Att köra bil genom Österrike är ungefär lika smart som att klicka på länken i spammeddelandet om paketet du inte beställt. Nu kan Någon invända, att om resenären bara köper sin i Österrike lagstadgade klisterlapp till framrutan, såsom österrikarna förväntar sig, ja rent av kräver att besökaren ska göra, då föreligger inga problem med efterhängsna, orättmätiga krav på ersättning för den stipulerade vägavgiften, vilka skickas ut till den som inte gjort rätt för sig. Då ska denna Någon veta, att så fungerar det inte. Själva poängen med det österrikiska systemet är genialiskt och ekonomiskt framgångsrikt ity det är inte nog med att resenären betalar för sin klisterlapp, i ett senare skede måste den dessutom betala en straffavgift för att inte ha köpt klisterlappen den har köpt.

Att skriva till den österrikiska myndigheten och skicka med bildbevis på erlagd avgift och i rutan uppklistrad klisterlapp hjälper föga. Efter en väl genomtänkt väntan på två månader utan svar skickar den profithungriga myndigheten sitt krav vidare till ett österrikiskt inkassoföretag som inte bara kraftigt höjer kravet utan också på ett effektivt vis informerar den lurade resenären om att om den inte passar sig kommer det mer av den österrikiska varan, eller snarare tvärtom: om den inte genast nu ånyo betalar för klisterlappen den tidigare köpt kommer det att göra riktigt ont och det är i det skedet den ömhudade pungar upp och bestämmer sig för att lika lite sätta ett bildäck i Österrike igen som den kommer att klicka på länken i spammeddelandet.

Då vi gärna slår oss för bröstet och konstaterar att vi är den lilla människans bästa vän i en hård och grym värld fylld av spam och statliga rättsövergrepp på oskyldiga resenärer ser vi oss nödgade att kräva ett omedelbart förbud mot Österrike!







Detta nyss nämnda om chenin blanc innebär, i alla fall för er utsände i de missuppfattade vinernas småsmutsiga och sorgliga värld, att han inte kommer att dricka ett enda glas chenin blanc på en stockholmsk restaurang det närmaste året. Därtill är risken alltför stor att råka ut för ett platt vin med doft och smak hämtad från den fenoliska övermognadens tröstlösa environger, alternativt ett förvisso friskt men också kraftigt felsvavlat vin (bränt svavel a la ”jag arbetar med mycket, mycket litet svavel, å andra sidan tillsätter jag det med stor precision vid absolut fel tillfälle så konsumenten kommer känna ett inslag av bränt svavel som hen i bästa fall kommer intala sig är terroir”), som dessutom är så orent att det står härliga till när smaklökarna går loss i kräkreflexer de inte riktigt visste att de hade. Som lök på laxen serveras de här vinerna högst sannolikt av en stöddig sommelier som kan och vet allt och då inte minst att skiten smakar ”friskt och fräscht med inslag av citrus”.