Skulle till de bästa sommarvinerna i föregående inlägg vilja lägga: Lemelson Vineyards Thea´s Selection (varunr 73319, pris 225 sek) – fortsatt strålande Pinot noir med bra Beaune-känsla från kullarna i Oregon wine country.
Dela “Tillägg till tidigare inlagt inlägg nu inlagt” på Twitter
Enligt senaste numret av Allt om Vin, hör till årets bästa sommarviner de båda vinifierat-ikonerna Les Lauzeraies och Clotilde Davenne Bourgogne Blanc. Jag skulle vilja tillägga, att de inte bara tillhör de bästa sommarvinerna, utan också de bästa året- runt-vinerna.
Knappt hann jag lägga ut mina tankar om ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap” förrän vin-, musik- och litteraturförståsipåaren Hans Artberg var där med en massa lästips. Nåväl, avseende ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery tänkte jag att Hans Artberg och de två miljoner fransoser – gissningsvis främst av feminint slag – som enligt bokens omslag läst densamma – eller, på omslaget står det, för att vara mer exakt, inte att Hans Artberg läst den – inte kan ha helt fel. Således har jag nu läst ”Igelkottens elegans” och måste säga att den kort och gott är lysande. Eller som Cecilia Nelson uttryckte saken i GP: ”Hon (Muriel Barbery) pendlar mellan finstämd djupsinnighet och hysteriskt rolig satir”. Bra. När jag så tänkte tipsa Hustrun om boken, därför att jag funderade som så att en sådan här bok kan nog även hon tycka om, gav hon omslaget en hastig blick och sa: ”Jaha, ’L´élégance du hérisson’, den läste jag för tre år sedan när den kom ut i original. Det var den som flickorna och jag försökte tipsa dig om på den där middagen hos D:s för länge sedan, men det fick dig bara att vara stroppig en stund och sedan gick du och satte dig i ett hörn och såg ouppnåelig och skitnödig ut, om du kommer ihåg?”. Vintips till ”Igelkottens elegans”.
Dela “2Kx1K feminina fransoser, Hans Artberg & Muriel Barbery” på Twitter
Har i veckan varit dels på Château L´Arnaude, dels på Domaine de Brescou. Kunde då, föga förvånansvärt, konstater a att om det regnar vid något tillfälle nu i juli, ganska snart, och sedan i början av augusti, kan vi få en tidig skörd. Regnar det inte alls kan skörden istället bli senare än, låt säga, förra året. Vingårdarna ser dock utmärkta ut. Vädret har generellt varit bra i hela södra Frankrike i år. Däremot finns det en del oidium att hantera beroende på de fyra-fem regnrika åren vi har bakom oss.
Sedan en dryg månad rapporteras det om en ovanligt tidig skörd i år. Särskilt i Bordeaux. Om någon vecka kommer vi dessutom att kunna läsa att det är första gången sedan 1893, 1863 i förekommande fall där man råkat vända uppochner på 9:an, som man skördar så tidigt. Redan före den 23:e augusti! Och allt det tyder, förstås, på en osedvanligt bra skörd. Jämförelser kommer framförallt att göras med 1990, som ligger tillräckligt långt bort för att få ska ha ordentlig koll och som vanligt kommer ingen att fundera över hur pass bra 1893 egentligen var. Eller, för den delen, hur pass bra det är med en rekordtidig skörd. Talar vi Frankrike liknar 2011 verkligen 1990. Torka råder i större delen av landet (och man drar paralleller till det problematiska torråret 1976). 1990 ledde detta till att den som besprutade sina stockar sent med systemiska produkter hade problem med restprodukter i musten. För övrigt blockerades mognadsprocessen på flera sätt. Resultatet blev att somliga viner fick mer socker än karaktär och arom. Varför har då 1990 hyllats snart sagt överallt? Nja, det är ingen dålig årgång. Fast hyllningen beror nog till stor del på att 1990, till skillnad från den stramare och mer kompletta årgången 1989, gav upphov till en av få ´”powerårgångar” i Bordeaux. Samtidigt snurrade de ekonomiska hjulen för fullt (just före fastighets- och bankkrisen ni kanske minns?) och det fanns stor efterfrågan på dyra primörer från Bordeaux, vilket hjälpte till att hypa året. Huruvida man föredrar 90:orna eller 89:orna idag är en smaksak, men rent objektivt måste 89:orna generellt anses som de mer kompletta vinerna. På tal om det här med rekordtidig skörd till följd av tidig blomning och varmt och torrt väder fram tills nu… ta det med en nypa salt; börjar det inte regna kommer mognadsprocessen att kraftigt avstanna och den fenoliska mognadsprocessen kan till och med upphöra. När vinrankan stressas av torka stänger den av sin fruktproduktion och fokuserar på att överleva. Med andra ord kan ingen säga något vettigt om årgången 2011 avseende skördestart och kvalitet förrän om några månader. Däremot är allt som sägs, förstås, bra rubriker och notiser i juli, då journalisterna går på semester och nyhetstorka råder. Det vet också vi i vinvärlden och det är ingen tillfällighet att vi kommunicerar strunt om årgångarna under den här perioden. Det här inlägget är eventuellt ett undantag från detta. En solskenshistoria.
När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.
En svensk Paasilinna, men medan den finska förebilden vet att hålla sig lagom lång har dessvärre Jonasson – och hans förläggare och andra eventuella förhandsgranskare – flutit ut i ett överflöd av idéer som till slut blir tämligen tjatiga och medan de historiska återblickarna oftast är kul och fantasifulla – ”hundraåringen” har mött en hel hög av 1900-talets mest framträdande gestalter – är Nuet, och framförallt då dess personnage, väl fjantigt, kort sagt kräver nutidsmänniskan ett annat förhållningssätt än det som författaren nu har anlagt. Sammanfattningvis en kul bok som inte är i närheten av att vara så bra som förvånansvärt många mäniskor påstår. Reavin att ackompanjera boken med.
Twoson-kollegan och jag har sedan en tid hållit ögonen på Pascale Jolivets ”Sauvage” och särskilt då den udda årgången 2009. Igår, efter att hårt ha gått åt Pascale under en gemensam frukost i Bordeaux, där han visade sig vara tröttare än vi, fick vi så äntligen klartecken: vi får köpa alla hans 141 magnum ”Sauvage” från 2009. Släpps till medlemmarna i Twoson Club i maj 2012.
Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.
Imorse, när jag satt och slumrade i skytteln på väg ut till mässan, klev en kvinna ombord på bussen, och det märkvärdiga var, att hon luktade EPA-traktor, eller mer exakt, blå Wunderbaum årgång 1975.