Den vikarierande narkosläkaren

(På handkliniken, patienten förbereds för operation, en vänligt leende narkosläkare skrider in i handlingen)

-Då ska vi se, hmhm, du ska bedövas från axeln och ner till och med fingerspetsarna i ena armen och lokalt i den andra armen, hmhm, jag ska nu sticka dig i armhålan, okej?

-Okej.

-Är du norsk?

-Nej, aj, jag är svensk.

-Aha aha, jag har forskat på karolinska.

-Är du italienare?

-Ja! Ja! Jag är italienare, arbetar extra här idag. Stockholm är fint. Säg till om det gör ont.

-Det gör ont!

-Det är bra. När det rycker i fingrarna… det är el liksom, eller hur? När det inte rycker längre är du bedövad.

-Men det rycker ju hela tiden.

-Säg till om det gör ont.

-Det gör ont.

-Nu kanske det snart gör ont…

-Aj!

-Nu är det inte så lång tid kvar, snart klart.

-Men det känns ju ingen skillnad, annat än att jag har ont i armhålan.

-Ja, säg till om det gör ont.

-Det gör ont.

-Hallå! Kan du visa mig hur den där skärmen fungerar så man ser vad man gör? (Den italienska vikarien med erfarenhet från Karolinska ropar till sig en kollega som passerar förbi)

-Visst! Så här och så här och så här, ser du? (Den franska narkosläkaren lägger bedövningen på handen, går)

– Ja. Hur känns det nu, herrn?

-Nu är handen bedövad. Men inte armen.

-Bra.

(Och med det klappade den vikarierande narkosläkaren patienten vänligt och uppriktigt på kinden och gick därifrån, utan att bedöva resten av armen och höger underarm, men det fick gå i alla fall, klappen på kinden kändes fin om än ej särskilt bedövande, kunde patienten senare delge omgivningen)

Karin Johannisson: Den sårade divan

Den nyligen bortgångna Karin Johannisson var en intellektuell klippa, en sådan där som vi kunde ha fler av, men som det finns så få av eftersom det är så svårt att nå upp till den där nivån. Av en tillfällighet höll Johannisson i den introduktion som ett gäng unga entusiaster fick då vi gav oss i kast med att studera Idé- och lärdomshistoria på den tiden då familjen Hedenhös sågs avsegla mot Södern och då dinosaurier fortfarande sprang lösa på studentstadens gator. Introduktionen var så pass bra att er utsände i de bortkomna nybörjarnas patetiska korridorer och lektionssalar kom att på håll vilja följa den dåvarande doktorandens, senare professorns, förehavanden. Något som bidragit till många fina läsupplevelser och effektiv kunskapsinhämtning.”Den sårade divan” hann komma ut något år eller så före Johannissons alltför tidiga frånfälle. I likhet med det mesta annat från samma författarpenna är det en intressant och utmärkt och allmänt kunnig bok, där vi får lära oss ett och annat om psykiatrivården under de senaste 150 åren, både i Sverige och på annat håll, hur omfattande den stora frigörelseperioden under och framförallt efter första världskriget var (vi kan på nära håll följa unga, svenska kvinnor som i någon mån går i flapper-fåran samtidigt som vi får veta om ”den nya kvinnan” och de ”dekadenta” kulturerna och klubbarna i Berlin och Paris och inser att det som möjligen slog igenom på lite bredare front under sena 1960-talet och 1970-talet redan hade hänt och att det som nu sker avseende kvinnans position i samhället – och i många fall också avseende subkulturer av ”dekadent” art – måste vara att betrakta som en regression i mänsklighetens utveckling), vi får vidare ta del av den skillnad i synen på psykisk sjukdom som gällde mellan man och kvinna och i vilken mån manliga genier gärna fick vara lite psykiskt ansatta medan kvinnorna var tokiga och hysteriska, vi får en hel del tankar om psykets estetik och mycket annat och som om det inte räckte kan vi följa de tre fallen Agnes von K, Sigrid H och Nelly S, vilket ska utläsas Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs, bara en sådan sak. Klart alla ska läsa den här boken och allt annat Karin Johannisson skrivit

Buddha of Suburbia.

