Man måste beundra Woody Allen, filmkonstens Frank Zappa, som varje år klämmer ur sig en ny, bra film. Såg hans senaste, Whatever works, på planet över till USA och i motsats till vad huvudrollen (Larry David) säger inledningsvis så är det här en må-bra-film och en bra och kul sådan. Gå och se den.
Trailer
Woody Allen
Frank Zappa
Den klassiska aperitifen Suze firar 120-årsjubileum i år. Fördrinkar av den här typen – bittersöt och med inslag av gentianarot – är tydligen ingenting för oss, eller snarare er, svenskar (jag avviker från mängden; jag dricker mer än gärna Suze). Många har försökt slå ett slag för Suze, Lillet och andra liknande drycker i Sverige, men det är stört omöjligt att få någon fart på affärerna.
Kan det vara så enkelt att ingen tycker om dem eller kanske vet man inte riktigt när man ska dricka den här typen av vätskor? En Suze är en bra aperitif när man egentligen inte ska dricka en aperitif (läs champagne), alltså när man bara ska ha en liten matlagningsdrink. För att nu inte tala om hur bra det smakar en sommareftermiddag när de andra dricker ytterligare en kaffe eller en taskig öl typ Heiniken.
Där satt jag i solen på Union Square och stirrade med lika delar be- och förundran på den gigantiska julgranen och dess basketbollsstora kulörta kulor, när Lennart Granqvist plötsligt slog sig ner vid bordet intill. Vilket sammanträffande! Två vinvästgötar på Union Square, samtidigt, på Thanks giving av årets alla dagar.
Just som jag skulle småropa ”Lennart!” så där småpatetiskt som man ropar när någon oväntat dyker upp, hindrades jag av ett tvivel grundat på 1. Lennart var klädd i träningsoverall och 2. han stirrade ordlöst på mig som om jag inte var jag. Kanske var det ändå inte Lennart (det otäcka alternativet till detta skulle vara att jag inte var jag)?
När ”Lennart” plötsligt började bräka på amerikanska med sitt bordssällskap insåg jag att detta inte kunde vara Lennart: vi västgötar kan förvisso mycket, men vi kommer aldrig att tala vare sig en annan dialekt eller ett annat språk utan att vår vackra intonation bryter igenom.
Saken är alltså den, att Lennart Granqvist har en träningsoverallklädd dubbelgångare i San Fransisco.
(Lennart ska nu inte alls vara ledsen för det. För egen del har jag och min namne Lars Torstensson (med två s) det värre: jag är vinmakare och han är aktiv helnykterist och båda skriver vi.)
Satt och arbetade så smått, när Dagen yrvaket och utan vidare väsen knackade på fönsterrutan, flöt in som den mest självklara sak i världen och satte sig i en fåtölj och lös, oombedd och oförtrutet, upp rummet med sin närvaro ända tills Natten, närmast försynt, motade ut den i sin kyla och gav rummet först en smutt luguber stämning, sedan ett kreativt mörker, bara för att, när den tycktes lysa sitt svarta mörker som bäst, harkla sig och säga ”Tack för mig”, och gå ut genom dörren i samma takt som den alltid lika nyvakna Dagen kom på nytt besök och det var inte förrän detta upprepats ännu en gång som jag tog en paus och insåg att jag arbetat oavbrutet i två och ett halvt dygn, utan mat och vin, och det enda jag åstadkommit var det här tämligen meningslösa inlägget, vars enda förtjänst är att det helt i onödan hållit dig fast ända tills nu.
Den internationella sammanslutningen for – jag ar pa vag till USA och sitter i en lounge som saknar prickar over a, a och o, varfor det har blir ett prickfritt inlagg – vinskribenter Fijev, meddelade igar att den schweiziska televisionen i forrgar meddelade att druvan Chasselas ar schweizisk. Narmare bestamt har den sitt ursprung i trakterna av Genevesjon. Den schweiziska televisionen grundar sitt meddelande pa Jose Vuillamoz (knuten till universitet i Neuchatel) forkning. Antligen vet vi.
