Tidningskrönikan 5 maj 2012, Girl & Tom Waits

Publicerat av
2

Det har visat sig att mördade Esa Rano hade guld hemma och SAS bränner skattepengar. Stillasittande kan vara livsfarligt och det är livsfarligt att sitta för mycket och det är hälsofarligt att sitta för mycket. Greklands kris gynnar svenska turister och grekiska PASOK väntas göra historiskt dåligt val. Sverige har blivit varmare och enligt SMHI har Sverige blivit varmare. Krönikören Croneman skriver mer om VM-aktuella lipsillen Wikegård och på tal om VM så vann Sverige sin premiärmatch mot Norge. Avslutningsvis måste Fredde och Mickan flytta. Girl. Tom Waits.

d lounge, Beijing: en viktig adress & Dooley Wilson

Publicerat av
Svara

Trots att adressen är densamma som för 1949 Duck de Chine, ligger inte d lounge vägg i vägg; man får helt enkelt famla runt tills man hittar den diskreta entrén en bit bort, inte långt från de mörka männen som står och kränger droger. Väl inne kan man känna sig utvald:

d lounge - full av iakttagelser

bara att hitta hit kräver sin den. Cocktails förstås, Cohiba och Montecristo, ingen Chartreuse VEP, men väl Drambuie, som kan fungera som substitut om den gröngula abstinensen blir för svår, en härlig mix av mutade och mutande, av omsvärmade västerlänningar som tror sig vara viktigare än de är, ortsbor som har tillstånd och fusk att sälja eller som är framgångsrika företagare och tror sig vara viktigare än de är, äldre män och yngre kvinnor och folk som vill tillhöra de vackra och inne och så du och jag, de förnöjda iakttagarna som diskret glor ögonen ur sig, smuttar på sin Drambuie och puffar på Cohiban och får någon slags förflugen Casablanca-flash mitt i Peking-natten. Dooley Wilson.

Äta i Peking: 1949 Duck de Chine & Nowhere man

Publicerat av
Svara

Såvitt vinifierat kunnat utröna, finns det två 1949 i Peking. Med tanke på att numret är året då Mao tog makten, kanske det finns ändå fler 1949 – låt vara att det då inte handlar om

Konst signerad Peking-baserade Julien Ranjard

förstklassiga restauranger. Vara hur det vill med den saken. ”Vår” 1949 ligger inklämt på en liten innangård nära Sanlitun eller närmare bestämt på Courtyard 4, Gong Ti Bei Lu i Chaoyang district (tel 6501 8881). För att vara mer exakt är 1949 även ett konstgalleri med mera och egentligen heter krogen Duck de Chine och den ligger så att säga bakom eller innanför galleriet; man har inte kommit fel när man finner sig stående bland tavlor och skulpturer. Duck de Chine har, som sig bör, en fantastisk anka, men som på så många andra krogar av det här slaget i Peking är allt bra. Den som vill, kan skölja ner sina sötsura räkor, eller vad man nu äter, med en ung Lafite för drygt 30 000 sek eller satsa på en Le Volte, en Clos de los Siete eller kanske en Gewurz från Trimbach, samtliga under tusenlappen och ointressanta för den som vill skryta och skräppa eller bara bli flott bjuden därför att man har en position som låter sig mutas. Om det inte framgått ovan är det stark gåditochätrekommendation på den här krogen. Och just det: ankan trancheras vid bordet. Nowhere man.

1949 - Duck de Chine

Massage & böcker i Peking & Tom Waits

Publicerat av
Svara

Som sig bör finns det massagesalonger snart sagt överallt i Peking. Utan att vidare

För fotmassage

fördjupa sig i saken, kan vinifierat rekommendera kedjan Oriental Taipan och då särskilt den magnifika fotmassagen man här bjuds på. Den som får för sig att köpa kartor eller böcker eller bara drabbas av ett lika välkommet som kanske oplanerat behov av att snabbt och mycket andas böcker, ska lära sig följande utantill: Wangfujing Foreign Languages Bookstore, 235 Wangfujing Street, (010-65126903), här, mitt i Peking, ett par verser från Tian Anmen, och i klocktornets på Wangfujing Street omedelbara närhet, där man kan höra klockans spelverk sprida ljuvliga, orientaliska toner varje heltimme, erbjuds hjälp i mer än ett våningsplan och på ett flertal språk och i diverse stilar och uttryck.Tom Waits.

