Kategoriarkiv: Vinvärlden

Bordeauxprimörer 2010

Publicerat av
2

Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.

Bistro du Sommelier, Bordeaux

Publicerat av
Svara

Vinexpo hänger ihop med Bistro du Sommelier. Maten är okej, servicen är alltid stressad och ibland hjärtlig, atmosfären avspänd och kollegial, vinlistan bra och billig. Satsar man på ostron med korv och ungt rödtjut från Medoc gör man rätt. Efter kan det vara på sin plats att gå på dyraste köttbiten – den brukar alltid vara bra och relativt sett billig. I förrgår var jag i relativ mening tidig eftersom jag skulle dinera med spanjorer. Till min lycka satt en stjärnsommelier och en stjärnkock som jag känner vid bordet intill. Lite obetänksamt frågade de mig om jag inte ville sitta vid deras bord och prova deras viner i väntan på mitt sällskap. Självklart gjorde jag sedan mitt bästa för att göra slut på deras Mumm de Cramant och Latour 94 på magnum. Tyvärr kom spanjorerna med spanska mått mätt ovanligt tidigt så jag fick motsträvigt lämna stjärnorna med oförrättat värv, men med en fin Latour-eftersmak och även om det inte var något fel på mitt sällskaps öppningsvin, en vit Carbonnieux, smällde såväl Mumms cremant från Cramant som Latour 94 lite högre.

Vinexpo 2011

Publicerat av
2

Sedan mànga àr är det i vinkretsar rätt att gnälla pà den gigantiska vinmässan Vinexpo i Bordeaux. Den anordnas vartannat àr och jag har antingen varit utställare eller besökare sedan 1989 och jag màste säga att allt gnäll förefaller mig vare sprunget ur nàgot annat än saklig grund . Kort sagt är Vinexpo en fantastisk mässa, där viner fràn världens alla hörn samlas. Mellan söndag, idag, dà mässan öppnade, och torsdag, dà den stänger, hinner man knappast med att prova allt man vill lägga in i sitt vinrevir och baka in i sin vinerfarenhet. Lägg till detta massvis av spännande seminarium om allt fràn vinmakeri till de senste marknadstrenderna och mängder av evenemang « off Vinexpo » sà förstàr envar att om tvà àr ska ni utge er för att vara verksamma i branschen, alldeles oavsett om ni nu är det eller inte, och pallra er hit. Vinexpo är ett eldorado för vinentusiasten. Efter detta korta gästspel pà mässans presscenter ska jag nu àter gick mig ut i mässkorridorerna i mitt eviga sökande efter den heliga Graals innehàll eller àtminstone ett par utkainska vittofflor.

Svensk ek, whisky & vin

Publicerat av
2

Någon gång i början av 1990-talet gjorde jag ett försök med svensk ek på Domaine Rabiega. Det gick så där. Faten var små, orostade och hade för tunna stavar eftersom de var avsedda för utsmyckning av svenska trädgårdar. Ett par år senare hörde en annan tunnbindare av sig, Johan Thorslund på Thorslundsakaggen i Åtvidaberg. Han föreslog att jag skulle göra ett försök med ett av hans fat, specialgjort för vinlagring. Sagt och gjort och på den vägen blev det. Vinerna blev bra och när de provades blint som ett av sex viner i det som jag kallade ”The Oak Case” – samma vin lagrat på sex olika vinfat – kom den svenska eken oftast ut som nummer ett eller två, i hård kamp med mellanrostad ek från Slovenien. Över tid brukade förvisso preferenserna ändras, framförallt uppskattades den mellanrostade franska eken mer med viss mognad, men det stod helt klart att Johans fat fungerar utmärkt för lagring av vin. Med tanke på det ökande intresset för vintillverkning i Sverige bör han nu gå en lysande framtid till mötes. Kanske är det för att möta det förväntade intresset från de svenska vinodlarna eller kanske är det snarare för att möta det ändå större intresset från de alltfler svenska whiskytillverkarna, som Thorslundskaggen, som numer bor i Dyltabruk utanför Örebro, startat ett omfattande forskningsprojekt tillsammans med professor Bert van Bavel vid Örebro Universitet och med visst bistånd från restaurangutbildningen i Grythyttan och enstaka konsulter som jag själv. Riktigt spännande är det, därför att målet med forskningen är inte bara att Johan ska kunna bli än mer precis och skicklig i sin yrkesutövning utan framförallt att utforska den svenska ekens unika egenskaper – något som hittills aldrig gjorts. Någon gång på vårkanten 2013 lär vi ha de första resultaten.

