På det hela taget ett trist besked, även om ”vi” klarat oss: Ursula och Sune Sloge på Domaine de Canto Perlic meddelar att även om de klarat sig så har runt 20 procent av allt vin i Gaillac förstörts av hagel. Vi skriver 13 augusti och konstaterar att det ännu är långt till skörd.
Har precis kommit hem från en snabbvisit till Trentino. Skörden där är rekordtidig i år. Redan runt 10 augusti börjar man med druvorna till de mousserande vinerna. Skälet till att man är tidig (och att det är ganska stor skörd) är att det var mycket snö i vintras och att det fortsatte regna under våren samtidigt som solen och värmen kommit i rätt mängder.
Kan jag inte låta bli att passa på att tipsa om Villa Capri i Gardone Riviera vid Gardasjön. Riktigt bra hotell med inte bara egen terrass och pool ut mot sjön utan också badmöjlighet från egen brygga. Självklart låg också en Riva och glänste mitt i gästernas blickfång. Klart det inte var billigt, men värt varenda krona. Bara en sådan sak som att baren var öppen till 01.00 så man kunde röka en bra cigarr efter middagen (som man dock måste inta på annat håll, eftersom Villa Capri blott är hotell och restaurang med frukost och lunch, och så baren förstå). Äsch, gå in på www.hotelvillacapri.com och kolla själva.
Mat i Gardone Riviera? Tja, Taverna del Borgo – ligger 400 meters uppförsbacke ovanför Villa Capri, ”i borgen” – är ett hyggligt enoteca, där man kan få en anständig köttbit och en hygglig Barbera d´Asti för så lite pengar att man har råd med både hotell och cigarr.
I Sverige är det är lätt att få för sig att det avseende rosévin skett en revolution i vinvärlden de senaste åren. Så är inte fallet. Det som skett är att det blivit okej att dricka rosé i Sverige och därmed har Systembolaget lyhört kunnat utöka sitt sortiment av rosévin.
Som vanligt har vårt detaljistmonopol i den ansträngningen haft god hjälp av alla duktiga importörer som finns i vårt land. Det är i första hand de sistnämnda som hittat vinerna som sedan köpts in och sålts i Sverige och som gett ett intryck av att vinvärlden genomlever en rosévinsrevolution.
I och med det ökade intresset har det också skrivits mer om rosé det senaste året och viner som skulle ha varit omöjliga att marknadsföra i Sverige för bara något år sedan får nu sin rättmätiga kultstatus – här tänker jag förstås i första hand på Viña Tondoñias rosado, ett vin som börjar säljas när det är gammalt som gatan, tvärtom all rosévinsvetenskap, och som tillhör vinvärldens stora personligheter.
Fast sedan är det det här med hur man gör rosévin. Jag såg i en av våra större tidningar, att ” tillverkningen av rosévin sker genom att man låter blå druvor pressas lätt till ett vitt vin. Därefter låter man musten masserera, det vill säga dra tillsammans med skalen…” Någon annanstans, i en vintidning, stod det att ”saigné” sker genom att vin dras av från en jäsande tank.* Hm, ja, det är nu långt ifrån alla konstigheter jag sett avseende rosévin.
Låt oss ta det steg för steg:
– Rosévin kan göras på blå och gröna druvor. Exakt vilken typ av druvor som används beror på området och de förutsättningar och regler som gäller där (och hur pass friskt man bryter mot reglerna). Däremot är det inom EU generellt, med vissa undantag, förbjudet att blanda rött och vitt vin till rosé.
– Rosévin kan göras antingen som ett vitt (direktpressat) vin eller ett rött (macererat/skalurlakat) vin. Pressar man direkt är det inte ovanligt att färgen behöver förstärkas, särskilt om man arbetar med druvor som antingen har låg halt färgämnen eller som är svåra att laka färgen ur – omvänt finns det blå druvor som ger mycket färg även om de pressas som ett vitvin. Den som gör rosévinet som ett rödvin och alltså låter skalen ligga med en tid före jäsningen i syfte att ge färg, kan i princip få hur färgrika viner som helst (nåja, så småningom klassificeras vinet som rött…). Det är inte ovanligt att man, om man är en noggrann och ambitiös rosé-producent använder sig av båda metoderna.
