Gångbart hållbart i vinvärlden

Publicerat 2021-02-19 av Lars Torstenson

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 ville jag så gott som direkt ställa om till ekologisk odling. Drivkraften bakom detta var i första hand att det ekologiska sättet att arbeta i vingården föreföll mig bäst ligga i linje med det jag uppfattade som ”rätt väg” i min strävan efter att uppnå bästa möjliga vin på gården. En klok slutsats av nybörjaren. Idag tycker jag däremot att det inte riktigt räcker. För att optimera kvalitén så föralldel, det är fortsatt ett viktigt steg, men då som nu är låg avkastning, minimal gödning med mera det som är avgörande. Även den som arbetar ekologiskt kan arbeta på ett ”ohållbart” sätt i flera avseenden, där (för) hög avkastning bara är ett av flera tokgrepp i odlingen och den övriga hanteringen.

Att arbeta med låg avkastning et cetera, har varit en självklarhet för mig ända sedan jag började göra vin. Det ger det bästa vinet och det är bäst för miljön och… det är hållbart. Då, i början av 90-talet, fanns såvitt jag kan minnas inga ”hållbara” certifieringar och eko-certifieringen sågs av en majoritet konsumenter och producenter som något småskumt. Skumraskodling som haschrökande jeppar i toppluva och otvättade kroppar ägnade sig åt. Faktum är att vi låg lågt med ordet ”ekologiskt” ända till dess lagen efter flera års ekologiskt skumraskande tvingade oss att sätta ut certifieringen på etiketten.Idag är det annat ljud i skällan. Eko är så rätt att det nästan är pinsamt. Och bra är väl det. Baksidan av myntet är möjligen att många tror att bara för att det är ekologiskt så är det bra och hållbart. Som framgått ovan hjälper det inte att vara ekologisk om man arbetar med stora skördar skapade med hjälp av kraftig (över)gödning och kanske också riklig bevattning. Dessutom är inte de ekologiska, eller biodynamiska, certifieringarna så heltäckande som nog många tror. Faktum är att de hållbara certifieringarna ofta är… mer hållbara.

I Frankrike toppas enligt mig hållbarhetsligan av ”Vignerons engagés” – en certifiering som såg dagens ljus 2010 som ”Vignerons en Développement Durable” (VDD), bara för att byta namn för ganska exakt år sedan till Vignerons engagés. Den här certifieringen är den enda som utöver de ”vanliga” hållbarhetskraven på produktionen även inkluderar socialt och ekonomiskt ansvarstagande genom alla led, kort sagt CSR (bland annat via ISO 26000) ända in i kaklet.

Om vi mer ska förlita oss på den franska staten än undertecknad och AFNOR som kontrollerar odlarna som är ”Vignerons engagés”, toppas hållbarhetsligan av ”HVE3” (Haut Valeur Environnemental nivå 3). En certifiering som kom till efter ett statligt och nationellt initiativ 2011 och utvecklades av CNCE (La Commission Nationale de Certification Environnementale). CNCE består av representanter för den franska staten, olika jordbrukssammanslutningar, miljöorganisationer samt representanter för livsmedelsindustrin och olika konsumentorganisationer.

Syftet var och är att styra jordbruket mot ökad hållbarhet genom tydliga regler och, på nivå 3 (det finns också HVE1 och 2), årliga kontroller. Enkelt uttryckt fokuserar regelverket på fyra saker: biologisk mångfald, återhållsam växtskyddsbehandling, återhållsam gödning och återhållsam bevattning. Krav ställs, förstås, också på väl fungerande maskiner, spolplattor för traktorerna och dylikt. Inom ramen för HVE hittar vi andra mer eller mindre kända certifieringar som ”Terra Vitis”, ”Qualenvi” och ”SME du vin de Bordeaux”.

