Sedan en dryg månad rapporteras det om en ovanligt tidig skörd i år. Särskilt i Bordeaux. Om någon vecka kommer vi dessutom att kunna läsa att det är första gången sedan 1893, 1863 i förekommande fall där man råkat vända uppochner på 9:an, som man skördar så tidigt. Redan före den 23:e augusti! Och allt det tyder, förstås, på en osedvanligt bra skörd. Jämförelser kommer framförallt att göras med 1990, som ligger tillräckligt långt bort för att få ska ha ordentlig koll och som vanligt kommer ingen att fundera över hur pass bra 1893 egentligen var. Eller, för den delen, hur pass bra det är med en rekordtidig skörd. Talar vi Frankrike liknar 2011 verkligen 1990. Torka råder i större delen av landet (och man drar paralleller till det problematiska torråret 1976). 1990 ledde detta till att den som besprutade sina stockar sent med systemiska produkter hade problem med restprodukter i musten. För övrigt blockerades mognadsprocessen på flera sätt. Resultatet blev att somliga viner fick mer socker än karaktär och arom. Varför har då 1990 hyllats snart sagt överallt? Nja, det är ingen dålig årgång. Fast hyllningen beror nog till stor del på att 1990, till skillnad från den stramare och mer kompletta årgången 1989, gav upphov till en av få ´”powerårgångar” i Bordeaux. Samtidigt snurrade de ekonomiska hjulen för fullt (just före fastighets- och bankkrisen ni kanske minns?) och det fanns stor efterfrågan på dyra primörer från Bordeaux, vilket hjälpte till att hypa året. Huruvida man föredrar 90:orna eller 89:orna idag är en smaksak, men rent objektivt måste 89:orna generellt anses som de mer kompletta vinerna. På tal om det här med rekordtidig skörd till följd av tidig blomning och varmt och torrt väder fram tills nu… ta det med en nypa salt; börjar det inte regna kommer mognadsprocessen att kraftigt avstanna och den fenoliska mognadsprocessen kan till och med upphöra. När vinrankan stressas av torka stänger den av sin fruktproduktion och fokuserar på att överleva. Med andra ord kan ingen säga något vettigt om årgången 2011 avseende skördestart och kvalitet förrän om några månader. Däremot är allt som sägs, förstås, bra rubriker och notiser i juli, då journalisterna går på semester och nyhetstorka råder. Det vet också vi i vinvärlden och det är ingen tillfällighet att vi kommunicerar strunt om årgångarna under den här perioden. Det här inlägget är eventuellt ett undantag från detta. En solskenshistoria.
En lika patetisk som pinsam bokhyllnng
När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.
Jonas Jonasson:Hundraåringen som…
En svensk Paasilinna, men medan den finska förebilden vet att hålla sig lagom lång har dessvärre Jonasson – och hans förläggare och andra eventuella förhandsgranskare – flutit ut i ett överflöd av idéer som till slut blir tämligen tjatiga och medan de historiska återblickarna oftast är kul och fantasifulla – ”hundraåringen” har mött en hel hög av 1900-talets mest framträdande gestalter – är Nuet, och framförallt då dess personnage, väl fjantigt, kort sagt kräver nutidsmänniskan ett annat förhållningssätt än det som författaren nu har anlagt. Sammanfattningvis en kul bok som inte är i närheten av att vara så bra som förvånansvärt många mäniskor påstår. Reavin att ackompanjera boken med.
Frukost med Pascale Jolivet
Twoson-kollegan och jag har sedan en tid hållit ögonen på Pascale Jolivets ”Sauvage” och särskilt då den udda årgången 2009. Igår, efter att hårt ha gått åt Pascale under en gemensam frukost i Bordeaux, där han visade sig vara tröttare än vi, fick vi så äntligen klartecken: vi får köpa alla hans 141 magnum ”Sauvage” från 2009. Släpps till medlemmarna i Twoson Club i maj 2012.
Bordeauxprimörer 2010
Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.
EPA-kvinna i Bordeaux!
Imorse, när jag satt och slumrade i skytteln på väg ut till mässan, klev en kvinna ombord på bussen, och det märkvärdiga var, att hon luktade EPA-traktor, eller mer exakt, blå Wunderbaum årgång 1975.