– Att rosévinet görs som ett rödvin innebär att druvorna krossas, varefter en urlakning sker (i en press eller en tank) innan den rosa musten pumpas vidare till en tank för att fälla ut och sedan jäsa. Skalen pressas vanligtvis separat sedan den rosa musten pumpats bort. Den mer färgrika must som nu uppnås kan användas för att ge färg och kraft till rosévinet i ett senare skede eller, om pressvinet är för rustikt, användas för ett enkelt ”dunk”-(i Sverige box-)vin.
– Rosévin som görs som vitvin kallas ibland för direktpressade. Rosé som görs som rött vin kallas ibland för ”saigné”.
– Att man däremot ”gör” saigné (bleed eller bleed off på engelska)på en tank är något annat. Då handlar det om att producenten pumpar bort must från en rödvinstank som ännu inte hunnit börja jäsa. Detta görs inte i första hand för att göra ett rosévin (som det ”avblödda” vinet resulterar i) utan för att koncentrera färg och annat i rödvinstanken. Det här är en teknik som är urgammal och som ibland fungerar mycket bra, ibland inte alls, eller rättare sagt: det ger vad som ofta kallas överextraherade viner med mycket färg och en rustik, ofta också besk slagsida.
* Förlåt, Kära Kollegor Vinskribenter, det är inte min avsikt att slå mig själv för bröstet eller att på er bekostnad framställa mig själv som den bättre av oss och ”den som vet” – jag tycker slikt beteende är tämligen lågt och säger mer om kritikern är den kritiserade; jag tog mig dock friheten att använda dessa exempel eftersom de är ganska talande för de missuppfattningar som råder kring Saigné och Rosa.
I förrgår satte vi slutblenden av Arnaude Rouge 2008 på Château L´Arnaude i Lorgues, Provence, Frankrike. Det är i sig inget konstigt i att man slutblendar i juli-augusti året efter skörd, men i det här fallet har blenden varit klar sedan månader. I teorin. I praktiken har en tank med Cabernet sauvignon först vägrat att alls jäsa malolaktiskt och sedan, när den väl hoppade igång, vägrat att jäsa på ett anständigt vis.
Visst, det är oftast ingen nackdel att den malolaktiska jäsningen tar tid. Alltför snabb dito är alltid ett orosmoment i Provence (däremot inte i t ex AVA Red Mountain i Washington State där den malolaktiska jäsningen alltid sker i en explosion över ett par dagar). Någon invänder säkert att sådant kan man kontrollera nuförtiden, det finns massor av produkter att ta hjälp av och ytterst handlar det ju bara om att ha koll på kemin i druva och must. Jaså, säger jag. Skillnaden på teori och praktik kan ibland vara stor…
Analyser av den aktuella Cabernet-tanken, C 30, på Château L´Arnaude, visade inget som skulle göra att vinet skulle ha svårigheter att jäsa malolaktiskt. Vinet har lagrats vid en normal temperatur, det har berikats med bottensatser från fat och tankar som jäst malolaktiskt och så vidare. Likväl har det vägrat jäsa malolaktiskt.
Förr – föralldel, även nu – berodde sådana här problem vanligtvis på att vinkällarna blev för kalla, varför den malolaktiska jäsningen inte kom igång förrän fram på vårkanten, när värmen kom tillbaka. Ibland hann producenterna buteljera innan den malolaktiska jäsningen kom igång, varför en ”efterjäsning” så småningom kom att ske.
