Någon gång i början av 1990-talet gjorde jag ett försök med svensk ek på Domaine Rabiega. Det gick så där. Faten var små, orostade och hade för tunna stavar eftersom de var avsedda för utsmyckning av svenska trädgårdar. Ett par år senare hörde en annan tunnbindare av sig, Johan Thorslund på Thorslundsakaggen i Åtvidaberg. Han föreslog att jag skulle göra ett försök med ett av hans fat, specialgjort för vinlagring. Sagt och gjort och på den vägen blev det. Vinerna blev bra och när de provades blint som ett av sex viner i det som jag kallade ”The Oak Case” – samma vin lagrat på sex olika vinfat – kom den svenska eken oftast ut som nummer ett eller två, i hård kamp med mellanrostad ek från Slovenien. Över tid brukade förvisso preferenserna ändras, framförallt uppskattades den mellanrostade franska eken mer med viss mognad, men det stod helt klart att Johans fat fungerar utmärkt för lagring av vin. Med tanke på det ökande intresset för vintillverkning i Sverige bör han nu gå en lysande framtid till mötes. Kanske är det för att möta det förväntade intresset från de svenska vinodlarna eller kanske är det snarare för att möta det ändå större intresset från de alltfler svenska whiskytillverkarna, som Thorslundskaggen, som numer bor i Dyltabruk utanför Örebro, startat ett omfattande forskningsprojekt tillsammans med professor Bert van Bavel vid Örebro Universitet och med visst bistånd från restaurangutbildningen i Grythyttan och enstaka konsulter som jag själv. Riktigt spännande är det, därför att målet med forskningen är inte bara att Johan ska kunna bli än mer precis och skicklig i sin yrkesutövning utan framförallt att utforska den svenska ekens unika egenskaper – något som hittills aldrig gjorts. Någon gång på vårkanten 2013 lär vi ha de första resultaten.
