Kallsvett, svaga knän
huvudet värker
Yrsel, ingen sans
magmunnen ropar:
HUNGRIG
TÖRSTIG
Men nej, allt är fel
huvudet tänker
Jo fel, allt är fel
kroppsklockan den vet:
SOMMARTID
GALENSKAP
Ingen hunger, ej törst
huvudet tynger
Ur led är tiden,
det är ett vi vet:
SOMNA OM
SOV SÖTT
Hade idag nöjet att prova en flaska Clos Dière 2003, som tillbringat de senaste drygt 17 åren i Domaine Rabiegas referenslager. Då det ligger ytterligare ett par hundra buteljer av samma vin i lagret och då tanken är att erbjuda de här flaskorna till franska stjärnkrogar, är det av yttersta vikt att vinet fortsatt inte bara är fräscht utan också himla gott. Så hur var det?
Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.
Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.
På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga 13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.
På södra halvklotet innebär månaden mars skörd i vingården. Här i norra hemisfären är bilden av det som sker mer splittrad och beror dels på var odlingen befinner sig, dels hur vädret varit. Om jag utgår från Domaine Rabiega i de sydligaste delarna av Provence, har vintern – och det som åtminstone i Sverige skulle kallas våren – varit perfekt såtillvida att vi haft fantastiska dagar med mycket sol och uppehåll, som gjort att vi kunnat arbeta utomhus mest hela tiden, samtidigt som nätterna bjudit på frost och låga temperaturer så knoppningen inte tagit fart. Fördelen med det fina vädret är inte att vi inte skulle ha kunnat arbeta även om regnet stänkte lite utan att mycket regn gör vingården och dess tämligen lerhaltiga jord svårframkomlig till fots och, särskilt, för våra små traktorer.
Nackdelen med de uteblivna vinterregnen är att vi inleder den här växtsäsongen lika torrt som vi gjort de senaste åren. Med andra ord kommer vi, såvida vi inte får stora mängder nederbörd under våren, få problem med vatten i sommar – och den minnesgille har i färskt minne den lilla skörden 2021, som åtminstone här i söder främst berodde på torkan. Nu är vi medvetna om den här utmaningen och har redan planerat för hur vi ska kunna tillföra rankorna vatten om det skulle behövas. (Någon kanske invänder att det i Frankrike är förbjudet att vattna vingårdar, men så är inte nödvändigtvis fallet och blir det problem med torkan samtidigt som det finns vatten att tillgå, är rutinen att bonden som måste vattna, i de fall vattningsförbud föreligger, får dispens för att göra det.)
Nåväl, vad har vi då för oss i mars månad? I vinkällaren är vi just i färd med att förbereda merparten av vinerna för buteljeringen, som sker om en vecka. Bland det som nu går på flaska kan nämnas Clos Dière ”L’Oeuf” 2021 – ett vin som kommer börja säljas om kanske ett år eller två – och Ergo Bibamus, två nya viner, ett vitt och ett rött, som jag kommer återkomma till, men i korthet är det ett rött, fruktdrivet, ganska lätt grenache-vin och ett vitvin som samtidigt som det är gyllengult bjuder på en smak, och syra, som kanske kommer överraska den som stirrat sig blind på färgen.
I vingården pågår arbetet för högtryck. Beskärningen avslutas och de avklippta grenarna rullas av, läggs på marken, krossas och plöjs ner i jorden. Fjolårets plantering av gräs och blommor mellan raderna hyfsas till med hjälp av ett klippaggregat, kompletterande rankor planteras där vinstockar dött (gäller särskilt nyplanteringarna från 2019, 2020 och 2021; man får alltid räkna med att mellan fem och 15 procent av de nya rankorna dör, ibland blir det mer, till exempel till följd av torka, frost eller slarvig plantering), stenar som tryckts upp ur jorden plockas bort, arbetet med att laga ståltrådar som gått av och byta ut stöttor som blivit dåliga avslutas och, sist men inte minst, fjolårets plantering förses med stöttor och ståltråd. Lägg därtill diverse underhåll och saker jag nu glömt nämna så förstår alla att det är bråda tider nu i mars.
