Nytt regelverk för vinetiketter

Publicerat 2023-04-01 av Lars Torstenson

Efter många års debatterande har EU fattat beslut om de regler som ska gälla för vinetiketter. Bryssel har gått på den linje som förespråkats av Ungern och Frankrike och bestämt att alla former av bilder och glada färger förbjuds på vinetiketter från och med första januari 2024. Reglerna gäller även för till Europa importerade viner.

Att det är just Ungern och Frankrike som gått i bräschen för de nya, hårdare reglerna förklaras av att Frankrikes parlament fortsatt domineras av de förbudsivrare som drev igenom Loi Evin och i Ungern står kampen mot dans och glam högt på den ultranationalistiska regeringens priolista.

– Livet är inte så kul för alla och det här är ren rättvisefråga, vinflaskor ser alldeles för roliga och lockande ut, säger den ungerska regeringens talesman Martuska Poldi som hälsar EU:s beslut med stor tillfredsställelse.

– Äntligen en fråga där Europa inte trilskas och dummar sig mot oss, säger Poldi.

I Frankrike är tongångarna likartade. Helst skulle förbudsivrarna vilja förbjuda all information på etiketterna med undantag för varningstexter. Sanna eller falska.

– En del hänger upp sig på att vi vill se falska varningstexter på vinetiketterna, som ”dricker du så dör du” och ”enligt professor Ingvar dödar en klunk vin 78 miljoner hjärnceller”, men som vanligt helgar ändamålet medlen, precis som Mister Trump och Madame Le Pen visat, säger Percival Jeudi-Non, talesman för den franska gräsrotsrörelsen ”Nonnonnon”.

Nu fick inte fransmännen igenom sitt förslag på totalförbud mot vinetiketter men är ändå nöjda med utfallet.

– Det höll på att gå snett när fokus hamnade på dryckens energiinnehåll eller ändå värre när gröna hippies och andra samhällsomstörtande element försökte få igenom etiketter med mer information om vinet, skönt att de inte fick det, säger Jeudi-Non och avslöjar att Nonnonnon-rörelsen nu kommer fokusera på att stoppa musikfestivaler och andra tillställningar där glad musik och munter dans kan förekomma.

Även här i Sverige är riksdagspartiernas företrädare överlag nöjda med det nya regelverket, särskilt som det en gång för alla sätter stopp för svärmeriet för den så kallade gårdsförsäljningen.

– Det är väl allom bekant att de flesta av våra riksdagsmän och -kvinnor uttalar sig positivt kring gårdsförsäljningen när de är ute och reser i landet och då de är i opposition, samtidigt vet alla att de bara skämtar, och nu när förbudsivrarna har vind i seglen vill det mycket till för att någon ens ska ta ordet gårdsförsäljning i sin mun i det svenska parlamentet, säger talman Andreas Norlén.

Alice Zeniter: Konsten att förlora

Publicerat 2020-03-18 av Lars Torstenson

Svara

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.

Quatorze Juillet

Publicerat 2017-07-14 av Lars Torstenson

Om du är med i ”Vem vill bli miljonär” och har nått sista steget och är redo att håva in pengarna och bara måste svara på varför Frankrike firar sin nationaldag den fjortonde juli, Quatorze Juillet, vad svarar du då? Ja, då svarade du fel (ber dig om ursäkt som faktiskt svarade rätt, hatten av). Pengarna borta.Jo, visst firas nationaldagen till minnet av stormningen av Bastiljen den fjortonde juli 1789 och att man därmed gjorde slut på den totalitära monarkin och adelns privilegier. Också. Men det finns ytterligare ett, ofta förbisett, skäl. Då lagen 1880 infördes om att den fjortonde juli ska vara Frankrikes nationaldag fastslogs att man firar denna av två skäl. Dels det redan nämnda. Dels till minnet av ”La Fête de la Fédération” den fjortonde juli 1790 – en av många revolutionära fester som genomfördes för att fira nationen och, just i det här fallet, den nya konstitutionen från 1789.

Musik! Eller så här kanske det ska låta?

På allmän begäran: Valanalys

Publicerat 2017-05-08 av Lars Torstenson

Marine Le Pen fick ”bara” 35% av rösterna från mindre än 65% av de röstberättiga (75% avstod, 12% röstade blankt). Med andra ord hamnade hon på ungefär samma nivå som partiet befunnit sig länge och för många är det ett enormt bakslag. I den sista TV-sända debatten inför valet gjorde Marine Le Pen bort sig grundligt, kort sagt hade hon inte svar på frågor, var plump och hånfull och hon svamlade. Lägg till detta att många i hennes eget parti vill se en förnyelse, de vill göra sig av med det ”Le Penska-arvet”, som de menar bakbinder partiet och hindrar det från komma vidare från nivån på 20 % av det totala antalet röster. Och som om inte det räckte är Marine Le Pen en kvinna, vilket sticker i ögonen på mer än en väljare, partitrogna som övriga.

Den som utläst ovanstående rätt inser att Marine Le Pen nu kommer ifrågasättas i sitt eget parti. Går det bra för FN i det kommande parlamentsvalet lär det vara status quo, men gör partiet också där sämre ifrån sig än förhoppningarna lär det leda till en intern kamp, där Le Pen kommer ifrågasättas och där partiet eventuellt kommer falla isär i två delar, såvida inte Marine Le Pen frivilligt lämnar rodret och det lär hon knappast göra då hon, precis som pappa Jean-Marie på sin tid, sätter likhetstecken mellan sig själv och partiet.

