Enligt ett nyhetsbrev ”rasar branschen” i bästa kvällstidningsjargong över Systembolagets utspel att höja skatten på lådvinerna. Arga röster menar att det skulle leda till ändå mer gränshandel och man kan väl, med all respekt för alla som tjänar bra med pengar på lådorna, tycka att det gör väl inget? Vill man tjäna pengar på lådor får man ge sig in i gränshandeln medan Systembolagets butiker åter fylls med fler flaskor än lådor. Fast ytterst handlar det väl om att man inte alls ska röra skatten. Bättre är om Systembolaget slutar köpa in lådor för under 200 sek och flaskor för under 65 sek. Det är ett bra sätt att förbättra dryckeskulturen – alla som är tveksamma till att handla i grannens garage eller att åka till Tyskland för att handla vin kommer att gå en lyckligare framtid till mötes medan alla som köper riktiga skräpviner idag, på bolaget eller via import, kommer att göra det oavsett vad Systembolaget har att erbjuda, enda skillnaden är att de kommer att handla lite mer via egna Tysklandsresor eller besök i kvarterets tyskgarage och, tja, även om tyskgaragen inte är en kul företeelse och något för polisen har väl aldrig lite gränshandel skadat? Boxalternativ.
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Twoson hos Fonterutoli & italienare
Är nyss hemkommen från en övning hos Marchesi Mazzei/Castello di Fonterutoli i Toskana. Twosonkollegan och jag var där för att hitta lite vin åt vårt gemensamma projekt. Föga förvånansvärt – sagt med tanke på Mazzei/Fonterutolis höga nivå – gick detta bra. Problemet var inte att hitta ett lämpligt fat/vin utan att nöja sig med bara ett fat/vin. Just den detaljen, måste jag skamligt nog erkänna, misslyckades vi för övrigt med. Å andra sidan har nu klubbmedlemmarna att se framemot två viner härifrån åren 2012 – 2013. Det blir dels en potent Petit Verdot/Sangiovese från Maremma, dels en smått gudomlig Sangiovese/Cabernet Sauvignon från Castello-gårdarna. Kan inte låta bli att berätta att vinmakaren Luca Biffi på sedvanligt elegant italienskt manér bar en vit kashmirtröja under vår rundprovning bland faten i den stora källaren. Han fick en liten droppe på den, men lyckades på något vis att få även det att se elegant ut. Ibland irriterar jag mig faktiskt på italienarna.
Navelfaring av Chilensk nagelfaring
Många känner sig säkert kallade när den bästa vinproducenten i Chile ska utses. Som om det nu skulle vara möjligt att göra något sådant: utse den bästa. En av dem som definitivt skulle vara med i leken avseende de röda vinerna är alldeles oavsett måttet av orimlighet i saken i sig Perez Cruz. Inte särskilt kända i Sverige, annat än i små, obskyra vinnördskretsar, alltså sådana där grupperingar som består av sådana som jag som sitter där och nagelfar vin på det mest opassande vis istället för att njuta. Där sitter vi, glädjeförstörarna, och talar om för oss själva, att ”jo, men här är det minsann lite mindre syltburk än det brukar vara i Chile och då är det bra”. Dessutom tycker vi oss hitta druvkaraktär och då är det ändå bättre om vi nu talar Chile. I mindre utsträckning funderar vi över om det är gott. Några av oss sitter till och med och tittar mer på etiketten än ner i glaset. Det vi har gemensamt är att vi alla stirrar oss i naveln, vilket om man så vill innebär att vi navelfar oss själva samtidigt som vi nagelfar vinet och det förstår var och en att det inte kan bli annat än esoteriskt trams av ett slikt beteende. Men sådana är vi vinnördar och vi älskar att vara sådana, därför att vi älskar såväl vin som våra navlar