HVE, med målet att nå toppen inom HVE-ramen (HVE3), är tveklöst den både bland producenter och konsumenter populäraste hållbarhetscertifiering i Frankrike idag. Efter en trög start har HVE gått från cirka 1500 godkända företag i januari 2019 till över 8000 idag (!). Skälet till att det ökar så snabbt är att alltfler distributörer och konsumentorganisationer önskar och ibland rent av kräver att varorna de köper är hållbarhetscertifierade, samtidigt som HVE är en enkel loga och formulering att förstå.

Värt att nämna i sammanhanget är också CO2-neutral certifiering, som i Frankrike kontrolleras av den belgiska inspektions- och certifieringsorganisationen Vinçotte. En certifiering för den som månar lite extra om klimatet och som alltfler adderar till någon av de ovan nämnda certifieringarna (inklusive ekologisk och biodynamisk). På tal om att addera är det också alltfler som certifierar såväl ekologiskt/biodynamiskt som hållbart och/eller CO2-neutralt.

Vid sidan om de officiella certifieringarna ovan, som tar sikte på hur företaget som sådant arbetar i flera avseenden, finns det ett antal ”etiketter” och ”kontrollstämplar” som fokuserar på själva produkten. Det kan då handla om ett officiellt AOP-godkännande eller låt säga en ”etikett” som ”Vin nature”. I det sistnämnda fallet handlar det precis som med ”Vin vegan” och ”ZRP” (Zéro residue de pesticides), om etiketter utan officiell status eller godkänd certifieringsprocess.

Hållbar fredagsmusik.

Les Lauzeraies Tavel 2020 & vignerons engagés

Publicerat 2021-02-04 av Lars Torstenson

Sedan några år blendar jag den ekologiska varianten av rosévinet ”Les Lauzeraies Tavel” för den svenska marknaden. När vinet lanserades för snart tio år sedan på våra breddgrader var det ”konventionellt”, och versionen som såldes i Sverige var densamma som i övriga världen. Skälet till att jag fick en roll att spela var: 1. Att producenten ställde om en del av sina odlingar till ekologisk odling, och några år efter lanseringen i Sverige fanns i ett slag en ekologisk variant av vinet, 2. Att den svenska importören ville ha den ekologiska varianten, 3. Att alla inblandade ville att den ekologiska varianten i stil och uttryck skulle ligga så nära den konventionella som möjligt, samt, förstås, att vinet skulle vara ”bra”. Det var alltså det där sista, punkten tre, jag skulle åstadkomma.I år när jag var på plats för att blenda valde jag, rätt eller fel, att välja bort den ekologiska varianten. Det finns två skäl till detta: 1. Det var i år omöjligt att nå önskad stil och kvalitet med druvorna från de ekologiska odlingarna, 2. Sedan ett år är producenten certifierad ”Vigneron engagé” och i mina ögon smäller denna nära nog allomfattande hållbarhetscertifiering högre än en ekologisk certifiering. Medan den sistnämnda ”bara” tar sikte på odling och i viss mån arbetet i källaren, tar ”Vignerons engagés” (som det heter i pluralis) sikte på helheten, något som uttrycks via de fem grundpelarna: 1. Hushålla med våra gemensamma naturtillgångar. 2. Skydda den naturliga biologiska mångfalden. 3. Minska användandet av kemiska produkter i produktionen. 4. Öka miljömedvetenheten (hos odlarna) och minimera avfallet. 5. Delta i kampen mot klimatförändringarna. Uttryckt i det dagliga arbetet omfattar detta allt från planteringen via produktionen till limmet i kartongerna som levereras till kunder och konsumenter. Drägliga villkor för medarbetarna, rening av spillvatten, koldioxidneutralitet, att favorisera underleverantörer i närområdet med mera ingår också i konceptet.

