Det är mitt i natten

Jag tror mig höra katten

Höra den jama

Men nej, det är Dalai Lama

Så jag säger: Dalai Lama?

Var det dig jag hörde jama?

Jag? Skulle jag jama?

Jag är faktiskt Dalai Lama!

Det förefaller vara rim och reson

Du är de facto en upphöjd person

Inte någon som i natten jamar

Snarare någon som ger varma kramar

Och sprider billiga klichéer

Och vackert fridfulla idéer

Och du står upp för din sak

Men hallå! Vad var det där för brak?

Usch här luktar skunk!

Var det du som sket, usla munk?

Jag är Dalai Lama! Det är inte jag som pruttar!

Nähänä, men nu är det du som härifrån skuttar!

Det är mitt i natten

Här ligger jag med katten

Den där doften som var så unken

Försvann inte med munken

Nej, det är något annat som luktar

Och om jag ut i mörkret fluktar

Ser jag blott katten och min ena fot

Och ja, men nej, fan tro’t

Det måste vara katten som osar

Där den ligger och myser och gosar

Jag kastar ut den genom närmaste dörr

Men nej, det luktar ändå som förr

Är detta en förbannelse från Dalai

Att allt här i huset nu luktar baj?

Nej det vill jag ändå inte tro

För han kändes som en äkta bro’

En hemsk tanke slår mig nu!

Är det jag som stinker? Hu!

Ja, då får jag sova på balkongen

Trots att jag sover i kalsongen

Det är mitt i natten

Här ligger jag med katten

Vi sover på balkongen

Katten näck, jag i kalsongen

Här är luften frisk och ren

Och min unkna kroppsodör mycket klen

Det blåser och viner

Och luktar inte som där solen inte skiner

Huvudvärken har släppt

Näsan är inte längre täppt

Dalai Lama är borta

Där kom jag allt till korta

Att förolämpa honom så

När stanken kom från min egen tå

Ja, jag skäms

Men han är också en sådan som skräms

Komma smygande mitt i natten

Som något som släpats in av katten

Ja, man kan hålla sig för skratt

Men nu säger vi god natt