Seattle är detsamma som bra mat – inte minst fisk och skaldjur – och dryck. Till senaste resans frossor hörde inslag som champagnernas champagne Comtes de Champagne 1996 (börjar ta lite ålder nu och är precis lika lysande som den alltid varit och sannolikt kommer att förbli de närmaste 20 – 30 åren, bättre än så här blir det inte), Dom Perignon 2002 (årgångstypisk snyggt slimmad och som alltid bra när det gäller ”Dompan”), Dom Perignon 2000, OBS! med en lila hyllningsetikett till Andy Warhols minne, vilket fördyrade buteljen avsevärt och fick mig att häpna så smått (årgångstypiskt rund och utvecklad och, som sagt, ”Dompan” är aldrig dålig), Puligny – Montrachet 1er Cru från Olivier Leflaive och 1996 (utmärkt), Chassagne-Montrachet från Fontaine-Gagnarde och 2006 (bra), Pinot Blanc från Ponzi och 2010 (bra, men inte lika bra som den brukar, nybuteljerad?), Le Meal från 2001 och Chapoutier (oj, här har han laddat på rejält, Michel, för mycket för min smak, men för den som gillar överdådig prakt håller vinet fortsatt ihop i sin övergödda stil), La Coulée de Serrant 2005 (haha, ja, vad ska man säga? Fernissa, akut svavelbrist -trots att etiketten talar om ”contains sulphites” – och bortkollrad fräschör och en syra som ofrivilligt döljs under ett lager irriterande alkohol och en smetig fruktsötma, men visst är det ett cool vin med tanke på Jolys eviga predikande och det höga priset, jag menar: man måste ju tycka om det… fast vi ersatte det snart med ett annat vin, låt vara att ett hängivet fan i gänget tyckte vinet var hur bra som helst, men även solen har som bekant fläckar) och en massa vin från Washington, där jag högst subjektivt och föga självkritiskt tyckte att Hedges Limited Syrah från 2009 var klart bäst och med blott Hedges Limited Malbec 2009 som seriös utmanare.