Hursomhelst, C 30 vägrade ”göra sin malo”. Förrän nu i sommar, då den sakta, sakta, omvandlat äppelsyran till mjölksyra. Eftersom producenten sålt slut på föregående årgång av vinet och eftersom det är högsäsong härnere i Provence just nu – juli till september är bästa månaderna både för horeca- och direktförsäljningen – kan var och en förstå att det här ögonblicket då vi äntligen kunde avsluta blenden var efterlängtat och att det var ett bra skäl till lite fest i vardagen.
Således åkte vi – Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude, och jag – så snart blenden var gjord till Alain Ducasses Abbaye de Celle utanför Brignoles. Stället öppnade vid sekelskiftet i ett månghundraårigt kloster i Celle och Ducasse har aldrig gjort mig besviken här (heller). Vi åt ”Menu Gastronomique” som jag definitivt kan rekommendera och provade vin från AOC Coteaux Varois (en Provence, som det numer också ska heta). Coteaux Varois blev AOC ungefär samtidigt som Abbaye de Celle öppnade. Det är alltså en ung appellation, men där händer mycket, även om jag fortsatt har svårt att hitta någon riktig stjärna bland producenterna.
Däremot förefaller Coteaux Varois i allt större utsträckning bli en appellation för ekologiska odlare. Kort sagt poppar de upp som svamp urmarken. Vi provade bland annat Château des Annibals. Deras viner har tilläggsnamn som ”Fesse Mathieu” (vilket kan betyda allt från ”ockrare” via ”Skink – Mathieu” till ”dricka friskt” och annat) och ”Suivez-moi-jeune-homme” (”Följ mig unge man”). Vinerna är spännande och personliga och det röda görs i vad jag tror blir den dominerande stilen i området de närmaste 15 åren: mer frukt än kraft, bra balans, närvarande syra och rätt och slätt god, ren smak. Faktum är att Domaine de Bernarde (på vägen mellan Brignoles och Flassans/Le Luc) började göra ett sådant vin med Alain Guittards hjälp redan för 25 år sedan och nu förefaller tiden komma ikapp Guittard,. Bernarde och den här vinstilen.
Slutligen: varför Hannibal (mycket riktigt är det också en elefant på Château des Annibals etikett)? Jo, Hannibal drog förbi här i södra Provence innan han slog romaren i ryggen. Det är också därför som elefanter dyker upp lite här och var i trakten, till exempel i Le Muys statsvapen.
Fredrik Gertten är en av mina äldsta vänner. Bland annat läste vi i vår ungdom till journalister tillsammans. Idag driver han vad jag tror är Sveriges största företag i dokumentärfilmsbranschen, WG film. Och han gör många intressanta filmer. De kan handla om Zlatan, bron över Sundet, en argentinsk familj som drabbas av den argentinska ekonomins totala kollaps eller om… bananer.
Nja, egentligen inte bananer, utan om hur bananer odlas i allmänhet och mer i synnerhet hur det gigantiska företaget Dole (f d Standard Fruit Company)odlar sina bananer. Detta har retat upp Dole så till den milda grad att det stämt Fredrik och hans i sammanhanget mikroskopiska företag.
Jag blir alltid konfunderad över sådana där stämningar. Vad har det stora företaget att vinna? Ju förr det blir tyst om saken de inte vill tala om, desto bättre måste det väl vara? Att i det läget stämma, förefaller minst sagt kontraproduktivt. Det leder bara till att företaget får byta namn en gång till.
PS Rätt eller fel, det slår mig att Dole måste odla i enlighet med vad professorerna m fl på SLU tycker är rätt och riktigt i sin artikel på Brännpunkt 12 juli: det blir ju stora, mättande skördar (se inlägg från igår, 28 juli).
SvD Brännpunkt 12 Juli, professorer m fl från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) går ut och säger att ekologiskt jordbruk är kass medan det som numer kallas konventionellt jordbruk är bättre för allt och alla i alla avseenden.
Undrar vem som betalt för den forskningen?
> Uppdaterat!
