Château Calon-Segur 1990

Publicerat av
6

Bordeaux. Namnet är legendariskt i vinvärlden. Jämte Champagne och Bourgogne ett av historiens tre mest influensrika vindistrikt någonsin. Under lång tid dominerade vinerna härifrån, både i kraft av kvalitet och kvantitet. Ingen stjärnkrog utan en diger avdelning för Bordeaux på vinlistan. Inget modernt Kalifornien eller Australien (och alla andra ”nya”) utan Bordeaux, dess druvor och vinifierings- och lagringsmetoder. Men. Hur många dricker Bordeaux idag?

Talar vi om toppvinerna, alltså alla Grand Cru i Medoc och de bästa i de andra delområdena, är vi säkert många som gör det. Här håller Bordeaux ställningarna, och med hänsyn tagen till hur priserna gått genom taket på så många andra håll är det låt vara dyrt men jämförelsevis inte tokdyrt. Dessutom går det fynda.

Tittar vi istället på de enklare vinerna befinner sig Bordeaux idag i ett väldigt utsatt läge. Kort sagt är vinlagren betydligt större än efterfrågan. Detta har lett till att många vinbönder hamnat på obestånd och nu kräver väl tilltagna (statliga) ersättningar för att de ska rycka upp sina vingårdar och ersätta rankorna med annat. Alltså samma medicin som för snart 30 år sedan blev en väckarklocka för jätten lite söder över, Languedoc-Roussillon.

Just Languedoc-Roussillon och uppryckningen där – både av rankor och kvalité – är ett av skälen till att Bordeaux har problem idag. Medan bönderna söderöver tog tag i saken en minut över tolv och genomförde radikala förändringar och förbättringar och snart började göra bättre viner än de lite mer nordliga grannarna, har kollegorna i Bordeaux bara börjat inse att de – till och med de, Bordeaux! –  står inför en utmaning och att de måste göra något åt situationen.

Kort sagt har producenterna av ”bordeaux générique”, små som stora, alltför länge levt på namnet och missat att konsumenterna fått andra preferenser.

Detta är förvisso sorgligt men också något som händer varje gång någon som har något att sälja blir för bekväm. Det gäller att hänga med. Glädjande nog har en del insett vad klockan är slagen och med det följer en mer realistisk syn och därmed för oss konsumenter mer tilltalande priser och stilar. Här talar vi inte längre om lätt uttorkade och smått brett-anstrukna viner, extraherade och emellanåt också ekfatslagrade som saknade vinmakaren inte bara lukt- och smaksinne utan också marknadsinsikt och verklighetsnärvaro. Istället bjuds vi tämligen lättillgängliga och fruktdrivna viner.

Det är bra. Bra är också att vi har alla toppvinerna från Bordeaux för de är, som de alltid varit, så bra så bra. Förhoppningsvis får alla nytillkomna vinnördar chansen att upptäcka detta, att prova låt säga en Château Calon-Segur 1990. Egentligen ett väl varmt och torrt år men oj vilka viner de bästa fick till! Nämnda vin är en favorit från året. Redan som ungt var det galet bra och det är i denna dag alldeles underbart (ja, här tarvas larviga ord och honungslen och tårdrypande sirap!): 110% Bordeaux med alla attribut på rätt plats och, efter 32,5 år, en läskande frukt som sitter precis där den ska för att vinet ska kännas fullt ut levande och varandes vid god vigör och ett utmärkt ackompanjemang till en förstklassig fläskfilé, en dito gratin dauphinois och en dito bea.

Länge leve Bordeaux!

Musik.

Zlatan

Publicerat av
2

Mitt i den kokande kastrullen

med den bruna sörjan dyker

plötsligt Zlatans huvud upp. Med

sina oseende ögon och

hopskrynklade panna, vickande

ögonbryn och hånleende mun,

guppar det hemvant runt i den

gråsiktiga  geggamojan.

 

En aningslös hjärna fylld av

djävlar anamma, fokus och

målmedvetenhet och självömkan;

behagligt fri från störande

självkritik och besvärande

perspektiv och tankegångar.

 

Hurra för diktatur, Hurra

för förtryck, ofrihet och censur,

kvinnan bakom slöja, lås och bom,

i köket, mannens trygga förvar.

