Enligt en någon form av samlad internationell kritikerkår skulle sydafrikanen Deon Meyer minsann inte vara som alla andra deckar- och skräppolisboksförfattare. Invaggad i en falsk säkerhet av detta bludder samt hetsad av kriminalromanskramare som Hans Artberg hastade vinifierat till butiken för att köpa på sig då tämligen nyutkomna Devil’s peak. Detta var 2008. Avslutade precis läsningen. Framförallt tog det otaliga försöka att komma vidare från bokens tre första kapitel, vilka inte lovade något annat än ännu en lättviktig, krystad och osannolik historia från ett sydafrikanskt Fjällbacka fyllt av stereotyper och annat sövande eter i skriftlig form. Gång på gång fick läsningen avbrytas till följd av akut deckarågren. Men skam den som ger sig. Efter otaliga misslyckade försök kom till sist er utsände i deckarnas skumma natt fylld av alkoholiserade poliser, horor och störda mördare vidare och tur var det ity detta är en riktigt bra bok som härmed rekommenderas till alla, såväl deckarälskare som mer litterata läsare. Visst polisens Griessel persona och en del annat är intill hålögdhet tröttsamt men oerhört mycket mer är långtifrån självklart; rent av är det intelligent och väl skrivet och berättat och spännande och underhållande och definitivt en bok jag inte kommer att säga sanningen till Hustrun om, deckarkramare som hon är tillika hånfull mot mitt i hennes ögon omogna förhållningssätt till kiosklitteraturen, kort sagt vore det en alltför stor fjäder i hennes hatt om hon fick veta att hennes fram tills nu finlitterära make changerat, rent av regresserat så till den milda grad att det bara är en tidsfråga innan han läser Bill och Ben igen. Sydafrikamix. Sydafrikavin.