Bistro du Sommelier 2.0
Jo, hängde förstås på bistrot en del andra kvällar också och provade en och annan Bordeaux. Enligt min gom är Conseillantes nya andravin Duo de Conseillante 2008 mycket bra. Inte dumt alls är La Dame de Montrose 2005. Viss besvikelse är Reserve de la Comtesse 2007 medan La Chapelle de la Mission Haut-Brion – eller Haut-Briones, som min klämkäcke kompis och Mazuelo de la Quinta Cruz-partner Miguel Merino, från Briones, döpte om vinet till – klarar sig helskinnat genom den nagelfaring viner alltid utsätts för på det här stället, där allt som oftast mer eller mindre professionella vinmänniskor sitter och gör sig viktiga med mig i spetsen.
Bistro du Sommelier, Bordeaux
Vinexpo hänger ihop med Bistro du Sommelier. Maten är okej, servicen är alltid stressad och ibland hjärtlig, atmosfären avspänd och kollegial, vinlistan bra och billig. Satsar man på ostron med korv och ungt rödtjut från Medoc gör man rätt. Efter kan det vara på sin plats att gå på dyraste köttbiten – den brukar alltid vara bra och relativt sett billig. I förrgår var jag i relativ mening tidig eftersom jag skulle dinera med spanjorer. Till min lycka satt en stjärnsommelier och en stjärnkock som jag känner vid bordet intill. Lite obetänksamt frågade de mig om jag inte ville sitta vid deras bord och prova deras viner i väntan på mitt sällskap. Självklart gjorde jag sedan mitt bästa för att göra slut på deras Mumm de Cramant och Latour 94 på magnum. Tyvärr kom spanjorerna med spanska mått mätt ovanligt tidigt så jag fick motsträvigt lämna stjärnorna med oförrättat värv, men med en fin Latour-eftersmak och även om det inte var något fel på mitt sällskaps öppningsvin, en vit Carbonnieux, smällde såväl Mumms cremant från Cramant som Latour 94 lite högre.
Fête de la Musique
För 30 år sedan fick den franska kulturministern Jack Lang för sig att alla fransoser skulle ge sig ut och spela och sjunga mellan, om jag minns rätt, 20.30 och 21.00 den 21a juni. Sagt och sjungit. Numer är ”Fête de la Musique” en gigantisk musikfest som spritt sig inte bara till alla och envar i Frankrike utan också till många andra länder. Det är aldrig fel att vara i Bordeaux när det drar ihop sig detta magnifika musikparty, student- och musikstad som det är. Dock hade jag oturen att i år få death metal-scenen utanför mitt hotellfönster och även om harmonierna ofta är vackra, är det mindre kul när sångaren primalskriker i värsta mistlursanda och sedan får för sig att han måste fortsätta göra det fast både hans röst och låten borde tagit slut för länge sedan.
Vinexpo 2011
Sedan mànga àr är det i vinkretsar rätt att gnälla pà den gigantiska vinmässan Vinexpo i Bordeaux. Den anordnas vartannat àr och jag har antingen varit utställare eller besökare sedan 1989 och jag màste säga att allt gnäll förefaller mig vare sprunget ur nàgot annat än saklig grund . Kort sagt är Vinexpo en fantastisk mässa, där viner fràn världens alla hörn samlas. Mellan söndag, idag, dà mässan öppnade, och torsdag, dà den stänger, hinner man knappast med att prova allt man vill lägga in i sitt vinrevir och baka in i sin vinerfarenhet. Lägg till detta massvis av spännande seminarium om allt fràn vinmakeri till de senste marknadstrenderna och mängder av evenemang « off Vinexpo » sà förstàr envar att om tvà àr ska ni utge er för att vara verksamma i branschen, alldeles oavsett om ni nu är det eller inte, och pallra er hit. Vinexpo är ett eldorado för vinentusiasten. Efter detta korta gästspel pà mässans presscenter ska jag nu àter gick mig ut i mässkorridorerna i mitt eviga sökande efter den heliga Graals innehàll eller àtminstone ett par utkainska vittofflor.