 

Hurra för arbete som dödar

och god mat och gott värdskap, Hurra

för en nation med mördande

effektiv ordning och reda,

Hurra för det egna jaget!

 

Hurra för ogenerad narcissism,

brist på empati och självinsikt.

Hurra för självinbillade

övermänniskor med självpåtagen

rätt att mobba, håna och roffa

åt sig av gemensamma resurser

och sätta sig på höga stolar

och utnyttja medmänniskor.

 

Hurra för en framtid på

Gud Fader Den Allsmäktige

Infantinos högra sida!

Nya etikettsregler

Publicerat av
4

Efter många om och men har politikerna i Bryssel värkt fram ett nytt regelverk för Europas viner. Medan debatten i Sverige mest handlat om vilka ingredienser som kan tänkas ha tillförts drycken och om hur druvorna har odlats, har det ute i Europa mer ofta handlat om energiinnehållet. Det är också det sistnämnda som får mest utrymme i det nya regelverket.

Kort sagt ska på etiketten och/eller via en QR-kod framgå hur mycket energi vinet ifråga innehåller. Utöver detta ska eventuella rester av processhjälpmedel och/eller de fåtal tillsatser som får göras, till exempel arabiskt gummi och vinsyra, nämnas på etiketten. Detta utöver det regelverket som redan idag finns avseende alkohol, volym och allergener som svavel och äggvita.

De nya reglerna börja gälla kommande årsskifte och gäller inte retroaktivt. Som producent tycker jag att det är utmärkt att alla ämnen som finns mätbara i drycken ska nämnas. Det kommer innebär att väldigt få saker nämns och det är viktigt i en tid då alltför många låtit sig itutas att vin generellt innehåller hur mycket tillsatser som helst. Det gör, som bekant (hoppas jag), inte vin.

Som vanligt missar både lagstiftarna och de högljudda den verkliga utmaningen med vinbruket (och allt annat jordbruk): användningen av gifter i odlingen (ja, vanligtvis även i ekologisk och biodynamisk odling). Det finns många som arbetar hårt på att minimera de nödvändiga växtskyddsmedlen och att  bättre vårda jorden, och de bör uppmärksammas – lämpligen genom att de som inte arbetar klokt i sitt jordbruk får stå med dumstrut i skamvrån, vilket enkelt kan ske genom att skördeuttaget och mängden gödsel och vatten som använts under året sätts ut på etiketten.

Regenerativt proselytparty

Publicerat av
Svara

Årets modeord i Vinsverige är, tydligen, regenerativt. Och vad är då det, tro? Nu vet kanske alla det, och den som inte vet gör nog rätt i att låtsas veta, men om någon ändå till äventyrs behöver få en förklaring, handlar regenerativt vinbruk i huvudsak om att inte plöja så förbannat mycket. Istället ska jorden få växa sig stark i kraft av sig själv och den mångfald dess mikroliv kan uppbåda. Genom att så välgenomtänkta blandningar av allehanda klöver, gräs och blommor skapar vinbonden biologisk mångfald mellan sina vinrader och hjälper på så vis jorden att må gott. En bonus i torra områden är att växtligheten bidrar till att bevara fukten, i den mån den nu finns, mellan raderna.

Är detta något nytt? Nej, det är nog bara så att det blivit mode i vissa kretsar att prata om saken nu, och när så sker finns det alltid odlare som inte hade koll som snabbt hänger på. Och det är utmärkt. Ju fler som tänker till och inser sitt eget ansvar, det faktiskt stora ansvar det innebär att odla och därmed vårda jorden, desto bättre är det, och att ”regenerativt” blivit mode för många är något som vi alla ska applådera.

 

Annat var det för drygt 30 år sedan när vi började så utvalda gräsblandningar mellan raderna på Domaine Rabiega. Till och med den dåvarande rådgivaren från Chambre d’agriculture i Draguignan sökte upp mig och förklarade, att gräset skulle konkurrera med vinstockarna om vattnet och att de sistnämnda därför skulle tvingas till ett bistert liv dominerat av en ständigt närvarande törst. Idag är ingen gladare över våra gräsblandningar är den kanske lite bättre påläste rådgivaren ”Chambren” håller sig med nuförtiden, ja, denne är till och med glatt positiv till ekologisk odling och hållbart jordbruk och tycker inte att sådant är bjäfs och något som stadsbor roar sig med i sina blomsterlådor och rabatter.