Förbud mot smådamer med stora, lösa hundar

På förekommen anledning, vill er utsände bland de sönderbitna extremiteternas kärva och av stygn hoptråcklade värld kräva ett omedelbart förbud mot små tanter med stora, okopplade hundar. Smådamer som trotsar förbudet och, i skogen eller annan allmän plats, går lösa tillsammans med sina jättehundar, ska med omedelbar verkan sättas i fängsligt förvar, och där via hugg och slag manas till besinning. Endast undantagsvis ska belöning utgå för inlärt, nytt beteende.I sådana fall då den lilla tanten dels ursäktar sitt kriminella beteende med ”det gör ingen skillnad om jag använder koppel, jag orkar ändå inte hålla honom”, dels, under pågående, vildsint attack från hennes lösspringande jättehund, sätter sig på marken med vitt skrevande ben och säger ”oooh, jag tror jag svimmar!”, ska hon, sedan situationen på något vis trots hennes beteende ordnat upp sig, sättas i tvångströja och föras till närmaste vildhundsgrop uti vilken hon ska kastas och lämnas under tid som inte får understiga en månad.Hundmusik.

Blått vin & E132

Skrev häromdagen om regnbågsvinet som tillfredsställer alla. Klart det inte var sant. Men inte så mycket mer bluff än det blå vinet vars evangelium aningslösa personer som vill vara något de inte är sprider och som saluförs i olika led av sådana som inte vill något annat än tjäna en hacka på den blå våg de är med och drar igång. Inte värre än att sälja någon annan skräpprodukt.Bluff? Hurså? Vinet är ju blått!? Tveklöst är det blått. Dock ”glömmer” så gott som alla som aningslöst skriver om produkten och, självklart, de som marknadsför det, att den blå färgen inte alls bara kommer från ”anthocyaner, ett naturligt färgämne som utvinns ur den blå druvans skal”. Den blå färgen kommer i första hand från det tillsatta färgämnet E 132, alltså syntetiskt framställd indigokarmin – något som överkänsliga lär reagera negativt på.Kanske kommer den drabbade då skylla på svavlet, vår samtids påstått största bov i alla vindramer. Å andra sidan lär majoriteten av de blå vinerna även innehålla rikliga mängder svavel då de i grunden är skräpviner uppgraderade rent prismässigt på grund av sin blå färg. När Mitt kök/Expressen skrev om det bland unga människor utan eget liv efterlängtade blå vinet för ett år sedan, och då beredde marken för detta listiga sätt att tjäna pengar på ungdomar, förutspåddes prislappen 75 sek i Sverige. Med facit på hand vet vi att de här vinerna snarare kvalar in runt 120 sek. Systembolagets marginal och svensk alkoholskatt kan inte vara den enda förklaringen till det höga priset i Sverige (på de flesta andra marknader ligger priset runt 8 € för majoriteten av de blå vinerna).

Så. Ni som till ett överpris vill dricka ett enkelt blandvin gjort på välsvavlade billiga druvor och med framtvingade enkla aromer sprungna ur kall jäsning och väl utvald jäst samt ett par nypor E 132 här har ni ert vin! Grattis.

Thunders!

Dagens Darwin

Om vi får tro Charles Darwin och hans efterföljare är det de bäst anpassade som för släktet vidare. Med andra ord är det de sansade, de kloka, de samverkande, de empatiska, ja den stora majoriteten som kommer göra detta. Och det kommer de göra trots extremisterna och fanatikerna till höger och vänster och i någon guds namn – alla de där som förenas i hatet och det förgrämda; som verkar mot sitt släkte och möts i kampen om att vara det största hotet mot det normala.
Screaming Jets.

