Den minnesgille HR:en drar sig lätt till minnes den traumaframkallande upplevelsen er utsände i de oläsbara hotelltoalettartikeletiketternas fasansfulla skuggvärld fick sig till livs för några år sedan då den nyss nämnde efter en vecka inte utan viss förstämning och upprördhet insåg att densamme använt balsam i tron att det var schampo med påföljd att håret låg platt och fett som en färskfångad brännmanet på skulten. Vän av ordning och rättvisa kan tycka att en och samma människa bara ska behöva genomleva en slik händelse en gång i livet eller helst inte alls. Men nej! Det orättvisa och otacksamma Livet vill annorlunda. Kort sagt. Nu har det (nästan) hänt igen!
Det händer att er ovan nämnde utsände trots att han är riktig karlakarl understundom och vanligen i samband med en längre tids luftburet resande sänker sig till en nivå där denne gnider in kroppen med så kallad fuktkräm i syfte att få det efter resandet uttorkade skinnet att sitta kvar på kroppen. Vanligtvis hjälper denna insmetning mot fortsatt skinnavfall. Men så i samband med en nyligen genomförd långtids- och långdistansresa hjälpte inte nämnda åtgärd. Skinnet fortsatte försvinna i form av små fjäll.
Självklart var detta oroväckande och då något oroväckande inträffar går vi alltid mot bättre vetande till Hustrun för att be om råd. Först: ”Men som du ser ut!”. Okej säg något mer jag inte vet. Sedan: ”Får jag se på krämen du använder.” Okej här. Då: ”Men Lars! Det här är ju conditioner! Det är sådant man tar i håret efter schamponeringen. Hur många dagar har du använt det flaskan är ju nästan slut?”
Nesan. Skammen.
De killande och allt skinnfriare benen.
Allt detta på grund av balsam! (Conditioner är samma sak som balsam har bättre vetande sagt sig veta.)
Och allt detta kära HR:are i förlängningen på grund av den oläsbara minitexten på behållaren! Skandal är ett på tok för otillräckligt ord i sammanhanget. Vi kräver att Riksdagen med omedelbar verkan och utan remissrunda beslutar om ett förbud mot liten text i alla sammanhang! Den som beställer liten text eller trycker en liten text eller saluför en produkt med liten text eller på annat vis utsätter allmänheten för liten text ska kunna dömas till ett straff som inte får understiga tre år på tukthus med tvagning tre gånger om dagen med ingen annan toalettartikel än en tandborste och conditioner i flaskor och burkar och tuber med oläslig text.
Les Lauzeraies 2020, nr 2724, 139kr. ”Stor, kraftfull, rejält fruktig doft och smak med inslag av granatäpple, körsbär, persika, jordgubbar och blodapelsin; välgörande stramhet och balans. Smakrikt: ett rosévin för matbordet. Serveras vid 8-10°C till vegetariska rätter eller grillad eller rökt fisk, grillade rotfrukter eller till rätter av ljust kött eller vegetarisk pizza eller varför inte en påskbuffé?”
Man kommer överens. Och därifrån tar Vuillard oss med på en resa till Anschluss Österreichs fem år senare. Fem år av mer ordning och reda för företagen men också ökat förtryck, antisemitism, propaganda, desinformation, vi mot dom och förföljelse av oliktänkande i bredast tänkbara bemärkelse. Ekonomiskt kaos och konventionell kriminalitet ersätts med en välgenomtänkt och ordnad form av kaos och kriminalitet och övergrepp orkestrerade av staten och det styrande partiet.
En hel del hann hända innan kriget på riktigt tog fart två år senare, då krigsmaskinen faktiskt fungerade, men så här, två år tidigare var mekaniska fel och problem med logistiken vardagsmat. Mycket påminner om Rysslands inmarsch i Ukraina. Med den skillnaden att Ukraina inte fallit till föga, varför det inte gått som vår tids Hitler & co tänkt sig. Oavsett hur mycket det ryska propagandamaskineriet än försöker, har omvärlden redan nu fått klart för sig att den ryska regimen är omänsklig, paranoid, inkompetent och i största allmänhet förkastlig samtidigt som stora delar av den väldiga röda armén får oss att dra oss till minnes Potemkins kulisser.
Men låt oss gå tillbaka till det där mötet, för det är inte oväsentligt, ja, det är hela poängen med Vuillards bok: Så här illa kan det gå om näringslivets och samhällets företrädare låter sig förvillas av en som det verkar – för den som inte tänker igenom saken och ser vidden av det hela – resonlig och rejäl ledare, som lovar guld och gröna skogar förutsatt att han får allas stöd nu.
Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.
Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.
På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga 13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.
Nackdelen med de uteblivna vinterregnen är att vi inleder den här växtsäsongen lika torrt som vi gjort de senaste åren. Med andra ord kommer vi, såvida vi inte får stora mängder nederbörd under våren, få problem med vatten i sommar – och den minnesgille har i färskt minne den lilla skörden 2021, som åtminstone här i söder främst berodde på torkan. Nu är vi medvetna om den här utmaningen och har redan planerat för hur vi ska kunna tillföra rankorna vatten om det skulle behövas. (Någon kanske invänder att det i Frankrike är förbjudet att vattna vingårdar, men så är inte nödvändigtvis fallet och blir det problem med torkan samtidigt som det finns vatten att tillgå, är rutinen att bonden som måste vattna, i de fall vattningsförbud föreligger, får dispens för att göra det.)
I vingården pågår arbetet för högtryck. Beskärningen avslutas och de avklippta grenarna rullas av, läggs på marken, krossas och plöjs ner i jorden. Fjolårets plantering av gräs och blommor mellan raderna hyfsas till med hjälp av ett klippaggregat, kompletterande rankor planteras där vinstockar dött (gäller särskilt nyplanteringarna från 2019, 2020 och 2021; man får alltid räkna med att mellan fem och 15 procent av de nya rankorna dör, ibland blir det mer, till exempel till följd av torka, frost eller slarvig plantering), stenar som tryckts upp ur jorden plockas bort, arbetet med att laga ståltrådar som gått av och byta ut stöttor som blivit dåliga avslutas och, sist men inte minst, fjolårets plantering förses med stöttor och ståltråd. Lägg därtill diverse underhåll och saker jag nu glömt nämna så förstår alla att det är bråda tider nu i mars.
Folkilsken och empatistörd plutläppad rysk terrier skänkes till rabiesvaccinerad djurvän med hundvana, stort tålamod och en rustik transportbur. Behöver mycket kärlek och omvårdnad. Finns för avhämtning på Röda Torget 4, Moskva, 3 trappor, ringklockan märkt ”Ryska folket”.
Den som ertappas med stöldgods, svart tunga eller på annat vis kan knytas till brottet i fråga skall, även då tveksamhet kring huruvida den skyldige verkligen är skyldig, kunna dömas till livstids behandling med lakritsantabus. I de fall då det kriminella elementet framför argument som att ”allt ditt är mitt” eller att ”det som finns i godislådan tillhör alla i hushållet” eller, värst på skalan, ”det är bara lakritspipor!”, skall, särskilt då den reelle lakritspipeinnehavaren inte kunnat övervaka och skydda sina lakritspipor på grund av viktig arbetsresa, kunna dömas både till livstids lakritsantabusbehandling och en ångerfull intervju i ”Efter tio med Malou”. 