Folkilsken och empatistörd plutläppad rysk terrier skänkes till rabiesvaccinerad djurvän med hundvana, stort tålamod och en rustik transportbur. Behöver mycket kärlek och omvårdnad. Finns för avhämtning på Röda Torget 4, Moskva, 3 trappor, ringklockan märkt ”Ryska folket”.
Gubben i månen är gjord av ost,
hans hjärna består av vassla
och han är oduglig som kost,
men han är bra på att rassla
och ljuga och hota –
hur ska vi honom bota?
Kanske har Facebook svaret?
Han är någon att skratta åt,
men glöm för all del inte allvaret,
i hans skrattretande klagolåt.
Är han ett veritabelt avskum
eller mest bara köpt och dum?
Rymden är full av månar
och flera planeter,
Jorden är full av fånar,
Lavrov och allt vad de heter.
Kanske kan han i rymden försvinna?
På det har vi allt att vinna.
Det är sant och visst att det är förbjudet att stjäla. Å andra sidan är ofta regelverket på området intill obefintlighet gränsande otydligt och slappt. Till exempel finns det såvitt är bekant inget tydligt, explicit förbud mot stöld av lakritspipor, eller åtminstone ingen tydlig straffskala för ett slikt övergrepp på civilisationens värdegrund och etikens innersta väsen. Därför ser vi oss nödsakade att kräva ett omedelbart och i svensk författningssamling klart uttryckt förbud mot lakristpipestöld!
Den som ertappas med stöldgods, svart tunga eller på annat vis kan knytas till brottet i fråga skall, även då tveksamhet kring huruvida den skyldige verkligen är skyldig, kunna dömas till livstids behandling med lakritsantabus. I de fall då det kriminella elementet framför argument som att ”allt ditt är mitt” eller att ”det som finns i godislådan tillhör alla i hushållet” eller, värst på skalan, ”det är bara lakritspipor!”, skall, särskilt då den reelle lakritspipeinnehavaren inte kunnat övervaka och skydda sina lakritspipor på grund av viktig arbetsresa, kunna dömas både till livstids lakritsantabusbehandling och en ångerfull intervju i ”Efter tio med Malou”. 
Drygt tio efter att Daniel Carlsson och jag träffades på Arlanda flygplats för att prata om Ästads satsning på att bli vinproducent, är det nu äntligen snart dags att släppa gårdens första ”riktiga” vin. ”Riktiga” därför att hittills har alla viner som lanserats varit biprodukter och resultat av det intensiva FoU-arbete som bedrivits under snart tio år. Även om sättet gården kommit att arbeta på till största delen överensstämmer med de ursprungliga teorierna och tankarna, har otaliga varianter testats. Detta i syfte att säkerställa att vi inte haft fel eller om det funnits/finns andra sätt att göra det ändå bättre.
Bland saker som testats kan nämnas olika typer av stilla vin – Ästad Vingård producerar mousserande viner, det var den ursprungliga tanken och den kvarstår –, olika typer av jäsningskärl, ögonblicket för att tillsätta svavel, test för mest effektiva ryttling och mycket, mycket annat. Men nu, äntligen, efter många års utvecklingsarbete och i det här fallet 36 månader på jästfällningen, är det alltså dags att visa upp det första riktiga vinet, ett årgångsbetecknat, mousserande vin från 2018. Brasklapp: När jag säger ”nu” menar jag fram i höst/slutet på året. Vinet ska nu degorgeras och sedan vila ett halvår sisådär innan det kan börja säljas (dessvärre bara till gårdens restauranggäster).
Hur det smakar? Hur det är? Ja, om vi inte vore nöjda skulle vi inte släppa det som första ”riktiga” vinet. Vad kan man förvänta sig av det? Man kan förvänta sig ett friskt, rent, elegant och läskande vin med lätta anslag av gul frukt och citrus och en läcker lie-karaktär. Värt att nämna är att vinet, trots att det är 100% solaris, inte dras med druvans baktunga sida, den som alltför ofta gör sig påmind och drar ner vinets kvalitet.
