En vinblogg ska, tror jag mig ha förstått, innehålla lite namns nämnande som också kan ses som information till andra som har eller skulle kunna ha samma viner i sin vinkällare eller som i vart fall kan hamna på en provning där vinet i fråga dyker upp.
Okej, igår var jag hos min vinkompis Göran i Cannes och vi hinkade Laurent Perrier Grand Siècle (magnum), 1986 Château Margaux och 1990, Château Latour. Om jag av dessa bara får välja ett vin till nästa helg så blir det Laurent Perrier Grand Siècle och då inte bara för att det var på magnum. Vet inte vilken tappning detta var (man kan ju kolla ”Lot”-märkningen, men jag hade inte ögonen med mig), men bra var det i sin perfekta avvägning mellan mineral, syra, frukt och rondör. En riktigt bra champagne.
De röda bordeauxerna var i utmärkt skick och hur bra som helst. Om 1986, Château Margaux har jag egentligen inte så mycket att säga (jag är vinmakare och saknar ett eget vin-vokabulär). Har provat det flera gånger tidigare och det fortsätter på sin utstakade väg, som är väldigt ”Château Margauxskt” (öhm, ja, ni förstår säkert).
Årgången 1990 av Château Latour är, som man kan misstänka, lite speciell. Hur blev detta Bordeauxernas Bordeaux ett så mulligt år som 1990 (och det långt innan powerstilen kom till Bordeaux)? Jotack, vinet är utmärkt idag. Inte alls på väg att bli för gammalt, däremot i bästa mening väldigt 1990, alltså lite mulligare och rundare än vanligt samt med ett för producenten lite annorlunda genomslag av fatens rostning.
Eftersom det en gång i tiden var Göran i Cannes som fick mig att upptäcka digestivernas digestiv, Chartreuse, vill jag passa på att uppmana er (över 20 år) som ännu inte provat Chartreuse V.E.P., grön som gul, att göra det. Glöm den vanliga Chartreusen, den är för nybörjare och drinkar, och låt er istället tas med till ett likörplan som ni inte anade fanns. Tillsammans med en annan kompis, Anders, har jag f ö, i såväl Paris som London, lett i bevis att grön V.E.P även går till ostron – låt vara att den passar bättre till en bra cigarr.
Innan nörderiet avslutas vill jag bara säga några ord om 1993, Montus; ytterligare ett vin som jag hittat i min vinröra (se ”Lynch-Bages och smörgås” nedan). Buteljen jag häromdagen öppnade hade tagit lite stryk av korken. Alltså ingen TCA eller något sådant, bara den vanliga korksmaken som lagrade viner får och som ibland tar loven av frukten. Såg man genom denna trista effekt föreföll vinet vara i utmärkt skick och helt klart fanns där en frukt som var mer tillgänglig än när vinet var ungt (trots att det redan då var en 1993 och m a o från ett annat av 1990-talets få mulliga år). Jag ber att få återkomma med mer information när jag grävt fram ytterligare en butelj ur Montus-lådan från 93.
Hur var det nu Horatius karakteriserade sig själv? ”Kom hit och betrakta min skinande fetma, här får du le åt en gris ur den epikureiska hjorden”?