 

Tiderna förändras – men det är inte alltid att det som förefaller nytt är så nytt. Egentligen. Jag raljerar lite här om den stackars rådgivaren då för 30 år sedan, han var okej, om än ej särskilt vänligt inställd till sådant som avvek från den breda vägen.  Men det fanns många andra fränder bland vinbönderna, som också ägnade sig åt ekologisk odling och att så gräsblandningar mellan sina vinrader. Redan då. Och vi var absolut inte de första att tänka till.

Den som kommer till Domaine Rabiega idag kanske undrar varför inte alla raderna är sådda med gräs. Skälet är att gården var i ett lätt om inte osunt så i alla fall allt annat än välskött skick när de nya ägarna tog över sommaren 2020. Ett resultat av det var och är att vi varit tvungna att vidta olika åtgärder för att förbättra jorden och dess förutsättningar. Vi har då bland annat fått se oss nödgade till att plöja en del. I år, år tre, är vi färdiga med det arbetet och vi kommer att så gräsblandningar i merparten av de ännu inte sådda raderna. Vi vill ju inte att någon ska tro att vi inte är regenerativa.

Musik.

Carpe diem

Publicerat av
Svara

Hon gick fram till hörnet på boulevarden och svängde in på rue Nullepart, den där Roys kafé ligger, eller Roy’s Café som Roy föredrar att kalla sitt kafé, vilket såklart är missvisande med tanke på att det egentligen är ett slags habsburgskt konditori, fyllt av slafsande och, mer sällan, sofistikerade och med en liten gaffel ätande gäster och kristallkronor och doften av kaffe och bullar och bakelser och nybakat bröd. Wienerbröd. Klassiska wienerbröd, mjuka med gul smet eller frasiga med röd sylt. Det är Roys specialitet. Lite i förbigående noterar hon den bekanta doften från Roy’s Café medan hon fokuserar på fogarna mellan trottoarens plattor och drar ner den friska höstdagen i lungorna. När hon går in i lyktstolpen, en av de där som stadsarkitekt Méllan envisas med att staden ska fyllas av, trots att det kostar mer än det smakar och trots att ingen annan bryr sig, blir hon för en kort stund, en väldigt kort stund, förvånad, men ganska snart tar ilskan överhanden. ”Skitstolpe!” undslipper hon sig och sparkar irriterat på det aber hon bokstavligen talat så oväntat stött på: hon sparkar ungefär just där den ska sparka som tillfälligt vill släcka en lyktstolpe.

”Den ligger rakt, längs den här gatan, tills den tar slut, där tar ni till höger och följer allén fram till bron,” säger mannen i den bruna rocken och blå, halslösa skjortan. Han som plötsligt bara är där.

Hon stirrar en stund på honom. Hans väderbitna ansikte. Det grå skägget mitt i allt det solbrända och vindpinade bruna och röda. Den knöliga näsan och sydvästen på hans huvud. Säkert 70 år. ”Rakt fram och sedan till höger, säger ni?” säger hon.
”Ja.”
”Och så följer jag allén fram till bron?”
”Ja.”
”Tack så mycket.”
”Det var så lite så.”
”Ibland är det i det lilla det stora sker.”
”Hm..”
”Utan det lilla, allt det lilla, inget stort.”
”Nu tror jag bestämt att lilla damen balanserar på plattitydernas rand,” säger mannen och tänder sin skumpipa. Höstdagens friska blandas med en lätt kryddig doft. ”Marijuana. Närodlad,” säger han och gör sitt bästa för att hålla kvar röken i lungorna. Det får honom att låta lustig och ansträngd. Som om han sitter och klämmer. Hon skyndar sig därifrån. Rakt fram längs rue Nullepart, mot allén som leder till bron.