Vad väntar nu? Det kommer att komma fler årgångsbetecknade viner framöver. Tanken med dessa är dels att maxa året, dels att skapa en historiebok över svenskt vin och dess årgångar (åtminstone i Halland). Då själva idén är att släppa fram årets enskilda uttryck kommer de här vinerna att skilja sig åt en del. Vid sidan om årgångsvinet kommer det, så småningom, finnas ett ”non vintage”-vin, där tanken snarare är att hålla en mer kontinuerlig stil över åren, bland annat genom att blanda olika årgångar. Gemensamt för vinerna kommer vara kravet på frisk syra och renhet utan att förfalla till standardiserade önolog-viner, alltså själlösa viner utan personlighet.Ovanstående, beslutet om när årgången 2018 ska släppas, stod också på programmet när jag i veckan var på Ästad för att blenda årgången 2021. Om det sistnämnda, årgång 2021, kan i all korthet sägas att Ästad nu är på väg in i nästa steg som vinproducent. FoU-arbetet kommer fortsätta (många år…) men det finns nu en vettig och tydlig bas att stå på för arbetet, samtidigt som volymerna ökar, dels tack vare äldre stockar, dels nyplanteringar. Rent krasst innebär detta för Claes, Leonard och Vanessa i Ästads produktion och för Daniel som projektledare och mig som konsult att vi har andra volymer att arbeta med och därmed betydligt lättare att både toppa toppvinet och stabilisera non vintage-vinet. Det kommer ni konsumenter få känna av när ni i sinom tid får tillfälle att möta de här vinerna. Men först ska de jäsa en andra gång på flaska och lagras i mellan 18 och 36 månader.
Dela “Ästad Vingård: Efterlängtat vinsläpp & blendning årgång 2021” på Twitter
Som om det inte vore illa nog, att coronan kom och avslöjade det vi redan visste, att folk inte tvättar sig om händerna, har både den ena och den andra offentliga inrättningen tagit sig friheten, att installera lågdoserande tvålmaskiner, på det att dessa människor, som nu lärt sig att tvätta händerna ska göra det! Problemet är, förstås, att de här hälsovådliga elementen, som fordom ej tvagade sig, nu tror, att det räcker med en sådan där liten dos tvål för att bli ren. Då vi vet, att så ej är fallet, måste vi, med emfas, kräva ett omedelbart och oåterkalleligt förbud mot lågdoserande tvålmaskiner!
Brukare som avslöjas, då de bara får en dos ur en lågdoserande tvålmaskin, och förefaller nöjda med det, ska obönhörligen, och med stor effektivitet, gripas av ditkallad ordningsmakt, och, per omgående, skickas tillbaka i tiden, där de ska stanna till dess de lärt sig småskolans läxa om kroppshygien i allmänhet och handtvagning i synnerhet. Den som tillverkar, säljer eller låter installera lågdoserande tvålmaskiner, ska utan pardon dömas till sex månaders laestadiansk risbastu!
I spåren av covid har världen drabbats av en allmän brist på såväl råvaror som varor, och i spåren av det har priserna dragit iväg på det mesta. Än så länge ser vi detta mest i form av höga energipriser – som verkligen inte bara gäller Sverige (och inte bara beror på covid) – och långa leveranstider. Det vi sannolikt har att se fram emot är än högre priser i allmänhet och på jordbruksvaror i synnerhet. Kort sagt har böndernas produktionskostnader skjutit i höjden och om de ska överleva måste de få bättre betalt av oss konsumenter. Och detta gäller även vin.
Som lök på laxen drabbades stora delar av Vineuropa av vad som måste sägas vara missväxt 2021. Frost, regnstormar och torka bidrog till att inte minst Frankrike fick sin minsta skörd på 50 år. När nu vinbönderna ser över sina kostnader – ökade priser på i princip allt: bränsle, el, kartonger, etiketter, glas… – och slår ut dessa på en ovanligt liten skörd så signalerar allt högre priser.