och, i förekommande fall, oss själva och framförallt vår egen röst och åsikt. Och vi har svårt för Chile, därför att det är helt enkelt för mycket av det goda. Nu tycker som tur är inte vettiga vindrickare att det nödvändigtvis förhåller sig på det viset, de tycker till och med om chilenska viner. Även de röda. Och visst finns det röda chilenare värda att upptäcka och om nu jag, som den korrupte bloggare jag är, ska lyfta fram en producent så blir det, förstås, Perez Cruz, som jag varit med och välsignat in i den svenska importörens Terrific Wine portfölj och skälen till att jag gjort så är många: 1. Perez Cruz viner har relativt sett låg syltfaktor och tämligen hög druvtypiskhetsfaktor. 2. Perez Cruz ligger i sprillans nya ”Maipo Andes”. 3. Perez Cruz gör en Carmenere som är drickbar. 4. Perez Cruz gör ett av Chiles bästa viner i i och för sig långt ifrån billiga Quelèn, men Herregud!, vem av oss vinnördar vill missa en enda av de här dyrgriparna med hög svansföring och stor käft? Kosta vad kosta vill, det är värt vartenda öre att få veta vad de andra talar om eller ändå bättre: på ett självklart vis kunna tala om ett vin de andra inte har provat, medan de sitter där och avundsjukt blickar ner i sina navlar samtidigt som man själv dansar elegant på den styva lina som spänts högt över deras huvuden. Internationell hyllning av Quelén.
Argentinsk Påskuppladdning med djup
En gång i Argentina hamnade Terrifickollegan och jag på favoritkrogen Francis Mallmann i Mendoza. Vår vana trogen bad vi flott sommelieren ta in det bästa av det nya. Till den obligatoriska, grillade köttskanken med tillbehör fick vi ett uppenbarligen (väl)monterat, modernt och för landet rent rödvin. Bra vinmakeri alltså. Vinet visade sig vara Walter Bressias eget, nya vin, sålt under egen etikett och originellt nog kallat Bressia. Redan nästa dag var vi på plats och krävde att Walter skulle sälja vin till Sverige, vilket han med en suck och något uppgivet gick med på, men först sedan vi provat igenom hans fat, vilka återfanns i den kalla, fuktiga källaren till den byggnad som i framtiden skulle bli ”Bodega Bressia”. Inte nog med att vi fördes ner i den svinkalla lokalen mitt i den brinnande Argentinasommaren, Walter försåg oss också med vad som måste vara södra hemisfärens största vinprovarglas och… ingen spottkopp… Vi sökte desperat efter en golvbrunn och var redo att spotta på golvet, som man ofta gör, när Walter utan att säga något spände ögonen i oss och sa, utan att säga något, drick! Ja, sådan är han, Walter, men han är också en bra vinmakare och man kan inte annat än älska familjebygget, där han gör vinet, dottern säljer det och, både rart och tragiskt, den döde sonen finns med som en liten ängel nere i ena hörnet på familjens etiketter. I Sverige kan ni kolla själva om ni köper på er en Bressia Profundo. För egen del laddade jag inför påsken med en Profundo 2004 igår. Det här vinet som var så uppenbart monterat inledningsvis och med mer av skönsjungande frukt och mindre av seriös struktur har med tiden gått den vanliga argentinska vägen mot lite uttorkad frukt (som generellt sett kommer väldigt snabbt i de argentinska vinerna, om ni frågar mig och varför skulle ni inte göra det?) och, vilket inte alltid är fallet, antagit en betydligt mer seriös hållning till omvärlden. (Om någon mot förmodan undrar, finns numer även kontor och mottagningsrum i ”Bodega Bressia”, vilket inte hindrar att Walter fortsatt föredrar att tvinga ner sina besökare in den fuktiga underjorden där jättekuporna väntar.)