Enligt ett ganska välspritt, franskt e-nyhetsbrev är 2009 seklets årgång. Skälet är, enligt skribenten, att det är en årgång som slutar på 9 och det finns så många legendariska 9-årgångar tidigare, till exempel champagne från 1899, menar samme skribent.
Jag skulle vilja påstå att Fronsac 1539 var ännu bättre. För att nu inte tala om de fantastiska rosévinerna som gjordes i Galliléen år 9.
Om vi nu tar en titt på 2009 kan vi konstatera att Beaujolais Nouveau är här. Jag har provat två olika och det som utmärker dessa är att de inte har ett inslag av banan. Med andra ord har de här producenterna inte använt sig av en ”primörjäst” som B71 i år. Istället påminde båda vinerna om Beaujolais Nouveau före primörjästernas ankomst till det kuperade landskapet norr om Lyon (alltså före 1987 ungefär). Med andra ord dök en gammal klassisk beskrivning upp innehållande ord som lätt, fruktigt, inslag av hallon, röda bär och jäst. Det går alltså att anta att den för något år sedan påbörjade trenden bort från primörjäst som adderar banan till vinets doft fortsätter i Beaujolais.
För övrigt kan man säga att årets Beaujolais Nouveau är av exakt samma kvalitet som alla andra års Beaujolais Nouveau.
Så här enkelt måste det vara: Någon gick förbi, såg lövhögen som låg där och skräpade och skämde ut Hököpinge, då tog Någon och tände eld på högen för att få slut på skammen.
Det här vinet hade inte legat och blivit belupet av glömskans mossa, oåtkomligt bland kaosets törnen. Nej, det hade inte försvunnit, som så mycket annat, i mina misskötta vinkällare; det här vinet hade istället misskötts i sig självt: det hade legat flera år, gissningsvis sju år, i ett vinställ i mitt kök. Ett vinställ som f ö står på behagligt avstånd från spisen så vinerna slipper frysa på vintern.
Således uppvisade vinet en mognadens bärnstensrodnad när det nu blev dags att korka och hälla upp. Eller rodnad och rodnad: det såg klart övermoget ut. Eftersom jag tänkte att vinet säkert var kass, tog jag med det som gå-bort-gåva till en middag i torsdags.
De som kunde lite om vin tyckte att det var ju en gentil gåva (även om de tittade lite konfunderat, och möjligen med ett uns avsmak, mellan etikettens årgång, vinets färg och mig). De som inget kunde om vin gick på mitt tugg om att Yquem kan slänga sig i väggen och sådant (”när färgen börjar anta den här bruna tonen, det är då det är som bäst”). Jag var hjälte. För en stund, därför att rätt som det var fick värden, den opålitliga ormen, för sig att servera vinet till efterrätten, som var en slags mango-hallon-crumble.
Nej, det går inte ihop och gjorde det inte heller. Å andra sidan måste jag säga att Rieussecen hade klarat min långvariga misshandel på bästa vis. Det fanns en sådan där liten murken underton och obalans, som fellagrade viner brukar ha (provencalska kök brukar toppa runt 30 + på sommaren) men på det hela taget var vinet utmärkt. Moget förstås och gott. Och helt fel till efterrätten.
Sedan några år har staden Bordeaux genomgått en imponerande ansiktslyftning. Staden har som mål att bli Frankrikes ”grönaste” stad. Något som syns i det nya spårvagnssystemet och de många gågatorna. Husfasaderna har snyggats till och den gamla hamnen och kajerna har rustats upp och blivit ett mål för flanerare och restaurangjägare.
Nu meddelar staden och traktens vinodlare att år 2013 kommer ett nytt ”Centrum för turism och vin” att slå upp sina portar i ”Quartier des Bassins”. Detta dels för att öka stadens attraktionskraft rent allmänt, dels för att i synnerhet understryka att det här är världens vinhuvudstad (det kan vi hålla med honom eller inte, men det är motivet och med den här satsningen blir det svårt för någon annan stad att påstå motsatsen). Nyckeltalen som kommunicerats för projektet är 55 miljoner euro, 10 000 kvm byggyta, 400 000 besökare per år.