När vi får se effekten av detta i Sverige beror till stor del på importörerna. Systembolaget tillåter bara priskorrigeringar två gånger per år, i mars respektive september. De här ändringarna ska meddelas ett par månader i förväg. Det är lätt att förstå det huvudbry importörerna hade i november-december 2021, när de satt med sina budgetar och kalkyler och försökte förutspå kommande prishöjningar och kronkurser. En del valde att ta det säkra före det osäkra och höjde en del priser från första mars 2022. Andra valde att ta risken att avvakta – kanske kommer några av dessa att höja priserna i september istället.
Självklart beror den här eventuella prishöjningen i september på hur kronkursen utvecklas. Just nu är den svag och ställer nog till det i mer än en priskalkyl hos importörerna. Stärks kronan under året talar det mot en höjning i september. Å andra sidan har fler prishöjningar i råvaruledet slagit igenom om ett halvår. Lägg därtill en planerad skattehöjning i januari 2023. Nej, billigare än nu blir det aldrig.
PS Vad gäller näthandlare och vinbutiker utomlands, kan de ändra priser när de vill, vilket gör att de är mer snabbfotade och relativt sett har lättare att följa fluktuationerna på valutamarknaden och att parera prishöjningar i tidigare led.
I den era av pandemi vi levt de senaste åren har ett flertal tidigare för mänskligheten tämligen obekanta fenomen uppstått. Möten via datorn till exempel. Dessa kan heta saker som zoommöte och teamsmöte. Trots de urfåniga namnen och den totala brist på säkerställande av säkerheten denna mötestyp bär i sitt sköte, har möten via datorn blivit synnerligen populära. Vissa har till och med utvecklat distansmötena till något låtsasintimt och möten-som-om-allt-vore-normalt.
Terrifickollegan till exempel har utvecklat något som kallas ”pytt-möten”. Detta är dagslånga maratonmöten framför datorn, som bara avbryts för tillredandet av en pytt-i-panna, som sedan ska ätas i samkväm framför datorn. Ja, det är precis lika dumt som det låter. Tar man dessutom i beaktande att Terrifickollegan gått något slags matlagningsprogram i Grythyttan och pinsamt nog tycker om att laga mat, inser alla vilken slagsida i vårt umgänge konceptet ”pytt-möte” riskerar innebära.
Således var det med viss bävan er utsände i de orättvisa kockkampernas meningslösa och hysteriskt överskattade värld i morse bänkade sig framför datorn och fylld av ångest genomled en förmiddags konfererande innan det var dags för att vara upp till bevis i köket. Efter dryg halvtimmes pysslande i respektive kokvrå återsågs vi så framför datorerna. Terrifickollegan satt och log hånfullt och lutade liksom av misstag ner sin datorskärmskamera så det var omöjligt för ni vet vem att inte notera hans perfekta och stjärnkrogsupplagda pytt-i-panna, ölglaset och nubben. För egen del vägrade vi visa hur vår mat såg ut, och på Terrifickollegans näsvisa fråga om det där knastret som kom från min dator till hans och min besvärade min och petande i munnen möjligen innebar skalrester i de stekta äggen, svarade vi ”knäckebröd”, vilket fick Terrifickollegans på, som vi uppfattade saken, intet vis sympatiskt leende nuna att utbrista ”aha, missade att du gömde knäckebröd i knät”.
Något knäckebröd fanns förstås inte i knät, desto mer skalrester i de stekta äggen, och vid sidan om dessa äggskalskryddade stekägg svartstekta korvbitar och iskalla inköptpytt-tärningar som inte riktigt värmts upp i stekpannan, som, det ska villigt erkännas så här när eftertankens kranka blekhet satt in, hade mått bra av att skakas och kanske röras runt i under själva stekprocessen. Kort sagt var det ganska äckligt om sanningen ska fram. Men nog av. Var och en förstår hur nedgörande för moralen dylika scener kan vara och att det inte är en dag för tidigt att vi får ett förbud mot datorkonferenser med mat!