Gå på pumpen miljövettigt

Publicerat av
Svara

På tal om lådor och större volymer och, för den delen, miljötänk så är väl det bästa i alla avseenden det sydeuropeiska systemet, som innebär att konsumenten tar med sin återanvända dunk och går till butiken och får den fylld? Billigare transporter. Inget onödigt emballage. Förvaringskärlen återanvänds. När man väl öppnat plastdunken i hemmets lugna vrå häller man över vinet på flaskor som står och väntar på att fyllas på nytt. Kvaliteten? Med tanke på att innehållet i billiga svenska lådor ofta kostar så lite som en euro per liter, eller rent av mindre, indikerar priserna på mellan en och tre euro per liter för de här pumpvinerna att de relativt sett är av hyfsad kvalitet och om Systembolaget går över till pumpar och dunkar istället för lådor kommer detta att komma konsumenten till godo i form av bättre viner eftersom man eliminerat förpackningen och rationaliserat transporten. Billigare box- och pumpalternativ.

Dyr låda får branschen fly Sverige!

Publicerat av
4

Enligt ett nyhetsbrev ”rasar branschen” i bästa kvällstidningsjargong över Systembolagets utspel att höja skatten på lådvinerna. Arga röster menar att det skulle leda till ändå mer gränshandel och man kan väl, med all respekt för alla som tjänar bra med pengar på lådorna, tycka att det gör väl inget? Vill man tjäna pengar på lådor får man ge sig in i gränshandeln medan Systembolagets butiker åter fylls med fler flaskor än lådor. Fast ytterst handlar det väl om att man inte alls ska röra skatten. Bättre är om Systembolaget slutar köpa in lådor för under 200 sek och flaskor för under 65 sek. Det är ett bra sätt att förbättra dryckeskulturen – alla som är tveksamma till att handla i grannens garage eller att åka till Tyskland för att handla vin kommer att gå en lyckligare framtid till mötes medan alla som köper riktiga skräpviner idag, på bolaget eller via import, kommer att göra det oavsett vad Systembolaget har att erbjuda, enda skillnaden är att de kommer att handla lite mer via egna Tysklandsresor eller besök i kvarterets tyskgarage och, tja, även om tyskgaragen inte är en kul företeelse och något för polisen har väl aldrig lite gränshandel skadat? Boxalternativ.

Twoson hos Fonterutoli & italienare

Publicerat av
Svara

Är nyss hemkommen från en övning hos Marchesi Mazzei/Castello di Fonterutoli i Toskana. Twosonkollegan och jag var där för att hitta lite vin åt vårt gemensamma projekt. Föga förvånansvärt – sagt med tanke på Mazzei/Fonterutolis höga nivå – gick detta bra. Problemet var inte att hitta ett lämpligt fat/vin utan att nöja sig med bara ett fat/vin. Just den detaljen, måste jag skamligt nog erkänna, misslyckades vi för övrigt med. Å andra sidan har nu klubbmedlemmarna att se framemot två viner härifrån åren 2012 – 2013. Det blir dels en potent Petit Verdot/Sangiovese från Maremma, dels en smått gudomlig Sangiovese/Cabernet Sauvignon från Castello-gårdarna. Kan inte låta bli att berätta att vinmakaren Luca Biffi på sedvanligt elegant italienskt manér bar en vit kashmirtröja under vår rundprovning bland faten i den stora källaren. Han fick en liten droppe på den, men lyckades på något vis att få även det att se elegant ut. Ibland irriterar jag mig faktiskt på italienarna.