Kineser föredrar franskt & RHCP
Enligt winealley.com ökade den kinesiska vinkonsumtionen med 20 % per år under perioden 2006 – 2010. Idag konsumerar kineserna årligen 1,4 miljarder liter vin, vilket, det är min egen räkneövning, gör att kinesen fortfarande konsumerar mindre än 1,5 l per capita. Winealley konstaterar också, att medan Ryssland varit räddningen för många andra länders produktion de senaste åren är det Kina som gällt för fransmännen. När exporten föll med 8,2 % i volym och 18,8 % i värde åren 2008 – 2009, ökade exporten till Kina med 87 % (volym) respektive 54,3 % (värde). Perioden 2009 – 2010 ökade den franska vinexporten generellt, 6,5 % (volym) och 14,6 % (värde). Avseende Kina är motsvarande siffror 57.9 % respektive 53,3 %. Noterbart är också att Kina idag är den största importören av Bordeaux-vin. RHCP.
Världens bästa chardonnay! Garanterat!
Åerts upplaga av tävlingen Chardonny-du-Monde är avklarad. Återigen har man utsett världens bästa chardonnay-vin. Av cirka 900 viner fick runt 300 medalj. Vart tredje vin. Årets skörd av tävlingsviner var med andra ord exceptionell. Att de som får en medalj som en naturligt följd förväntas betala dyrt för små klistermärken med ”medaljen” har inte med saken att göra. Och bland de tio bästa chardonnay-vinerna i världen återfinner vi som väntat Château Ksara Chardonnay Cuvée du Pape 2010 från Libanon, Red Rooster Chardonnay 2009 från Kanada, Vin de Pays d’Oc Terradria Collection 2007 från Dubouef och, så klart, Vin de Pays d’Oc Mas du Novi 2009 från Saint Jean de Noviciat. Hallå?
Catherine Faller i svavelosande besvärjelser
Var å Twosons vägnar och besökte lite producenter i Champagne och Alsace förra veckan. I Champagne ägnade Twosonkollegan och jag oss mest åt att sätta dosagen (låg…) på den specialcuvée vi gjort hos Pierre Peters (medlemsvin i december 2012) medan vi i Alsace hittade fram till ännu ett fantastiskt vin för vår lilla, exklusiva grupp abonnenter. Detta hos Catherine Faller & Co på Domaine Weinbach, där nämnda Catherine först vackert och i mina ögon korrekt beskrev sina viner som ”italiensk barock, ja, Vivaldi!” och lika korrekt menade att ”Pinot Noir och Riesling inte fixar att samleva med det mediokra” bara för att till min oförställda förtjusning oprovocerat plötsligt få spelet på ”naturliga” odlare, som påstår sig göra bra viner utan svavel: ”Det är så dumt att man knappt tror att det är sant när ’sommelierer’ påstår sig hitta skönhet i de här misstagen!”, var bland det mer publicerbara denna färgstarka, skickliga, biodynamiska odlare undslapp sig. Twoson är stolt över att ha fått göra ett av sina viner (en fantastiskt snygg Pinot Gris om jag får säga det själv) hos Domaine Weinbach och ni som är medlemmar – ja, ni är ju bara 40 stycken… – ska veta att det kommer som vin nummer ett år 2012.
Twoson ett år!
Det ytterst exklusiva projektet Twoson som jag driver med Twosonkollegan firar i dagarna ett år. De 40 medlemmarna fick År Ett för Twoson specialgjord Pinot Noir från Willi Opitz, dito Cabernet Franc från Hedges Family Estate, dito Barbresco (Starderi) från La Spinetta, dito Chablis Grand Cru (Les Clos) från Clotilde Davenne och dito Blanc de Blanc (Reserve, Grand Cru) från De Saint Gall. Andra verksamhetsåret inleddes i mars med en medlemslunch med besök av Clotilde Davenne och Jan Netterberg (representant i Sverige för december månads champagneproducent, Legras & Haas i Chouilly) och specialmat anpassad till vinerna på Pontus by the Sea och årets första vin levereras inom kort (utvalt ekfat av En Laureaule 2005 från Remi Jobard). Som det är skönt att vara en i gänget!