Här får professorerna svar på tal från en som
har en annan ekonomisk agenda, länk
Miguel Merino Hijo – alltså sonen till den i vinsammanhang än så länge mer kände Miguel Merino – är inte bara en talangfull, ung vinmakare och vinhandlare, han är dessutom skribent och som så många andra vinmakare började han sin bana som journalist. Nu har han gått och vunnit det prestigefyllda Premio de Buena Fuente för årets bästa novell. Vi lyfter på hatten och tackar vår lyckliga stjärna för att vi får samarbeta med karln.
För övrigt har 2006 Mazuelo de la Quinta Cruz, som såväl Hijo som Padre som jag har ett finger med i och som tidigare ratats 94 p i Sobremesa, av guiden ”Los 300 mejores vinos de España” utsetts till Riojas sjätte bästa vin. Inte så illa för en ren Mazuelo.
Och någon gång nästa år kommer Merino Hijos vin Unnum till Sverige.
Dela “Miguel Merino Hijo och Premio de Buena Fuente” på Twitter
Vet inte om ni följt debatten om huruvida man i Europa skulle få göra rosévin genom att blanda rött och vitt vin? Först skulle man få det. Sedan inte. Skälet till att förändringen aldrig genomfördes var ett ramaskri från odlarhåll. Själv förundras jag något över detta. Vem vinner på ett fortsatt förbud?
Den som vill göra ett bra rosévin vet, eller borde veta, att man inte kommer någon vart på kvalitetsstegen genom att blanda vitt och rött. De flesta på tillverkningssidan i branschen vet också, att den som vill blanda vitt och rött till rosé gör det oavsett om det är tillåtet eller inte.
Med andra ord hade en regelförändring bara inneburit att de som nu fuskar kunnat göra sitt arbete i öppen dager. Definitivt en pseudodebatt med ett fegt och fånigt slut.
Om jag tycker det är ok att blanda vitt och rött till rosé i min egen yrkesutövning? Absolut inte. Men det är en helt annan sak. Hur skräpviner görs är tämligen ointressant och så länge det finns köpare till mediokra viner så kommer till exempel somliga fortsätta göra ”secondary wines” (alltså jäsa två omgångar på samma skalmassa) och tillverkarna av skräprosé att understundom blanda vitt och rött till rosa.
Ytterst handlar det om att konsumenten måste säga ifrån och gå upp i kvalitet och pris, men vin avviker inte från andra livsmedel: fokus för de flesta konsumenter är priset. Bara priset. Det är ett problem och en utmaning inte bara för oss som tror oss arbeta med kvalitet utan också för hälsovården.
Fick ett pressmeddelande från OIV (Office International de la Vigne et du Vin) rörande det senaste skördeutfallet (med mera) på Södra halvklotet. Det visar sig att, i motsats till vad nog många förutspått, volymerna generellt minskat i år. Totalt för odlingarna på södra klotet – de motsvarar ungefär 11, 3 % av världens vinodlingar – har den skördade volymen preliminärt minskat med 6 %, från ca 53 miljoner hl till 50 miljoner hl. Störst är minskningen i Australien (- 11,5 %).
Samtidigt som volymerna minskat, har den inhemska konsumtionen gått ner i flera av länderna. Däremot har exporten fortsatt öka (+ 3, 16 % 2008). Den brasilianska exporten tredubblades från 2007 till 2008.
Störst i Syd är Argentina med 227 000 ha (motsvarar närmare 3 % av världens vinareal). Sedan följer Chile (198 000 ha), Australien (173 000 ha), Sydafrika (132 000 ha) och Brasilien (97 000 ha).
Sett till produktionen av vin, kan man konstatera att medan till exempel Australien arbetar med relativt höga uttag, arbetar Chile med relativt sett lägre. Störst är återigen Argentina med en årsproduktion på närmare 14 miljoner hl (5, 40 % av världsproduktionen), följt av Australien 11 miljoner hl, Sydafrika 9, 5 miljoner hl, Chile 8,8 miljoner hl och Brasilien 3,4 miljoner hl.
