(På handkliniken, patienten förbereds för operation, en vänligt leende narkosläkare skrider in i handlingen)
-Då ska vi se, hmhm, du ska bedövas från axeln och ner till och med fingerspetsarna i ena armen och lokalt i den andra armen, hmhm, jag ska nu sticka dig i armhålan, okej?
-Okej.
-Är du norsk?
-Nej, aj, jag är svensk.
-Aha aha, jag har forskat på karolinska.
-Är du italienare?
-Ja! Ja! Jag är italienare, arbetar extra här idag. Stockholm är fint. Säg till om det gör ont.
-Det gör ont!
-Det är bra. När det rycker i fingrarna… det är el liksom, eller hur? När det inte rycker längre är du bedövad.
-Men det rycker ju hela tiden.
-Säg till om det gör ont.
-Det gör ont.
-Nu kanske det snart gör ont…
-Aj!
-Nu är det inte så lång tid kvar, snart klart.
-Men det känns ju ingen skillnad, annat än att jag har ont i armhålan.
-Ja, säg till om det gör ont.
-Det gör ont.
-Hallå! Kan du visa mig hur den där skärmen fungerar så man ser vad man gör? (Den italienska vikarien med erfarenhet från Karolinska ropar till sig en kollega som passerar förbi)
-Visst! Så här och så här och så här, ser du? (Den franska narkosläkaren lägger bedövningen på handen, går)
– Ja. Hur känns det nu, herrn?
-Nu är handen bedövad. Men inte armen.
-Bra.
(Och med det klappade den vikarierande narkosläkaren patienten vänligt och uppriktigt på kinden och gick därifrån, utan att bedöva resten av armen och höger underarm, men det fick gå i alla fall, klappen på kinden kändes fin om än ej särskilt bedövande, kunde patienten senare delge omgivningen)