Vin: plagiatens förlovade värld

Någon fäste min uppmärksamhet på en, som den tyckte ganska usel, artikel om rosévin i The Drinks Business. Här talas om fem, delvis nya, stilar av rosévin – de flesta hopsnickrade i nära närtid av nya, framåt vinmakare. Som sur vän av ordning måste er utsände i de ignorantas värld fylld av navelskådande, hybris och skygglappar och där historien blott sträcker sig till alldeles nyss protestera.

Artikeln påstår att vi nu talar om fem stilar: rosé med osynlig ek, rosé med uppenbar ek, rosé i ljus rödvinsstil, traditionella roséer (!), moderna roséer i traditionell stil (!!). Vad som skulle vara nytt med det där är svårt att se. Men när kejsaren ska ha på sig nya kläder ska han förstås ha det. När den ovan nämnde utsände steg in i vinmakandets värld för 30 år sedan fanns redan de här olika rosévinerna. Däremot var det väldigt få som brydde sig om dem. I Frankrike ville man ha aperitif- eller matrosé (t ex ”Provence” eller ”Tavel”). På export gällde oftast lättdruckna, gärna lätt sötade varianter (”Mateus”). På sina håll excellerade man i ekade roséviner. Till exempel i Rioja, där bland annat Marquez de Murrieta gjorde vad som kanske fortfarande är ett av de bästa, rent av det bästa, rosévin som någonsin gjorts. Ett ganska rejält ekat vin, uppfostrat i använda amerikanska barriquer.

Det där sista Rioja-vinet stod för övrigt som förebild när jag gjorde ”Rochêne” på Château d’Esclans. Baserat på grenache och jäst och lagrat i ny ek. Om någon tycker receptet påminner om dagens roséviner från Château d’Esclans så ja, så är det. Cavisten är för övrigt också densamme. Men priset avsevärt högre. Hursomhelst: det var alltså inte vår idé det där vinet, utan konstruktionen går ändå längre tillbaka i tiden. Minst till Marquez de Murrietas klassiska vin – som bodegan, om vi inte missminner oss, slutade tillverka 1987.

Rosévin med osynlig ek. Ja men, de har ju alltid funnits! Rioja-bodegan Mugas rosévin är kanske det bästa exemplet. Mycket bättre kan det knappast göras och, mer väsentligt i den här texten, så har det gjorts sedan urminnes tider. När jag besökte forskningsstationen Centre Rosé i Vidauban för några år sedan visade de stolt de recept de nu förser alla odlare med så alla kan göra både bra och samma vin. I såsen ingår att använda flera jäststammar och gärna jäsa en liten mängd på ek. Och vad för nytt skulle det vara med det? Så gjordes både Rabiega rosé och många andra roséer redan i början av 1990-talet.

Näää, vad det snarare handlar om än innovativa vinmakare – tycker de är lika oinnovativa nu som när jag var ung, vi plankar det mesta vi vinmakare (dagens förment mest innovativa kopierar för övrigt tusenåriga metoder), så är det bara, låt vara att vi gör det olika bra – är att det nu finns ett intresse och en avsevärt mycket större marknad och en utbredd acceptans för roséviner, och då inte bara i bersån utan också på matbordet.

The Cranberries. Cranberries-bonus. Mer Cranberries-bonus.

Drosophila suzukii

Fick häromdagen från en gammal kompis en fråga gällande Drosophila suzukii eller suzukii-flugan. Svarade i all hast och kom på att det där vill nog fler veta mer om. Så här följer en text dels för vinnördar, dels för den som odlar körsbär och annat som kan komma att drabbas av detta relativt nya elände i Europa.Vetenskapen tror att insekten kom från Sydostasien till Europa runt 2008. I Frankrike konstaterades den 2009. Till skillnad från många andra ”fruktflugor” ger sig suzukii på mognande bär och frukter, alltså inte övermogen och/eller ruttnande dito (typ ”bananflugan”). Det gör den till ett gissel för den som odlar bär, som körsbär och jordgubbar, och… vindruvor. En annan skillnad från majoriteten Drosophila är att suzukiin gör hål på (t ex) druvans skal och lägger ägg inuti den. Detta medför flera saker: 1. Druvan blir ”öppen” för angrepp från svampar och bakterier. 2. Som om det inte vore nog med hålet som gjorts i skalet (avdunstning) livnär sig flugans larver på druvans kött. Detta gör att fruktköttet och saften försvinner och skalen gapar tomma när det är dags för skörd.