För hjärnmassage

Xiao Yuan Hotel, Beijing

Publicerat av
Svara

Se där, nu fick Peking heta Beijing i rubriken. Syftet är enkom att locka ouppmärksamma, icke-svenskspråkiga surfare till vinifierat.se. Viktigare är resten av rubriken: Xiao Yuan Hotel, eller Den lilla innergårdens hotell, som vi som tror oss ha lärt oss kinesiska på en dag säger. Detta lilla, fina hotell ligger i en hutong, alltså en typisk, trång, kinesisk gränd, för er som inte

Repan, Xiao Yuan

kan någon kinesiska. Samtidigt som man befinner sig, väl placerad, i de innersta delarna av Peking, upplever man den traditionella vardagen i Mittens rikes centralpunkt. Ett enkelt och personligt hotell, som är prydligt och välstädat och har en superb service. Billig frukost som är bra, även om man eventuellt får stå ut med en mix av kinesiska, ryska och engelska töntpop-rytmer av värsta sorten – alltså överoptimistiskt muntra och enfaldiga – och en mer än tillräckligt tilltagen volym. Bäst av allt: det finns en takterrass där man kan puffa cigarr och på tal om det: cigarrer är onödigt dyra i Kina så ta med rökverken från, till exempel., Sverige, där de numer riktigt behagligt prissatta på Arlanda.

Äta i Peking: Bellagio, Chaoyang District

Publicerat av
Svara

Låt er inte bedras av namnet på krogen. Det är inte en italienare. Det är en hederlig, pålitlig kines och ett uttryck för den generellt sett höga klassen på Pekings matställen: inget märkvärdigt, lite rörig service, billigt, snuskigt gott och bra. Ett tips: visst, det är kul att prova det kinesiska rödtjutet från Grace och billigt är det, runt 190 sek, men, allvarligt talat, välj ett av de andra vinerna. Hur det var? Omogna druvor, hög syra, lätt kartigt, ingen druvkaraktär (Cabernet sauvignon och Merlot enligt etiketten), totalt ointressant och ett slöseri med värdefull tid och god smak. Dock: Bellagio i övrigt rekommenderas, som ni förhoppningsvis förstått, varmt.

Mosto inget måste i Peking, Apothecary & Lillet in the Violet

Publicerat av
Svara

Peking, alltså Beijing för er som tror att det är stor sak huruvida man säger Peking eller Beijing, är, som den gigantiska storstad det är, full av allt och det i en tilltalande röra, där nytt och gammalt slåss om utrymmet såväl i kvarteren, där, bokstavligen talat högt och lågt samsas, som på gatorna där lyxåk och små Hyunda-taxibilar slåss om utrymmet med fotgängare, cyklister och mopeder och alla andra som då och då kan få för sig att ta gatorna i anspråk och, i förekommande fall, bidra till att hålla smogen svävande. Maten är i största allmänhet utmärkt eller mer än utmärkt. Överallt. Även i de små, s-m-å, gatustånden där någon gladlynt fyr eller, i undantagsfall, en mer surmulen typ står och brassar käk i Kinas svar på den svenska korvlådan. Får man trots detta för sig att man absolut måste ge sig på samma mat som i allmänhet serveras i låt säga Paris och till samma priser och i, på ett ungefär, samma miljö är Mosto ett hett tips,

En mindre snygg Lillet in the Violet

trots att allt är som hemma, ja, i alla fall om man bor i Paris, och även om ett par desserter riskerar att komma in samtidigt med ett par av huvudrätterna och ett par av huvudrätterna riskerar att komma in med desserterna och även om årgången på vinet, en överekad och thiolspäckad chardonnay från Margaret River, är fel. Med andra ord inget måste, men heller inget helfel val och, det ligger i San Li Tun (Sanlitun Village), dit man förr eller senare ändå måste ta sig. För den som vill sliska till det efter middagen, eller ta sig en liten pruttare före maten, ligger cocktailbaren Apothecary snudd på vägg i vägg, och där serveras, om inte annat, nyklassikern Lillet in Violet. Bara en sådan sak.

