I veckans nummer av Expressen-bilagan
”Mitt kök” ger vinskribenten Jens Dolk ”Folkets vin 2011”, Clotilde Davenne Chablis 2009, full pott eller fem feta getingar. Finns, vinet alltså, i ett Systembolag nära dig och om det inte gör det tar samma butik hem det på bara några dagar om du ber den göra det.
I samband med att de dryga 40-talet vinskribenterna utsåg ”Årets vinare” korade de
också ”Folkets vin 2011”. Det går till så att juryn röstar på de viner som från Beställningssortimentet kvalat in i det ordinarie sortimentet under året – alltså viner som konsumenterna själva letat upp och köpt i sådana mängder att Systembolaget valt att uppgradera dem. Trea i den här klassen kom av vinifierat.se omhuldade Chablis-drottningen Clotilde Davenne med sin Bourgogne Blanc och etta kom samma Clotilde med sin Chablis! Som om det inte räckte med de här framgångarna passade vinskribenterna dessutom på att placera Clotilde Davenne och hennes i sammanhanget pyttelilla Les Temps Perdus som tvåa i klassen ”årets vinhus”, visserligen med runt 40 poäng upp till ettan, Alegrini, men också med runt 30 poäng ner till trean Ricasoli. Det är i sanningen glädjande att den svenska vinvärlden hittat fram till denna de stringenta vinernas mästarinna, som gör det ena skolboksexemplet efter det andra på hur ett vin med elegans och stramhet ska se ut och, framförallt, smaka.
Siouxsieliknande Zola Jesus. Softande Jonathan Wilson. Strama Clotilde Davenne.
Lumparkompisen och jag laddade upp inför Patti-konserten på klassiska Le Café de la Paix och när vi satt där och smuttade på vår champagne och sörplade ostron, funderade vi över att det är ganska skönt att tiden går. Genom åren har vi bevistat en och annan konsert tillsammans och vi for i tankarna från ostrondisken där i Paris till de många åren som vi reste till Roskilde-festivalen, med start i det sena sjuttiotalet. Då var det snarare vidbränd hackeböf och aeblevin som stod på programmet. I bästa fall. Vad Le Café de la Paix anbelangar kan jag verkligen rekommendera stället både före och efter konserten nästa gång ni är på en sådan i Paris och istället för aeblevin rekommenderar jag lite krispig champagne.
Fick igår tillfälle att för första gången på några månader prova en av Clotilde Davennes Bourgogne Blanc från 2009. Buteljen i fråga hade lagrats cirka sex månader i en garderob (ca +22). Vilken utveckling! Man kan kanske sakna den stålhårda syran och det där, men å andra sidan har vi nu ett mer utvecklat och moget vin, som belönar den som stoppade undan några pannor. Den som planerar sitt vinutbud ser till att köpa på sig rikliga mängder av 2010:an innan den tar slut, vilket, ska i sanningens namn erkännas, inte kommer ske de närmaste månaderna, men det kan kanske vara dumt att chansa och sitta där utan garderobslagrad Bourgogne Blanc fram i vår när alla andra har det?.
Här är Måltidsakademiens motivering till varför den utsåg ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” till ”Årets bästa dryckesbok”: ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla.” Mer champagne!
”Årets Svenska Måltidslitteratur” prisas av Måltidsakademien imorgon på Nordiska Museet i Stockholm. Då får ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” pris som årets bästa ”dryckeslitteratur”. Om det skulle förhålla sig så osannolikt att Du ännu inte beställt Din bok väntar den på Dig här. Champagne!
