgats utgör runt tre fjärdedelar av skörden och… allt ser oförskämt bra ut. Att det gör det ett besvärligt år som 2022 är något att vara oändligt tacksam över; 2022 i sydöstra Frankrike  är med sin torka och snudd på två månader långa värmebölja och risk för solbrända druvor och stockar som stänger av fotosyntesen i syfte att överleva, varmed bonden står där med druvor som aldrig kommer mogna, ingen räkmacka precis. I våra delar av Provence har mer än en odlare drabbats av fenomenet med avstängda stockar i år.

Nu är det inte bara tur som avgör utfallet. Snarare är det så att det är de besvärliga åren som sållar agnarna från vetet. Det är då den som gör allt rätt i sin odling och som, sannolikt, jobbar hårdast, får lön för sin möda. På något vis Naturens vis att belöna den som gör rätt och straffa den som går all in på höga skördeuttag och skivbordsupplagda vingårdsrutiner.

Hursomhelst: vi är mycket nöjda och ser fram emot inte bara en bra Ergo Bibamus (grenachen ovan) utan också en bra fin-rosé r, dito Clos Dière, både ägget och fatet, samt ett par, får vi hoppas, originella vitviner i samma gula anda som de vita från 2021, så låt oss äntligen komma till detta med prevelemanget!

En kollega, som kanske någon rent av känner till, August Strindberg, skrev bland annat en för sin tid mycket upplyst bok om jordbruket i Frankrike på 1880-talet. Ibland stötte han på termer som inte fanns på svenska. Då tog han helt sonika ordet och försvenskade det. Således blev, till exempel, ”cordon” (som i cordon de royat, ett sätt att tukta vinstocken, ”Royats rep”) kordong. Det där var ju inte så dumt. Således har prélèvement här och nu fått bli prelevemang.

Direktöversatt betyder prélèvement provtagning. I vinsammanhang handlar det mer exakt om att vi går ut i fälten och samlar på måfå in bär från stockarna, minst 200 för att uppnå ett fullgott underlag för de analyser som sedan görs på det insamlade materialet. Vi brukar dels göra en insamling till oss själva, dels en som vi skickar till ett ackrediterat laboratorium. Detta för att landa så nära sanningen om druvans mognadsgrad som möjligt. Vi vill framförallt få koll på sockerhalten, syran och pH-värdet. Vid sidan om de här mer kemiskt betingade analyserna går jag runt och provar druvorna. Den här ”avsmakningen” är det som ytterst avgör om vi ska skörda eller inte. Allt för få vi ska plocka druvorna när de, åtminstone i teorin, är så ”rätt” som möjligt för vinet vi vill uppnå.

Programmet just nu: i vinkällaren jäser rosa, vitt och rött fördelat på ett flertal tankar, betongägg och ekfat, något kärl har redan jäst ut sockret och där väntar vi på att den malolaktiska omvandlingen ska ta fart, andra är mitt uppe i sin jäsning; i vingården hänger den sent mognande cabernet sauvignon kvar och på måndag gör vi nya prelevemang och avsmakningar och om allt är bra då räknar jag med att vi skördar på onsdag igen. Om det inte regnar.

Musik.