En annan sak värd att notera är att uppemot halva väljarkåren röstat mot ”nyliberalism” och ”globalisering”, och av dessa har flera ifrågasatt ”Europa”. Dessa ”skeptiker” finns i FN och bland Mélenchons väljare men inte bara där, även en ansenlig andel av den traditionella högerns kandidat Fillons anhängare kvalar in bland dem som är skeptiska till mer nyliberalism. Det var just det Macron talade om i sitt segertal, att han förstått budskapet och att han nu vill försöka jämka samman de olika åsiktsriktningarna och hejda extremismen både till vänster och till höger. Macron har av många utmålats som storfinansens och nyliberalernas kandidat och det var också skälet till att så många vägrade rösta på honom, trots att de samtidigt var emot Le Pen.

Vad Macron kommer att göra, och vad han kan och inte kan göra, står skrivet i stjärnorna. Han vill genomföra reformer, det visade han redan som socialistisk finansminister. Frågan är vad det i så fall blir för reformer och vilket stöd han kommer att få. Avgörande för hans göranden och möjligheter blir läget i nationalförsamlingen efter det stundande parlamentsvalet.

Helt klart skakas just nu fransk politik om rejält och går i flera avseende mot en situation mer lik den som var för ett 40-tal år sedan då ett socialistiskt block stod mot ett mittenblock (Mélenchon vs Macron) och med två parti(grupperingar) med visst inflytande, FN (då PC) och Republikanerna (i någon form). Medan (de ”traditionella”) Socialisterna marginaliserat sig själva under Hollande sköt Republikanerna sig i år själva i sank med hjälp av François Fillon som vägrade släppa taget trots att han uppenbarligen betett sig moraliskt så klandervärt att till och med de i sådana sammanhang luttrade fransmännen fick nog och till del vände både honom och hans i frågan icke-agerande parti ryggen – återstår att se hur de nu röstar i parlamentsvalet, det kan bli så att Republikanerna gör Socialisterna sällskap i det förlorande laget. Vinnare totalt jämfört med tidigare val lär de ”skeptiska” bli. Och sedan ett stort frågetecken för Macrons ”En marche”, som, inte minst med tanke på att det är partiets första val, kommer gå framåt. En inte oväsentlig faktor för hur rösterna kommer falla i det stundande valet är vem Macron utser till sin premiärminister – hittills har han inte gett några som helst vinkar om vem det kan bli.

PS Jo, rubriken, det är sant, er utsände i den grodätande plaskdammens grumliga och upprörda vågor har blivit ombett att göra en liten analys. Varsågoda.

Mickey 3d.

Domaine de Brescou maj 2014, svavel & Cake

Publicerat 2014-05-08 av Lars Torstenson

Var och tittade till min kund Domaine de Brescou i veckan. 2013 visar sig vara precis ett så bra vit- och rosévinsår som vi trott och hoppats. I Sverige finns rosévinet ”Fleur d’Eté” (beställ årgången 2013) för den som vill gå till botten med det nyss sagda – för övrigt något så ovanligt som ett lågsvavlat ”rosé de piscine”, en lätt vinstil som annars brukar gå hand i hand med rejält med svavel. På rödvinssidan ser det också bra ut, men är mer svårbedömt. Tveklöst är det ett lättare år än 2012 och gårdens ”Pinot Noir” är lovande och årets ”Carisma” drar för ovanlighetens skull iväg, ordentligt, mot grenachestuk föranlett av de cirka 20 % av helheten som 2013 består av vin från unga grenachestockar – unga stockar har en förmåga att skänka ovanligt mycket, fräsch druvkaraktär. Måste här passa på att sticka in, att Carisma 2011 fick full pott i Sydsvenska Dagbladets senaste helgbilaga. Kul för gården, men också i största allmänhet uppmuntrande att ett så pass eget, får man ändå säga, vin som Carisma trots sitt låga pris kan bedömas på rätt grunder – såklart tycker jag att ni även ska prova det här vinet, finns också i beställningssortimentet, dominerat av carignan och medan 2011 är hyggligt medgörligt idag kan den som lyckas beställa hem 2012, som också finns i Sverige, förvänta sig väldigt mycket, öh, carignan, för den pengen. I övrigt ska också ”Syrah 2013” nämnas. Verkar bli lika fin som 2011. Vad resten anbelangar får vi avvakta och se. Avslutningsvis några ord om svavel, detta med tanke på att Domaine de Brescou medvetet arbetar med väldigt låga svavelhalter och är en av få, kanske världens enda/första (?), att sätta ut det egentliga svavelinnehållet på etiketten. Även 2013 har klarats med låga nivåer och av de båda (närapå) osvavlade ”naturviner” som gjorts är det vita redan buteljerat medan det röda tappas om någon vecka. Det vita fick allt som allt 1 g/l svavel före buteljeringen, det röda fick 2 g/l efter jäsningen och kommer få ytterligare något gram före tappningen. Skälet till att det röda får lite mer svavel, dock fortsatt under 30 mg/l totalt svavel, är att det som så många andra osvavlade/lågsvavlade viner börjat stinka acetaldehyd och gårdens ägare och jag är överens om att osvavlat i all ära men vinet ska vara drickbart också. Cake. PS Ni som eventuellt beställer något av vinerna: årgångarna som upges på SB:s sajt är genomgående fel, räkna med yngre viner än vad som anges och se framförallt till att få ”Fleur d’Eté” från 2013 och ”Syrah” och ”Pinot Noir” från 2011 om ni beställer. (Hummervinerna på bilden är ”Mozaique” respektive ”Viognier” – i Sverige finns det som går ändå bättre ”Chardonnay”.)