Äta i Peking: anka & kaffe

Publicerat av
Svara

Ett givet inslag i Peking-resenärens besök är minst en middag där ankan står i centrum. Ett bra tips då är Peking Duck Private Kitchen, FS2015,

Pekinganka

Van Tone Centre, 6A Chao Wai Street (010-5907 1920), i närheten av The Place. Här serveras man lika utmärkt som god mat och det gäller allt, inte bara ankan; den som vill kan även avnjuta en synnerligen smaklig ”green dinner”, baserad på vegetariska rätter. Till detta kan gästen, till exempel, avnjuta en Pinot noir från Nya Zeeland. Ett middagssällskap på låt säga fyra personer får ta i för att komma upp i tusen kronor, inklusive aperitif, vin och vatten. Avseende kaffe i Peking är Ginza Mall kanske lagom intressant som shopping-mål, men bland butikerna och restaurangerna återfinner koffeinisten Costa Coffee och hur kul kan då en sådan här internationell kedja vara? I det här fallet är svaret väldigt kul. Kort sagt vet personalen på Costa, Ginza Mall, hur man åstadkommer en välsmakande kopp kaffe.

Vinakademien & svenskt vin på Grand Hotel

Publicerat av
4

Vid Vinakademiens sammankomst igår avnjöts efter det oerhört viktiga och esoteriska mötet också en middag på Grand Hotel, där mästersommelieren Lasse Solum dukat upp med, bland annat, svenskt vin, eller, mer precist, tre viner från entusiasten Göran Amnegård på Blaxta, utanför Flen. Hos Amnegård, som tillbringat många år i Kanada, dominerar hybriden Vidal och den används på kanadensiskt vis för att göra superkoncentrerade isviner. Druvorna skördas och pressas i fruset

Mästersommelierens tillhåll

tillstånd. Årgången 2007 var utmärkt att dricka nu, till citron- och färskostmousse på mandelbotten med citruscurd och rabarberkompott. Med tanke på hybridstatusen ska man nog, trots syra och sötma, inte lagra de här vinerna för länge dock. Ett aber är priset: drygt 699 sek i butik för en äkta kvarting – 250 ml för som inte förstår – är ganska saftigt (årgång 2005). Ett mer udda vin är 2009 Rosehip Icewine – ett isvin på nypon. Helt okej, men mer kul än bra med sina lite väl tydliga kantigheter – å andra sidan får man verkligen hoppas att Amnegård fortsätter att utveckla också sina viner gjorda på annat än vindruvor, som äpplen och plommon och allt vad han nu sysslar med. Avslutningsvis provades 2008 Blaxta Merlot, som åtminstone i min näsa och gom ger mer hybrid-indikationer – röda bär/lingon, endimensionell frukt – än Merlot-typiskhet. Varför det är så vet jag inte eftersom jag inte har en aning om hur vinet gjorts. Ett välgjort vin dock, som förvisso för många motiverar sitt pris genom sin unicitet, men som, hur ont det än gör i hjärtat att säga det, inte är någon höjdare mätt mot andra Merlot-viner ute i världen. För övrigt fick vi ingen påstortellini, bara krämig soppa på vit sparris med kallrökt regnbågslax och arenkakaviar, stekt bjärekycklingfilé och vårmurkelfylld ballotine serverat med primörgrönsaker och anklevergrädssås och Brie de från Hervé Mons i Roanne med fikonkompott.

ABC om Cot & något om Pierre Galet

Publicerat av
13

Ganska precis ett år efter att appellations-statusen blev klar för höghöjdsodlingarna i Maipo Andes, kommer ett andra vin därifrån. Återigen är det områdets klarast lysande stjärna, Perez Cruz, som är producent. Tidigare har vi fått prova på deras Reserva Cabernet sauvignon, nu kommer, i begränsad upplaga och i början av maj, en Cot. Några ord om druvans namn, som är Cot. Malbec, som den oftast kallas, tillkom som ett av många tillmälen när sorten flyttades runt alltmedan historien tog sig framåt i sin blaserade vardagsgång utan att, som det förefaller, ta notis om detta eller, för den skull, något

91143

överhuvudtaget. Ofta kom de nya namnen från odlarna som planterade druvan, till exempel Malbeck. Hursomhelst tror man att Cot kommer från sydvästra Frankrike, alltså Cahors, där den har sitt HK i Europa. Andra namn på druvan, i urval: Agreste, Auxerrois, Auxerrois des moines de Picpus, Cot de Bordeaux, Cot de Touraine, Gourdoux, Grifforin, Jacobin, Oeil de perdrix, Teinturier, Moustère, Noir de Pressac, Bouyssalès, Claverie noire, Plant du Roi och Quille de Coq, vilket man också kan säga när man öppnar en Malbec från Mendoza eller Cahors, eller, en Cot från Maipo Andes, kostar 119 sek och kan också kallas 91143, vilket Pierre Galet, som hjälpt till med de övriga synonymerna inte haft koll på.