Den som sett den här flugan in action i ett vinfält förstår att den inte är att leka med. Får den hållas ser det snart ut som myggsvärmar runt stockarna (nåja, i alla fall för den som tittar noga och på nära håll) och bonden vet att det inte blir någon skörd i år på det fältet eller den delen av fältet. Men vänta! Finns det inget bonden kan göra? Bekämpningsmedel måste väl finnas?!

Det är det som är problemet. Fram till häromåret kunde man använda diméthoate (C5H12NO3PS2). En substans som går på nervsystemet och fungerar både systemiskt och genom kontakt. Problemet är just det, att det är ett mycket farligt gift. Att det såg dagens ljus 1948 är inte förvånande. Det var då världens lager av C-stridsmedel skulle tömmas och ett sätt att göra något ”vettig” var att omdefiniera gifterna och använda dem i jordbruket istället. 2016 förbjöd flera länder, bl a Frankrike, Spanien och Italien substansen – Frankrike har även förbjudit import av produkter som behandlats med diméthoate.

I skrivande stund har inte de franska vingårdarna drabbas särskilt hårt (allt är relativt) av flugan, däremot är bland annat körsbärsodlarna hårt drabbade. Ett intensivt forskningsarbete pågår i Frankrike och på andra håll i syfte att få fram ett effektivt sätt att bekämpa suzukii-flugan. I framkant där ligger franska INRA, som hoppas kunna presentera en verksam produkt inom några år. Siktet är där inställt på att få fram naturliga fiender som livnär sig på Drosophila suzukiis larver och på så vis kommer minska eller helst eliminera stammen. (Självklart pågår också ett forskningsarbete i länder som Japan och Kina, som dragits med eländet betydligt längre och varifrån flugan kom till Europa för ett decennium sedan. Både där och på andra håll arbetas med att få fram andra kemiska bekämpningsmedel).

Vitt, rött, rosé, orange, blått – nu kommer regnbågsvinet!

Sedan länge är vi vana vid att tänka vitt och rött till maten, ja rent av rosé, och sedan en tid tänker en del orange och nu har vi så äntligen också fått blått vin – en produkt vi verkligen efterfrågat och som vi känner att vi behöver! Vi menar, hur hippt är inte det: b-l-å-t-t vin! Men alla de här nya färgerna komplicerar världen för de stackars sommeliererna och husmödrarna och – fäderna och vinjournalisterna när de ska para vin och mat. Glöm de gamla reglerna om rött till kött och vitt till fisk.Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.

Ja, ni hör, som en polsk riskdag. Det här har nu den svenska vinimportören Bra vin – ”Vi förser Sverige med de bästa vinerna, kvalitet är vårt ledord” – tagit fasta på och därför tillsammans med en skräpvinsfabrik i Valencia tagit fram ett regnbågsfärgat vin. – Vi ser ju behovet, folk blir ju vilsna när det blir för många färger att välja på. Vi gör det ju enkelt för folket, vi har ju gjort ett regnbågsfärgat vin, som är alldeles rätt för det står ju för mångfald och en massa annat bra, tror jag, och det ser ju folk och gillar oss och vårt vin då, och sedan så har det ju alla färger så det passar ju till precis allt!” säger Bra vins VD Thomas Bluff och tillägger att vinet görs ”ju både som ett ripasso och ett appassimento och är ju honungslent och håller en behaglig sockerhalt så alla kan ju dricka det utan att få sandpapper på tungan eller obehagliga reaktioner på allt surt som ju ska ner när konsumenten sväljer”. Bluff vill också tillägga att femtio öre av varje såld box med regnbågsvinet går till välgörande ändamål och att vinet är Bra-märkt, något bara företagets allra bästa och minst omoraliska viner är.