”Är vi inte alla plattityder. I något avseende?” muttrar hon med blicken stint riktad mot marken. Plattorna, hela eller spruckna, alltid smutsiga, fogarna, gatan vid sidan om, ömsom gatsten, ömsom grus. Och asfalt, förstås. I alla fall här och där. Tutande bilar, accelererande scootrar, avgaser, hästskit, droskor, vedhandlare och vindragare.  Hon lägger knappt märke till mjölkaffären som inte finns mer. Vatten rinner utmed skyltfönstrets insida, där ett flertal mjölkflaskor, transparenta eller gröna och förslutna med stanniol, står uppställda i väntan på avhämtning. Utanför köar husmödrarna och ett par ungar som fått förtroendet att kila iväg och hämta dagens mjölkranson till upptagna mammor och ammor. Husmödrarna bär kappor i höstnyanser av grönt och brunt och hattar på huvudet. Tanten i mjölkaffären lyser upp butikens inre med sin vita expeditrock och ett nästan lika vitt hårnät. Hon är robust och har röda rosor på kinderna, och hon har ett vänligt ord till alla. Vägg i vägg med mjölkaffären den nedlagda bokhandeln med sina hyllmeter av klassiker och dagsländor i de romantiska och kriminella genrerna. Doften av nytryckta böcker och tidningar och från A4-arken, B5-kuverten, blyertspennorna och suddgummina; gammaldags gröna och fula eller moderna, stora och försedda med namnet Jumbo och en tilltalande arom. Björnklister, som luktar mandel så snart det gröna locket skruvas av burken. Kalendrar, almanackor och Tomtens Jul utställd i skyltfönstret på tok för tidigt. Minst en och en halv månad för tidigt.

Inte heller lägger hon märke till Haraldsons herr- och damkonfektion, manufakturaffären, med alla sina spännande knappar och vackra trådrullar, eller garnboden med sin varma doft av ull. Det är först vid banken hon stannar till. Inte så att hon ser de ringlande köerna framför de tre kassorna eller känner lukten av sedlar, affärsidkare och tillresta bönder, eller så att hon ser bankens stolta symbol för den trygghet pengainrättningen vill utstråla. Nej, hon funderar vidare. Inte ilsket, det var ju bara en gubbfan, snarare inspirerat och i en känsla av upplyst eufori.

”Så mycket händer i det lilla som på det stora hela taget inte spelar någon roll. Det är tur att vi har det lilla. På många vis. Dels är det det lilla som gör det stora. Utan det lilla inget stort. Vi är alla små. Vi är det lilla som tillsammans gör det stora. Möjligt. Ja, vi är möjligheter. Tillsammans är vi möjligheter. Det är det lilla som skapar de stora möjligheterna.” Tänker hon och går in i bageriet – det som ligger inklämt mellan lokalen som hyste slaktaren och den nedlagda resebyrån –, där hon köper en sockerbulle och en av de röda klubborna med hallonsmak. ”Tycks aldrig ta slut,” säger hon glatt till den ointresserade kassörskan, ”såvida en inte biter på dem förstås! Ja, jag talar om klubban. Inte sockerbullen.”

Vid gatans slut tar hon av till höger och följer allén bort mot bron. Ovanför hennes huvud klamrar sig hösten fast i trädkronorna. Orange, gult, rött och brunt mot en blå himmel därovanför. Det är så vackert att hon måste stanna upp en stund och bara stå och glo. ”De små löven, de stora träden som ändå är så små, och så jag, idag: löven, platanerna och jag. Plattityder.”

När hon kommer fram till bron ser hon den: lekplatsen. Klätterställningar i metall och trä, gungor och karuseller. Barn i färggranna höstmunderingar. Overaller. Några har mössor. Andra inte. Föräldrarna – mestadels mammor, barnvakter och mor- och farföräldrar, folk med tid eller inget val – sitter och tittar på telningarna eller i sina mobiltelefoner. Det ryker ur munnen på barnen där de springer runt i den tidiga höstkylan.

”Det är rätt, fånga dagen åt alla som inte kan, ni som kan”, säger hon och går planenligt upp i rök.

Hur länge är piwidruvor resistenta?