Hur utfallet kommer att bli på norra halvklotet återstår, förstås, att se. När jag var i Kalifornien förra veckan, spådde odlarna en mycket stor volym i år. Detta p g a av riklig nederbörd i vintras och under våren – alla underjordiska lager är fulla – och att förra året gav en liten skörd (vinrankan försöker alltid balansera ett snålt år med ett rikt och vice versa). Även i södra Europa har vattenlagren fyllts på rejält i år. Samtidigt har t ex Bordeaux drabbats av hagel, vilket medför minskade volymer. På det hela taget ser det i dagsläget dock ut att bli en ganska stor skörd i Nord 2009.
Mest för att jag ska få berätta att jag satt och såg F1 – kvalet på terrassen på trestjärniga Louis XV förra lördagen så vill jag säga några ord om Syrah och dess olika stilar: Jag satt alltså där på terrassen och avnjöt en lunch medan Button, Räikkönnen, Vettel och de andra dundrade förbi på bara tre-fyra meters avstånd.
Tillsammans med mig var bl a Tom Hedges som jag arbetar med i AVA Red Mountain i Washington State (Wa), Gregg DeLille från DeLille och Mike Towers, tidigare en av delägarna i Duckhorn. Alltså en massa racingtokiga amerikanska vinproducenter. Eftersom Syrah är den stora grejen för alla som gör vin i Wa kretsade vårt samtal – som allt som oftast avbröts av en förbirusande, väldoftande bil – kring frågan hur man gör Syrah lika accepterad som Cabernet i USA, detta med tanke på att resultaten med druvan är så goda i Wa (prova Goedhart Syrah så förstår ni vad jag menar). Detta kretsande ledde oss vidare på Syrah-druvans olika skepnader och vilken väg som är den rätta att gå i Wa och det är nu chefsommelieren på Louis XV, M. Barjor, kommer in i bilden. Han föreslog att vi absolut skulle prova en Hermitgae 2003 från Yann Chave (inte J-L Chave, utan neveun). Amerikanerna ville istället prova Clapes Cornas från 93, min egen gamla Clos Dière Cuvée I från 91 och en Hermitage 98 från Colombo.
Självklart beställde de in alla fyra.
M. Barjor log och sa på sin inte alls tokiga engelska att ”ni kommer säkert att föredra Y. Chave, det är vad vi kallar för ett ’amerikansierat vin’”. Mina amerikanska vänner blev då smått upprörda, men visade detta först när M. Barjor gått sin väg. Hur kunde han säga så? Och vad menade han? (I samma andetag blev de än mer upprörda över några herrar som gjorde entré på terrassen i skjortor märkta med alldeles för mycket reklam för Total, ”tacky” var ordet som flög genom luften och jag skyndade mig att påpeka att männen som nyss kom in i Total-skjortor inte var franska, snarare belgare)
Vinerna provades. Alla blev i sitt redan smått upprörda tillstånd nästan förbannade på Y.Chave-vinet. Inte ett dugg amerikanskt, däremot farligt likt en australisk Shiraz och är det något som amerikanska vinproducenter i Wa inte gillar så är det australisk Shiraz, glöm således att ta med Grangen dit… ”Odrickbart”, blev slutsatsen. Däremot uppskattades samtliga Syrah från Frankrike. Dessa klassiska viner med alkoholhalter mellan 12,8 (Clos Dière) och 13,5 (Colombo) och en på samma gång både mer nedtonad och mer uppstramad fruktprofil.
Man kan tycka att det här var en lång historia för att jag skulle få skryta över var jag var förra lördagen, men poängen är, att amerikanerna i stormsteg lämnar överextraktion och högalkohol bakom sig och styr mot mer klassisk elegans och balans.
För fem år sedan hade de tyckt annorlunda. Garanterat. Men nu är det dags för M. Bajor, och många andra, att tänka om.