Det lilla jag läst om det här Pink Floyds sista egentliga album är inte direkt översvallande och ofta vinklat på att det skulle märkas att det är ett hopplock av det som fanns/blivit över. Tja, det där med hopplock äger nog sin riktighet, men ett band av den här kalibern kan vara bra även i ett hopkok. Själv tycker jag det här är det bästa på väldigt länge av Pink Floyd (läs 70-talet!). Har ända sedan Waters försvann saknat den ursprungliga bredden och djupet i gruppens musik. När den förträfflige, och nyligen bortgångne, Wright här får större utrymme än på väldigt länge bidrar det till att återskapa en del av den där bredden och det där djupet. Med all ödmjuk respekt för den briljante Gilmour så behöver han motpoler och komplement för att komma till sin rätt och inte bli förutsägbar och rent av tråkig. Nog av. The Endless River är väldigt vacker och spänner över nästan alla skeenden i Pink Floyds historia. Ett måste för fansen och en utmärkt bakgrundsmusik för er som fortfarande inte upptäckt skönheten i Pink Floyds musik. Smakprov.