Publicerat av
Svara

Efter att länge ha varit persona non grata har hybrid-druvor, korsningar mellan olika vitis-arter, blivit populära, åtminstone i utsatta klimatzoner och bland odlare som vill undvika alla former av växtskyddsmedel så långt det är möjligt. Med tanke på att de hybrid-sorter som sedan en tid dyker upp på marknaden är gjorda för att stå emot inte minst mjöldagg och att de är mer eller mindre nya och obrukade, är de för dagen effektiva och tilltalande lösningar för den som gärna avstår kopparbaserade och systemiska växtskyddsmedel. Gott så. Det få dock tycks ta med i beräkningen är evolutionen och att svamparna är stadda i ständig anpassning. Med andra ord kan det, bör det, vara en tidsfråga innan vi får se till exempel mögelsvampar som Plasmapora viticola (”vinmögel” , mildiou fr.) som överlistat en eller annan piwisort. På sikt är det alltså kanske så, att piwisorterna framförallt är intressanta för odling i tuffare klimat snarare än för den som vill undvika växtskyddsmedel.

Förbud mot hipsterkaffe!

Publicerat av
1

Tveklöst måste en beundra och imponeras av folk som lyckas ta en gammal, äcklig produkt och inte bara göra den som ny utan också till en trend bland de ängsliga trendsökarna, de som är livrädda för att inte ligga mitt i mittfåran när denna förefaller ändra riktning; (notera semikolonet idag på semikolonets dag) icke desto mindre förty tvingas vi i detta nådens år, 2023, se oss tvingade att kräva ett förbud mot det förvisso geniala marknadsdraget men likväl äckliga kejsarens-nya-kläder-hipster-kaffet!

Bakgrund: Någon har kommit på att det går att sälja surt och fruktigt kaffe som smakar som Cirkels kokkaffe på omkokad sump anno 1965. Omöjligt, säger någon, icke då, säger vi, ity detta nyansfattiga, enkla, klorogensyrerika och surmageframkallande elände är inte sällan det enda kaffe som går att få också på vad som fram till kaffet-på-maten-stunden föreföll vara en anständig krog.

För de nyss nämnda krogarnas bästa, för kaffets fortlevnads bästa, för mänsklighetens bästa, och då inkluderar vi de ömkansvärda och ängsliga trendsökarna och de på grönt kaffe bantande hollywoodnissarna, kräver vi ett omedelbart förbud mot hipsterkaffe! Den som producerar, transporterar, säljer eller brukar hipsterkaffe skall utan tidsödande rättsliga processer förpassas till för ändamålet uppförda omskolningsläger förlagda till permafrostens Gulag, där de skall sättas på på gammal sump på orostade böner omkokat kaffe och bröd till dess de inser det tidigare i meningen nämnda kaffets inneboende och djupa brist på vettig kaffekaraktär och gör offentlig avbön i ett nyinrättat prata-ut-program på TV4 lett av Malou von Sivers.

Musik.

Förbud mot dunkaihuvudethotellbekvämlighetsinrättningar

Publicerat av
2

I dessa moderna tider med byggplaner, bygglov, kontroller och bara lite korruption, måste samhället vara moget att sätta ner foten, och en gång för alla förbjuda bekvämlighetsinrättningar anrättade så, att användaren ofrånkomligen slår huvudet i väggen mitt emot den för bekvämlighetsinrättningens funktion så nödvändiga och, i de här fallen, alltför nära väggen mitt emot placerade stolen, då användaren lyfter från densamma, vilket den nyss nämnda gör om inte förr så efter välförrättat värv, varvid den intet ont anande användaren ofrivilligt och inte sällan under stor häpnad, kommer dunka sitt huvudet i den tidigare i meningen nämnda väggen. Det kan inte nog understrykas vilken nära döden upplevelse det är att dunka i huvudet på det här viset, särskilt då det sker vid ett nattligt besök. Lämpligt är, att lagstiftaren slår fast kännbara straff för alla som är inblandade i att en felkonstruerad bekvämlighetsinrättning uppförs och används, alltså allt från kommunens byggnadsnämnd via byggnadsarbetarna och fastighetsägaren till hotellets personal, där artighetsglada receptionister med kvittrande ursäkter för hotellets dunkaihuvudetbekvämlighetsinrättningar skall straffas särskilt hårt.

 

Gammal carignan igen

Publicerat av
Svara

”Gammal carignan” såtillvida att vinet i sig har 15 år på nacken, snarare än att stockarna är lastgamla. Vikten av det där sistnämnda betonas inte sällan när frågan kommer på tal om huruvida det är möjligt att göra riktigt bra vin med druvan carignan. Har sedan decennier hävdat att det inte behövs gamla stockar, låt vara att det kan vara en fördel. Däremot är ett begränsat skördeuttag av största vikt. Och, förstås, en lämpliga hantering under och efter skörden.