Av en händelse bar det sig inte bättre än att vi häromdagen var några stycken som blev sittande med ett antal Carignan-pannor, vilka vi lade i djupa veck och, i förekommande fall, hällde i oss. Tanken var egentligen att vi skulle prova en del annat, och det gjorde vi också, som till exempel Monthélie 2007 från Domaine des Comtes Lafon (fantastisk!), Peraj Ha´abib 2005 från Capçanes (bra gjord i powerstil med en rejäl dos ny, fransk ek, som kanske dolde frukten lite väl mycket). Poulsard Vieille Vignes 2010 från Domaine André et Mireille Tissot i Arbois (bra i sin typiska Poulsard-stil, som, sannerligen, inte är envars dricka men en bra uppladdning för Carignan). Emellertid, nu skulle det handla om Carignan, var det sagt. Vad utmärker då Carignan? Ja, till att börja med behöver det inte handla om gamla stockar, vilket man får höra allt som oftast från sådana som upprepar vad andra har sagt utan att egentligen veta de heller. Lågt uttag är däremot ett måste. Enligt min mening utmärks ett druvtypiskt Carignan-vin av en doft med inslag av röda bär och en, mer eller mindre tydlig, anstrykning av svarta vinbär. Denna doft ska sedan matchas av en ivrig syra i smaken. På det hela taget ska näsan inbjuda till en slurk medan munnen ska be om en bit mat och när denna serveras ska smaken sitta som en smäck, naturligtvis under förutsättning att det inte är citronpaj eller något sådant man bullat upp med. Bortsett från ”La Chochotte ”, årgångarna 2009 och 2007, från Doris Mossé i Ventoux (båda bra och väldigt olika, vilket är naturligt då Doris arbetar efter biodynamiska principer och bejakar årgångsskillnaderna, båda unga men drickbara nu), dissekerade vi ett antal Carignan-viner som jag varit med och gjort: Carbase 2001 (från Château d´Esclans, fortsatt vitalt för att inte säga på topp nu, med åren mindre power och typiskt övermogen frukt – gjordes på druvor som gav 14,5 % – och rent av harmoniskt och runt sedan den typiska syran börjat klinga av), Wallin Confidential Carignan 2007 (från Château L´Arnaude, fortsatt mycket ungt och med en påtaglig upplevelse i doften av ”kom-och-ta-mig” och ett smått desperat rop, ”mat! mat!”, i smaken, för övrigt också gjort med druvor som gav 14,5 %), Domaine de Brescou Carignan 2007 (mer i samma anda som Doris viner, dvs druvtypiskt men inte alls så extrovert och kraftfullt som Arnaude-vinet och mer färdigt att dricka redan nu), Mazuelo de la Quinta cruz 2007 (så stängt och extremt mycket Mazuelo/Carignan det här vinet har varit… men nu börjar det ”komma runt” lite och om det får ytterligare ett år i vinkällaren lär det vara gott till en väl utvald köttbit, gjort på druvor som gav 12,5 %).
De rykande färska reglerna för vinerna i Pays d´Oc tillåter att man blandar gröna druvor och, framförallt och i förekommande fall, vit must med blå druvor respektive röd must. Detta gäller för de 27 gröna druvsorterna som är klassade som ”principaux” i området och som mest 20 % av den totala volymen. Fr.o.m. nu kan alltså vinbönderna i området göra rött och rosé med upp till 20 % ”vitt vin” (som om man inte redan gör det…). En annan nyhet är att det blir tillåtet att göra mousserande vin under beteckningen IGP Pays d´Oc – detta gäller hela VdP-området med undantag för Limoux. Tips på vitt vin från området.
De goda humrarna blev som vanligt snuskdyra på premiären i år. Å andra sidan torde det öppna för Clotilde Davennes Les Clos. Snuskbilligt jämfört med hummern. Och den som köper hummer för över 30 TSEK/kilo kanske kan tänka sig att koka hummern i Clotilde Davennes Les Preuses? Övriga får väl trösta sig med att Clotilde Davennes Chablis också är ett fantastsikt bra ackompanjemang till hummer och andra läckerheter ur havet. Och den som vill vara lite så där mittemellan kan ta sig en funderare på Clotilde Davennes Montmains.