Navelfaring av Chilensk nagelfaring

Publicerat av
Svara

Många känner sig säkert kallade när den bästa vinproducenten i Chile ska utses. Som om det nu skulle vara möjligt att göra något sådant: utse den bästa. En av dem som definitivt skulle vara med i leken avseende de röda vinerna är alldeles oavsett måttet av orimlighet i saken i sig Perez Cruz. Inte särskilt kända i Sverige, annat än i små, obskyra vinnördskretsar, alltså sådana där grupperingar som består av sådana som jag som sitter där och nagelfar vin på det mest opassande vis istället för att njuta. Där sitter vi, glädjeförstörarna, och talar om för oss själva, att ”jo, men här är det minsann lite mindre syltburk än det brukar vara i Chile och då är det bra”. Dessutom tycker vi oss hitta druvkaraktär och då är det ändå bättre om vi nu talar Chile. I mindre utsträckning funderar vi över om det är gott. Några av oss sitter till och med och tittar mer på etiketten än ner i glaset. Det vi har gemensamt är att vi alla stirrar oss i naveln, vilket om man så vill innebär att vi navelfar oss själva samtidigt som vi nagelfar vinet och det förstår var och en att det inte kan bli annat än esoteriskt trams av ett slikt beteende. Men sådana är vi vinnördar och vi älskar att vara sådana, därför att vi älskar såväl vin som våra navlar och, i förekommande fall, oss själva och framförallt vår egen röst och åsikt. Och vi har svårt för Chile, därför att det är helt enkelt för mycket av det goda. Nu tycker som tur är inte vettiga vindrickare att det nödvändigtvis förhåller sig på det viset, de tycker till och med om chilenska viner. Även de röda. Och visst finns det röda chilenare värda att upptäcka och om nu jag, som den korrupte bloggare jag är, ska lyfta fram en producent så blir det, förstås, Perez Cruz, som jag varit med och välsignat in i den svenska importörens Terrific Wine portfölj och skälen till att jag gjort så är många: 1. Perez Cruz viner har relativt sett låg syltfaktor och tämligen hög druvtypiskhetsfaktor. 2. Perez Cruz ligger i sprillans nya ”Maipo Andes”. 3. Perez Cruz gör en Carmenere som är drickbar. 4. Perez Cruz gör ett av Chiles bästa viner i i och för sig långt ifrån billiga Quelèn, men Herregud!, vem av oss vinnördar vill missa en enda av de här dyrgriparna med hög svansföring och stor käft? Kosta vad kosta vill, det är värt vartenda öre att få veta vad de andra talar om eller ändå bättre: på ett självklart vis kunna tala om ett vin de andra inte har provat, medan de sitter där och avundsjukt blickar ner i sina navlar samtidigt som man själv dansar elegant på den styva lina som spänts högt över deras huvuden. Internationell hyllning av Quelén.

Argentinsk Påskuppladdning med djup

Publicerat av
Svara

En gång i Argentina hamnade Terrifickollegan och jag på favoritkrogen Francis Mallmann i Mendoza. Vår vana trogen bad vi flott sommelieren ta in det bästa av det nya. Till den obligatoriska, grillade köttskanken med tillbehör fick vi ett uppenbarligen (väl)monterat, modernt och för landet rent rödvin. Bra vinmakeri alltså. Vinet visade sig vara Walter Bressias eget, nya vin, sålt under egen etikett och originellt nog kallat Bressia. Redan nästa dag var vi på plats och krävde att Walter skulle sälja vin till Sverige, vilket han med en suck och något uppgivet gick med på, men först sedan vi provat igenom hans fat, vilka återfanns i den kalla, fuktiga källaren till den byggnad som i framtiden skulle bli ”Bodega Bressia”. Inte nog med att vi fördes ner i den svinkalla lokalen mitt i den brinnande Argentinasommaren, Walter försåg oss också med vad som måste vara södra hemisfärens största vinprovarglas och… ingen spottkopp… Vi sökte desperat efter en golvbrunn och var redo att spotta på golvet, som man ofta gör, när Walter utan att säga något spände ögonen i oss och sa, utan att säga något, drick! Ja, sådan är han, Walter, men han är också en bra vinmakare och man kan inte annat än älska familjebygget, där han gör vinet, dottern säljer det och, både rart och tragiskt, den döde sonen finns med som en liten ängel nere i ena hörnet på familjens etiketter. I Sverige kan ni kolla själva om ni köper på er en Bressia Profundo. För egen del laddade jag inför påsken med en Profundo 2004 igår. Det här vinet som var så uppenbart monterat inledningsvis och med mer av skönsjungande frukt och mindre av seriös struktur har med tiden gått den vanliga argentinska vägen mot lite uttorkad frukt (som generellt sett kommer väldigt snabbt i de argentinska vinerna, om ni frågar mig och varför skulle ni inte göra det?) och, vilket inte alltid är fallet, antagit en betydligt mer seriös hållning till omvärlden. (Om någon mot förmodan undrar, finns numer även kontor och mottagningsrum i ”Bodega Bressia”, vilket inte hindrar att Walter fortsatt föredrar att tvinga ner sina besökare in den fuktiga underjorden där jättekuporna väntar.)

Kineser föredrar franskt & RHCP

Publicerat av
Svara

Enligt winealley.com ökade den kinesiska vinkonsumtionen med 20 % per år under perioden 2006 – 2010. Idag konsumerar kineserna årligen 1,4 miljarder liter vin, vilket, det är min egen räkneövning, gör att kinesen fortfarande konsumerar mindre än 1,5 l per capita. Winealley konstaterar också, att medan Ryssland varit räddningen för många andra länders produktion de senaste åren är det Kina som gällt för fransmännen. När exporten föll med 8,2 % i volym och 18,8 % i värde åren 2008 – 2009, ökade exporten till Kina med 87 % (volym) respektive 54,3 % (värde). Perioden 2009 – 2010 ökade den franska vinexporten generellt, 6,5 % (volym) och 14,6 % (värde). Avseende Kina är motsvarande siffror 57.9 % respektive 53,3 %. Noterbart är också att Kina idag är den största importören av Bordeaux-vin. RHCP.