Att välgjorda carignan-viner är långlivade är ingen nyhet, och ett 15 år gammalt dito är rent åldersmässigt inte mycket att skryta med. Skälet till att jag ändå tänker skryta lite om ett blott 15 år gammalt carignan-vin är att det kommer från Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc.

Började arbeta på konsultbasis med gården i samband med skörden 2006. Då var vägen fram till den önskade kvaliteten lång. Inte bara därför att vissa fält var planterade med hopplösa, högavkastande kloner och att det saknades en tradition av kvalitet på Brescou. Där fanns också en och annan olämplig maskin som behövde bytas ut, och den tydliga odlingsfilosofin lös med sin frånvaro. Idag, 17 år senare, är gården en liten juvel, som stoltserar med två certifieringar för hållbart jordbruk och ett för ekologiskt vin, och till det ska läggas att verksamheten är koldioxidneutral. Bäst av allt: en ägare som lagt ribban högt och en oerhört skicklig och motiverad personal. Klart det blivit bra. Det enda som inte hängt med i utvecklingen är priset. (Konsultens betydelse? Absolut. Men inget hade gått att åstadkomma utan den satsande ägaren och den fantastiska personalen.)

Men åter till det inte särskilt gamla carignan-vinet, blott 15 år gammalt. Grejen är, som torde framgått ovan, att Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 tillverkades i en tid då långt ifrån allt var satt på plats på gården. Kort sagt haltade det mesta. Likväl kom den här lilla godingen till då. Och det ser jag som ett uttryck för druvans storhet. Ge den bara någorlunda rätt förutsättningar och behandla den med (stor) respekt så kan det gå vägen även om inte allt är som det ska.

Jag brukar under en mer eller mindre lång tid prova viner jag gör. Detta i syfte att bättre förstå vinet i fråga och förhoppningsvis kunna göra det (ändå) bättre nästa gång. Ibland känner jag att någon flaska ska ligga extra länge. Det gällde det aktuella vinet. Här fanns något som signalerade, att trots att så mycket ännu inte var på plats, skulle den här fula ankungen komma att blomma ut som en svan med tiden. Och så blev det! Domaine de Brescou ”Carignan” 2008 är fortsatt vitalt och bjuder på en tilltalande frukt med inslag av både lingon och blåbär och, förstås, mognadsaromer och väl integrerade toner från den ek vinet en gång fick sig till livs. Den påtagliga syra som inte sällan utgör en vattendelare när carignan provas, är här väl avvägd och känns bara livgivande.

Det är en ynnest att ha fått vara (och fortsatt vara) konsulterande vinmakare med erfarenheter från mängder av druvor, odlingsplatser, länder och kontinenter, och kanske är den största ynnesten att ha fått arbeta så mycket med de sydfranska sorterna grenache, carignan och syrah. Höjden och bredden för vad de här tre kan åstadkomma var för sig eller tillsammans är snudd på oändliga.

Musik,

Passkontroll i Hyllie under covid eller Karma Fritzons tillblivelse

Publicerat av
Svara

”Karma?”

”Ja.”

”Nilsson?”

”Ja.”

”Karma Nilsson?”

”Ja.”

”Vad är det för djävla namn?”

”—”

”Dessutom är du färgad.”

”—”

”Nåja, vi kan inte hjälpa vad våra föräldrar döper oss till.”

”Nej. Vad heter du själv?”

”Na..ba..F…son.”

”Förlåt?”

”Napoleon-Urban Fritzon, sa jag ju!”

”Jaja, du behöver inte skrika, men det är ett djävla namn.”

”—”

”Och du är vit.”

”—”

”Men hur tänkte de, dina föräldrar? Fritzon???!”

”De kan inte hjälpa det. De är skåningar.”

”Ajdå.”

”Ja. Jag slutar efter det här passet. Har du lust att knulla på muggen på stationen?”

”Njaee, vet inte det.”

”Det finns en tom fyllecell också.”

”Okej.”

Musik.