Vad innebär nu då detta för vinet och årets blend? Med utgångspunkt från att de ekologiska volymerna jag hade att arbeta med inte riktigt ”satte” stilen och att jag föredrar den nya certifieringen innebär detta, att Les Lauzeraies tar steget från ekologiskt till hållbart inom ramen för vignerons engagés (av många ansedd som världens tuffaste certifiering för vin). Stilmässigt landar årets blend in ”mitt på” skalan av årgångarna vi haft i Sverige. Själv är jag mycket förtjust i den stilen, alltså en elegant och för området ganska stram stil. Denna förtjusning, dels därför att stilen passar min personliga gom, dels, och framförallt, därför att stilen är en avsevärt mycket större utmaning, och därför så mycket roligare att arbeta med, än ett mer kraftdrivet eller rent av, bevare oss!, flabbigt vin. Sådana kan vemsomhelst göra hursomhelst närsomhelst.

PS Nya årgången av Les Lauzeraies Tavel släpps i Sverige runt månadsskiftet februari-mars. Vinet kommer då vara ganska nyfiltrerat och även om det säkert kommer ligga rent och snyggt och behagligt fruktigt i munnen, kommer det växa rejält med några månaders lugn och ro innan det är redo för stordåd.

Vi lyssnar på Rhett Miller och Joey Santiago när de gör en Pixies.

Somrigt vintips

Publicerat 2018-06-06 av Lars Torstenson

Tre sommarviner som jag gör på Domaine de Brescou utanför Pezenas: Domaine de Brescou Chardonnay 2016, nr 71421, 99 sek (ganska smakrikt och tämligen typisk chardonnay för området, skördad i omgångar för att nå fräschör i nivå med fläsket som värmen ger), Domaine de Brescou ”Fleur d’èté” Rosé 2017, nr 70323, 99 sek (fruktig och smakrik rosé på grenache, pinot noir och ett uns viognier, också skördad i omgångar för fräschörens skull), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (medelfylligt, komplext och smakrikt på grenache-druvans vis, allround till maten, grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvèdre och counnoise, lagrat ett år på stora fat). För er som fäster vikt vid slikt så är gården sedan länge certifierad för Terra Vitis/hållbart jordbruk och den är CO2-neutral och om ett år får den sin ekologiska certifiering och svavelhalterna är genomgående låga (inte för att göra hysteriska människor glada eller för att kejsaren är naken och ingen vill säga det utan därför att svavel inte behövs i någon större utsträckning i välgjorda viner).

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Publicerat 2017-10-01 av Lars Torstenson

Svara

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Eko bäst för business

Publicerat 2016-08-24 av Lars Torstenson

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou har efter många och men bestämt sig för att certifiera sig ekologiskt. Också. Sedan tidigare är gården ”Terra Vitis”, alltså en certifiering för hållbart jordbruk, och i allt väsentligt arbetar man redan ekologiskt. Skälet till att Brescou nu tar steget fullt ut är rent kommersiellt. ”Terra Vitis” och andra certifieringar för hållbart jordbruk räknas liksom inte.Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.

Avseende Domaine de Brescou har gården valt att stanna kvar som ”Terra Vitis” och komplettera med det ekologiska certifikatet. Det som talade mot detta var att det blir två klassificeringar att betala för – å andra sidan, bedömde ägaren till min glädje, är det värt den extra pengen för att komplettera eko-certifikatet så hela verksamheten omfattas av de kontroller och regelverk som gården nu frivillig underställer sig. Domaine de Brescou lobster

Ni som redan har koll på Domaine de Brescou vet att producenten sedan några år också sätter ut vinernas totala svavelinnehåll på etiketten. Ytterligare en garanti för konsumenten, som genom svavelhalten kan få en idé om hur rent producenten arbetar – såväl i vingård som i källare.

I Sverige hittar vi (i beställningssortimentet) tre viner från Domaine de Brescou: Rosévinet ”Fleur d’Eté”, vitvinet ”Chardonnay”och rödvinet ”Carisma” (carignan-stukat) (OBS! årgångarna på SB:s sida är fel, samtliga är yngre årgångar). När etikettproblematiken löst sig för toppvinet ”Chateau de Brescou” (grenache-dominerat) (läs mer här) kommer även det att finnas att beställa.