I veckan damp ett riktigt kul pressmeddelande från Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV) ner, eller möjligen upp, i emaillådan. Så pass kul att vi trots den intill fånighet usla rubriken kör det in extenso här:
”Svenskt industri får nu erkänd professionel yrkestitel
Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV), har tillsammans med Sveriges Hantverksråd (SHR) skapat möjligheten att genom praktik och utbildning få en värdig titulering inom vinodling och vinmakaryrket. Först som gesällbrev och sedan som mästarbrev.
Yrket inom vinodling och vinmakeri har sin tyngdpunkt i det praktiska arbetet. För att tillträda gesällprovet krävs därför minst 4.800 timmars erfarenhet och utbildning varav minst två tredjedelar ska vara praktisk arbetslivserfarenhet. Yrket i sig håller samman både odling och förädling. Provtagaren, personen som önskar erhålla breven, måste visa färdighet såväl praktiskt som teoretiskt över hela vinodlingsårets aspekter samt inom vinförädlingen. För att nämna ett urval av kriterierna innebär det allt från olika typer av vinterbeskärning, gödselplanering till att känna igen några vanliga vinfel. Efter gesällbrevet och 10.000 timmars dokumenterad arbetslivserfarenhet finns det möjlighet att förvärva ett mästarbrev. Då ska personen klara SHRs mästarutbildning samt ett tekniskt samtal med SBOVs yrkesnämnd.
Breven delas årligen ut, bland annat under en ceremoni i Blå Hallen på Stockholms Stadshus första onsdagen i november.”
Sedan landets utbildningsenheter med gemensamma krafter lyckats med konststycket att inte få till vettiga utbildningar för den som vill göra sitt eget vin på ett professionellt vis, än mindre fått till forskning och utveckling på området, har nu alltså SBOV och SHR skapat förutsättningarna för både gesäll- och mästarbrev. Snyggt. Den som roar sig med att omvandla de där arbetstimmarna i pressmeddelandet till år baserade på normala arbetsveckor, finner att det tar drygt ett par år att bli gesäll och sedan dubbelt så lång tid därutöver för att bli mäster, inalles runt sju år för den som sköter sig. Verkar rimligt. Den som klarar mästarbrevet lär stå på en rejäl och för hela branschen sund bas med kunskap och erfarenhet som huvudsakliga byggstenar. Hatten av för SBOV och SHR och våra framtida gesäller och mästare.
Fast det där sista är inte riktigt sant. Försigkomna bönder planerar för torrperioder genom att välja rätt typ av druvmaterial. Särskilt viktigt är valet av rot – så gott som alla druvsorter som chardonnay och syrah (arten vitis vinifera) är ympade på rötter (korsade på andra vitis-arter) speciellt framtagna för olika odlingsbetingelser, till exempel torka – men det gäller också att välja sorter och kloner som är anpassade för ett torrt klimat. Utöver detta är ett bra trick att behålla en ”gräsmatta” av klöver, gräs och blommor mellan raderna. Växtlighet som försiktigt klipps ner vid behov och som dels blir framtida gödning, dels, och viktigast i det här sammanhanget, håller kvar fukten i marken. Kort sagt är det stor skillnad på fuktigheten i en rad som plöjts och en som är beväxt.
I och med att vi i år dels haft varma och soliga dagar, dels svala nätter, och regn vid rätt tillfälle – rätt för odlingen som sådan, fel för att hålla svampen borta – har vi att hantera båda mjöldaggsvarianterna. För oss som arbetar ekologiskt är det då förebyggande gallring och vid behov växtskydd i form av bordeauxvätska (mildiou) eller svavel (oidium) som gäller. Den som ”sätter” de första behandlingarna, alltså skyddar vid rätt tillfälle, brukar klara sig utan några skador alls och behöver dessutom inte spruta så mycket mer, förutsatt att säsongen inte är alltför blöt. Vi sätter, förstås, en ära i att aldrig bomma de där initiala besprutningstillfällena.
Vad gäller El Niño nämns fenomenet ytterst sällan när årgångens kvalitet kommer på tal. Likväl har det påverkat åtskilliga viner och årgångar. I modern tid anses kanske El Niño 1997-1998 ha påverkat det globala vädret mest. Vad gäller Sydamerika, som vanligtvis drabbas värst, har flera årgångar även efter 1997-1998 påverkats påtagligt. Noterbart är att det förekommer så kallade meganiños, vilket innebär att fenomenet håller i sig under perioder på upp till ett decennium. Självklart talar vi då inte om ett ständigt pågående katastrofläge utan snarare om en rad fenomen och händelser i form av extremväder.
Nackdelen med de uteblivna vinterregnen är att vi inleder den här växtsäsongen lika torrt som vi gjort de senaste åren. Med andra ord kommer vi, såvida vi inte får stora mängder nederbörd under våren, få problem med vatten i sommar – och den minnesgille har i färskt minne den lilla skörden 2021, som åtminstone här i söder främst berodde på torkan. Nu är vi medvetna om den här utmaningen och har redan planerat för hur vi ska kunna tillföra rankorna vatten om det skulle behövas. (Någon kanske invänder att det i Frankrike är förbjudet att vattna vingårdar, men så är inte nödvändigtvis fallet och blir det problem med torkan samtidigt som det finns vatten att tillgå, är rutinen att bonden som måste vattna, i de fall vattningsförbud föreligger, får dispens för att göra det.)