Vinodling i Sverige 2.0
På tal om vinodling i Sverige och vikten av att ha en affärsidé och tydliga strategier fick jag i veckan besök av Lauri Pappinen från Gute Vin på Gotland. Han och hans familj hör till dem som haft en hyggligt tydlig affärsidé från början (och som startade hyggligt tidigt, 1997 om jag inte missminner mig). Lauri är en av de främsta förkämparna för gårdsförsäljningen, men å andra sidan har han byggt upp en så stor kringverksamhet att han faktiskt klarar sig ändå. Gårdsförsäljningen är förstås viktigt, men ändå lite av grädde på moset (Lauri kanske inte håller med…). På Gute Vin finns vandrarhem, restaurang och en mängd andra produkter tillverkas, till exempel dressing och vinäger, som säljs framgångsrikt både på ön och i ”närområdet” Stockholm. Och så skriver han böcker också.
Vinodling i Sverige: nu och då
Höll häromveckan ett föredrag om ek för några av de mest entusiastiska vinodlarna i södra Sverige. Många av dessa har upplevt tiden då de förlöjligades å det grövsta och de förtjänar nu att, som så sker, höjas till skyarna. Dock befinner sig sanningen någonstans mellan dessa båda extremer. Pionjärerna har förvisso aldrig varit löjliga, men det är heller inte så att de plötsligt producerar superviner, även om utvecklingen gått framåt i rasande fart. Dessvärre lär många av de första pionjärerna missa tåget när det går. Enkelt uttryckt har de varit alltför entusiastiska och sluggat sig fram utan tydlig affärsidé eller en klar strategi för framtiden. När de nu gjort grovjobbet är det enkelt för den som kan hitta rätt riskinvesterare att starta en kommersiell vintillverkning där man använder sig av de rön som entusiasterna hittat fram till. Kanske slår då den här alerte producenten till med en areal på >30 hektar i huvudsak planterade med Solaris avsedd för i första hand friskt, mousserande vin, i andra hand för en mindre mängd friskt, kanske lätt pärlande vitvin, i tredje hand ett exklusivt, sent skördat sött vin och i fjärde hand, i liten volym, en prestigecuvée lagrad på ek. Problemet för dagens odlare är att deras enheter är för små, varför priserna blir höga. En ”storproducent” kan i ett slag kapa mellan 50 och 70 % av priset och om vinet är bra kanske rent av få en listning på Systembolaget. Istället för 300 sek kostar vinet 90 sek och det finns tillräckliga mängder för en liten Systembolags-listning, horeca-bearbetning och rent av export. Den vakne läsaren har redan insett att det rent av är klokare att gå loss på >60 hektar från början och att ovan nämnda 30 är det minsta en snabbfotad investerare ska ge sig i kast med. Den som blir först kommer att kunna etablera sig innan övriga hängt med i svängarna. Vad kan de andra göra då? Tja, man kan alltid hoppas på gårdsförsäljningen. Samtidigt måste alla inse att bara för att den blir tillåten kommer inte kunderna att köa upp sig på led utanför lokalen där vinet görs. Även här blir det konkurrens och bara den som har ett riktigt bra vin och/eller intressant anläggning för besök kommer att få några kunder. Merparten av odlarna i framförallt södra Sverige borde fundera över att sätta upp ett ”Vinets hus” någonstans i Skåne. Där kan alla odlare som är med och betalar (efter volym) visa såväl sig själva som sina viner och som det kan bli ett populärt turistmål borde det inte vara omöjligt att få kommunerna att slåss om huset ifråga och kanske rent av få bidrag från både den ena och den andra. Kan de små producenterna enas, kan de kanske också samarbeta avseende gemensamma jäsnings- och lagringslokaler. Slutligen: att inte SLU Alnarp redan har en professionellt skött försöksodling där man provar ut lämpliga druvsorter och kloner och att man där ännu inte bedriver någon forskning avseende anpassade tillverkningsmetoder är ett pinsamt kapitel för sig. All heder åt pionjär-odlarna som gör grovjobbet helt på egen hand.