Om inte det här med vinets färg vore så allvarligt och hippt skulle vi kunna vara putslustiga och mena att det nya regnbågsfärgade vinet är en perfekt match med regnbågsforell. Nu tar vi emellertid detta med färg på allvar och nöjer oss med att konstatera att de trovärdiga ledamöterna i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet precis som coolhippa bloggen ”Läppglans och sprit” enligt uppgift fått ögonen på Thomas Bluff och hans undergörande nektar, och att Norska Nobelkommittén uttalat sitt gillande för den fredliga regnbågsfärgen på vinet. Skulle Bluff få ett eller annat nobelpris så vet ni var ni läste det först. En värdig efterträdare till Henri Dunant och Ronald Ross.

Regnbågsmusik. Mer än regnbågsmusik. Väldigt blått.

Vintips: Italienska rödtjut & en fransos

Först som sist: Ni som missat ”Les Orris” från Domaine Boucabeille, sluta göra det, ja, missa det, den sanne vinälskaren måste bara ha sig ett par pavor. ”Nya Roussillon” med uppstramad, läcker frukt som sjunger mörka bär och lite lakrits och ett stänk lingon och en gnutta lagerblad och kanske lite garrigue (då vi vet vinets ursprung). ”Les Orris” 2014, nr 92239, 229 sek.Italienare! Och då tänker ni maskulint. Helt rätt. Annars skulle det stått italienskor. Å andra sidan är vinet könslöst i Sverige och mer känt som italienare. Fel eller rätt har vi inte utrymme att diskutera men låt oss börja med en riktigt bra italienska, The Barologirl herself, Giulia Negri och hennes 1. Langhe ”La Tartufaia Giulia Negri Pinot Noir” 2012, nr 78893, 179 sek. Giulia älskar pinot noir och bourgogne möjligen än mer än hon älskar nebbiolo och barolo. Här gör hon sitt yttersta för att ge oss en högst personlig pinot från hjärtat av Barolo. Om det funkar? Vilken fråga! Hade er utsände bland de pålitliga vinfyndens prisvärda och av höga stunder fyllda värld tipsat om vinet om det inte fungerade? Faktiskt en oförskämd fråga. Hur det är? Hm, mer relevant att fråga. Jo, det är som om någon satt ihop pinot-druvans attribut med Piemonte. 2. Klart vi även måste ha med Giulias modernt fruktiga och smått lena, ”feminina” Barolo La Tartufaia 2010, nr 79247, 289 sek. God. Punkt! (som det så populärt heter numer när någon vill understryka att jag vet inte hur jag ska fortsätta på det här alternativt ”med detta vare allt sagt”)La Corte del Pozzo 2014, nr 72121, 135 sek. Helt okej rödtjut med alla attribut från Valpolicella så den som köper vet vad den får. Med andra ord: ett vin för den som vill ha lite bra Valpociella samt för den som vill lära sig vad som är typiskt för Valpolicella.Chianti! Vad vore ett italienskt vintips utan Chianti? Svar: Ett italienskt vintips utan Chianti. Hursomhelst. Här har ni ett vin lika typiskt för Chianti som La Corte del Pozzo är typiskt för Valpolicella. Nästan så man göra en provning på hur Italien smakar i sina olika vindistrikt med de två vinerna, och då kanske tillsammans med de två som följer nedan. Nozzole Chianti Classico 2010, nr 79271, 159 sek.Och så har vi de där två smådistrikten, nära varandra i Toscana, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, och ja, har du inte koll så får du väl köpa de här två och öva och öva och öva: 1. ”La Fuga” Brunello di Montalcino 2011, nr 12330, 299 sek. 2. ”TorCalvano” Vino Nobile di Montepulciano 2013, nr 78845, 169 sek. Båda snyggt strama och talande för sina respektive ursprung.Argentina möter Italien.Musik!