I vingården pågår arbetet för högtryck. Beskärningen avslutas och de avklippta grenarna rullas av, läggs på marken, krossas och plöjs ner i jorden. Fjolårets plantering av gräs och blommor mellan raderna hyfsas till med hjälp av ett klippaggregat, kompletterande rankor planteras där vinstockar dött (gäller särskilt nyplanteringarna från 2019, 2020 och 2021; man får alltid räkna med att mellan fem och 15 procent av de nya rankorna dör, ibland blir det mer, till exempel till följd av torka, frost eller slarvig plantering), stenar som tryckts upp ur jorden plockas bort, arbetet med att laga ståltrådar som gått av och byta ut stöttor som blivit dåliga avslutas och, sist men inte minst, fjolårets plantering förses med stöttor och ståltråd. Lägg därtill diverse underhåll och saker jag nu glömt nämna så förstår alla att det är bråda tider nu i mars.
Bland saker som testats kan nämnas olika typer av stilla vin – Ästad Vingård producerar mousserande viner, det var den ursprungliga tanken och den kvarstår –, olika typer av jäsningskärl, ögonblicket för att tillsätta svavel, test för mest effektiva ryttling och mycket, mycket annat. Men nu, äntligen, efter många års utvecklingsarbete och i det här fallet 36 månader på jästfällningen, är det alltså dags att visa upp det första riktiga vinet, ett årgångsbetecknat, mousserande vin från 2018. Brasklapp: När jag säger ”nu” menar jag fram i höst/slutet på året. Vinet ska nu degorgeras och sedan vila ett halvår sisådär innan det kan börja säljas (dessvärre bara till gårdens restauranggäster).
Lyckligtvis har jag aldrig lämnat det årliga blendarbetet i Tavel annat än nöjd. Däremot har det inte alltid varit lätt att ”sätta” vinet. Under det senaste decenniet har flera år varit rejält utmanande. Frost, coulure, torka, överdrivet regn och mjöldagg har ställt till det. Särskilt tufft var det åren då vinet var ekologiskt certifierat medan bara en liten del av skörden var det. Då var urvalet begränsat, vissa år mycket begränsat, på grund av att skörden inte var bättre än så: det var inte självklart att hitta tillräckligt bra batchar. Nu, när producenten Cave de Tavel, är hållbart certifierad av Vignerons Engagés, är det ekologiska certifikatet mindre viktigt och volymerna att välja från betydligt större. Är sedan året, mot alla odds, exceptionellt bra i hela appellationen blir blenderns arbete rena parkpromanden. 
Eller för att uttrycka saken annorlunda: Normalt brukar jag börja med att ställa åt sidan batchar som jag känner inte fungerar i blenden och/eller inte är tillräckligt bra, kanske störda av ett uns för mycket av fel sorts beska. Därefter kan det egentliga arbetet börja. I år var varje batch så bra att svårigheten kom att ligga i att välja bort något överhuvudtaget (ja, jag överdriver lite, men inte mycket, maken till år har jag inte sett i Tavel). Nåväl, den nya årgången av Les Lauzeraies når er konsumenter någon gång fram i vår, sannolikt april, då får ni tillfälle att prova själva. Missa för övrigt inte att i år prova de tre terroiren i Tavel (”sand”, ”sten”, ”kalk”), de har, i alla fall inte hos Cave de Tavel, någonsin varit så tydliga, närmast övertydliga som årgången 2021.
PS Les Lauzeraies (kalk), nr 2724, finns i fasta sortimentet och därmed i ett flertal butiker, kan beställas till övriga. Cuvée Royale (sten), nr 70035, och Trésor de Sables (sand), nr 70166, finns att beställa (när nya årgången, 2021, kommer in i lager fram i mars-april).
Det är säkert bekant för de flesta att vinodlare i utsatta område försöker bekämpa frosten på olika vis. Till de vanligaste och mest uppmärksammade sätten hör värmande kaminer, som bonden ställer ut på sina odlingar och tänder när kvicksilvret sjunker, samt att spraya vatten över rankorna när det är minusgrader, på så vis bäddas knopparna in i ett paradoxalt nog skyddande hölje av is. 
Pisse-vin används som beskärningsterm också i andra sammanhang än frost, till exempel för att styra uttaget på högavkastande rankor tuktade enligt principerna för gobelet (vinranka beskuren som en krona, utan stöttor, ibland kallat bush vine). Här talar vi dock om frost och en gren som lämnas ”obeskuren” och full av skott. Som i fallet med haröronen innebär det att de här skotten utvecklas före lägre sittande knoppar. När det så är dags för säsongsstart klipps alla ”pisse-vin” av.
